Hualigen! Jag vet inte var jag ska börja. Efter en tids eftersatt underhåll av plantorna både inomhus och utomhus skulle jag idag ta itu med det jag dragit ut på en tid nu. Brist på tid kan vara en klen men ändå legitim ursäkt. Det som främst triggade mig var det jag tänkte detta inlägg skulle handla om.
Ett fenomen likt "kalla fötter", fast ändå inte. Jag har sedan min separation i våras verkligen levt ut mina idéer kring odlandet. Mycket har kommit att handla om balkongodlande och grödor, men parallellt med detta har jag köpt krukväxter och inrett hemmet med. Igår när jag hade svårt att sova, gick det upp för mig, att jag måste göra något åt min bizarra situation! Knökfullt med växter framför vartenda fönster, och knappt några alls längre in i rummet. Tankarna rörde sig då kring att försöka begränsa det nuvarande beståndet så att det blev lite mer "smakfullt" inrett igen. Nu tillhör jag en av de som har väldigt svårt för att ställa växterna en bit in i rummet, med rädsla för att de ska vantrivas. Men någon planta fick flytta in i rummet, en annan fick ett ljusare läge, någon planta slängdes (lugn, en IKEA-suckulent som såg för bedrövlig ut). Ett par plantor sattes i samma kruka och en tredje beskars kraftigt.
Nu är målsättningen att försöka hålla beståndet i status quo och inte ta fler sticklingar av växter åt mig själv (att ge bort är ju helt ok). Ska jag öka beståndet ska det vara med något jag verkligen vill ha och inte heller redan har. Tankar kring att fler växter ska få flytta in i lägenhetens mörkare delar, men med extraljus, finns och ska väl i princip bara verkställas. En del plantor kommer jag "ge bort" och "låna ut" (övervintra på försök).
Någon mer som haft liknande upplevelse? Några reflektioner kring detta?
--------------------
Balkongodlare och skogsträdgårdsidealist
|