Är det jag som e känslig eller? Alternativ

[Annica J]

[font="Arial Narrow"][/font]
Hej på er alla!

Jag har ej varit inne på Odla på evigheter då allt omkring blivit för mycket. Har käkat(käkar fortfarande) morfin för cancerpatienter för att klara dagarna och min värk.
Det har visat sig att jag har två diskbråck istället för ett och jag blev inlagd akut då smärtan vann över mig en dag och jag var bara fast.Kunde inte röra en fena utan att det ryckte och slet samt tog stopp i kroppen.
Men nu till mitt gnäll...JAG känner mig så ensam då jag "tydligen" ej duger åt min mamma
Min storasyster har haft en sambo som varit alkolist men är nykter sedan några år tillbaka och det tog ett hastigt slut i somras under semestern då han bara "stack". Min mamma och hennes sambo/fästman har nu tagit på sig rollen som "klippor" och ordnar boksatvligt talat allt åt min syster...Visst jag förstår absolut att hon behöver stöd och uppmuntran men samtidigt är hon lättad att det äntligen e över då de ej haft det bra på många år!
Jag har exemplet om bara handling då hon tydligen hade handlat en massa olika matgrejer(ost,smör osv osv) som hon vräkte över henne när jag var där....ingen fråga om pengar eller liknande som det ALLTID är när det är något hon gjort för mig...
Hon måste nog sett min stora och gav mig senare "TVÅ SMURFAR"!!!! Något jag lekte med när jag var liten.
Häromdagen lyckades jag få tag i henne och då fick man skopan tillbaka....det går ju aldrig få tag i dig, du e ju aldrig hemma. Något jag brukar säga nu då jag aldrig får tag i henne då hon alltid e ute hos min syster och städar, plockar, målar ja you name it hon gör det sålänge som det handlar om min syster.
Alltid under min uppväxt har hon alltid varit så noga med att man skall ringa min syster eller ge henne en slant om vi skulle hitta på något men när det gäller mig så e det bara att skita i mig.
Jag är så besviken och ledsen över hur skillnaden e mot oss...varför vad har jag gjort henne för illa?!?
De åker och handlar/shoppar ihop och frågar inte ens mig...
Jag har haft två långa förhållanden som tyvärr ej hållt varav ett var jag förlovad och jag det jag fick hjälp med var flytten sedan var det klart.
För att våra grannar(speciellt en granne som mamma "skvallrar"med)skall höra ordenligt när hon släpper av mig(kastar av i farten)att hon e guds bästa barn skriker hon -OCH kom inte sedan och säg att jag ej ställer upp för dig!!! Hon gjorde detta häromdagen och snacka om att jag fattade noll! Sedan i nästa sekund dök denna granne upp och började lovprisa min kämpande,klippa till mamma.
Äh, jag har sådan lust att bara lägga ner!!! Gråtit i flera dagar,tittat på mitt underbara kära smärtvapen-saxen-och vill bara få ur mig all smärta!, eller min hand och halva ansiktet domnar bort. Livsgnistan e liksom inte här.
VARFÖR lyckas hon förtala mig underbart bra och se ut som moder teresa själv?
Jag är BARA 30, men känns som jag e 90 i kroppen med en känsla av att vara barslig och idiot som bara fantiserar allt. (vet dock att allt e sant)

Suck suck suck....
Sorry ni får läsa min skit...men jag har ingenstans att ta vägen....kurator/psykolog/sjuksköterska får jag ej träffa förrän nästa vecka.

SUCK!

Annica

[marskattan]

Spontant skulle jag säga att; nej, det är inte du som är känslig, utan jag skulle kalla dig en normalt funtad människa med känslor! Man kan inte bli utsatt för det du blir utan att reagera.

Hejsan förresten! Såg att du blev medlem sedan jag tagit "paus" härifrån. Kan nämligen säga att tidigt i år så blev allt för mycket för mig, och blommorna och Odla som varit min glädje orkades inte med. Har oxå kronisk smärta och är inte alltid på topp om man säger så, sen att dippen skulle vara så länge trodde jag inte.

Men tillbaks till ditt inlägg... Din mamma kan du tyvärr inte ändra på, utan du får helt enkelt försöka fundera igenom vilken relation du VILL ha med henne. Dvs om hon inte hjälper dig nu så lär hon nog inte börja göra det, men träffa henne bara när DU vill, ring när DU vill prata med henne. I alla fall till en början för då väljer du tillfällena när du mår bra och risken att hon sårar dig är mindre än om du låter henne avgöra er kontakt. Visst det låter enormt egoistiskt att du bara ska ha kontakt med henne när du vill, men du måste göra det för att klara dig igenom den här krisen.

Din sambo... Rädslan för att bli ensam och hur man ska klara sig då är enormt stor och det är bara du själv som kan avgöra om du älskar honom och vill leva ihop med honom. Men då måste det till en förändring annars kommer inte ert förhållande att klara sig. Min sambo har varit fantastisk under hela tiden, men det är jag som har ställt för höga krav på mig själv. Jag visade inte honom hur ont jag hade och hur dåligt jag mådde utan jag låg till sängs på dagarna fram tills 1-2 timmar innan han skulle komma hem då jag satte en djävla hastighet med städning, tvätt, handla, laga mat och andra saker. Jag skämdes över att jag inte klarade allt som jag normalt klarade, jag skämdes över att min familj (föräldrar + syskon) bara tyckte att jag "gick hemma och hade det bra", jag ville att det skulle vara fint när min sambo kom hem så han slapp dubbeljobba.

Om du tycker det är svårt att prata med sambon eller du upplever att han inte lyssnar: Skriv ett mail/brev till honom, låt denna diskussionen ligga uppe så han läser den. Håll inte dina känslor inom dig, spara inte din gråt till när du är ensam, om han ligger på soffan och är sjuk så har du DEFINITIVT oxå rätt att göra det. Strunta i att lägenheten inte är så välstädad som du vill, ditt diskbråck blir inte bättre av allt städande. Ni måste definitivt hjälpas åt.

Kramar Agge