|
DON'T TRY THIS AT HOME KIDS
Men ha det gärna i åtanke. Jag ska berätta lite om bitande hundar.
Jag hade en bearded collie hane en gång i tiden som hette Eddie. Jag köpte honom som omplaceringshund när han var ett år och hans matte kom på att hon var allergisk, (men bara någon månad senare hade hon köpt en dobberman istället - mindre päls, antar jag). Eddie var kryptorchid och världens snällaste farbror under hela sin livstid. Han gav sig aldrig på andra hundar, men han tyckte inte om små barn utan brukade morra åt dem när de blev för närgågna. Under sina 14 år bet han aldrig någon levande varelse. Men Eddie hade en annan egenskap som gjorde att andra hundar fullständigt löpte amok när de fick se honom. Om det var svansföringen, eller vad annat det kan ha varit vet jag inte, men hundarna hoppade över staketen och satte full kareta mot Eddie och attackerade honom och det enda jag kunde göra var att släppa kopplet så att han fick en chans att springa undan. Beardisar är både snabbare och smidigare, så han bästa odds var just att springa. I början blev jag ju naturligtvis evigt förbannad på de förfärade hundägarna som inte kunde förstå varför deras hund plötsligt bar sig åt på det sättet, men när det kom en liten fet tax springande efter oss på gatan en vacker dag och försökte hugga efter Eddie så insåg jag att det inte var så mycket hundägarna det hängde på, utan faktiskt MIN hund, som medveten eller omedvetet signalerade något som retade upp de andra hundarna.
Gode tid vad jag sanar Eddiepojken, trots den eländiga pälsen.
Rottweilern Fanny var en dam med mycket stabilt psyke och när det gällde hundslagsmål så gick det att lita på henne till 100 procent, men hon var mycket noga med att behålla sin dominans. Eftersom hon var ranghög av naturen så råkade hon sällan i trubbel, faktiskt bara vid två tillfällen. Ett då jag var på besök hos en vän som hade en blandrastik som hette Eira som inte alls tyckte om att det kom en ranghög hynda till hennes revir. Hälsningsritualen gick bra, men efter ett par timmar när de börjat springa lösa på gården så anföll Eira Fanny framifrån första gången. Ruff och skäll och Fanny som var både större och starkare, lade ner Eira på rygg och gick sedan därifrån, med rest ragg. Inte en skråma på någon av hundarna. Andra gången anföll Eira bakifrån och fanny lade återigen ner Eira på rygg och gick därifrån. Därefter försökte Eira inte anfalla Fanny mer, men låg på trappan och surade resten av dagen. Ingen av hundarna fick några blessyrer.
Den andra hunden som anföll Fanny var en ung Grand Danoishane som hette Napoleon, som jag skulle ta hand om som omplaceringshund för att ge honom en sista chans innan avlivning.
Det var under hälsningsritualen på neutral mark i ett skogsbryn, som Napoleon gav sig på henne. Napoleon var mycket maskulin, men det var inte för att Fanny var ranghög som han skulle bita, visade det sig sedan.
Vi särade omedelbart på hundarna men Fanny visade ingen rädsla och efter några minuter hade hon tagit över kommandot även över denna stridslystne herre, bara genom sitt kroppspråk och tiden efter det så var det aldrig någonsin något bråk dem emellan. Aldrig.
Däremot högg han Eddie och när han gjorde det så var det inte för att sätta sig i respekt - han högg för att döda. Vi höll Napoleon och Eddie separerade under de tre månader som Napoleon bodde hos mig, hundarna fick turas om med att föllja med till jobbet, men Napoleon bet efter allt, kaniner, katter vad som helst och det var massivt och aggressivt, han var helt klart störd i huvudet. När jag gav upp fick veterinären ta över.
Nu sitter jag här med två unga hanar - Alfons och Diesel. Alfons har jag haft sedan han var valp och han har ett stabilt psyke, men är ganska dominant i sätt mot andra hundar. Fanny fick cancer som inte gick att operera bort (vi försökte två gånger) när Alfons var liten, så när vi sedan avlivade henne så skaffade jag Diesel att prova som sällskap åt Alfons. Diesel är en omplaceringshund vars ägare kom på att de bodde för nära en väg.
Diesel är mycket mjuk och undergiven men ibland får han tokryck.
När Diesel kom hit så tog han både Alfons och Alfons leksaker, OCH Alfons säng med storm. Allt som en gång var Alfons var nu Diesels, enligt Diesel själv. Jag har nog aldrig sett Alfons så surmulen som under den perioden, han tillbringade sitt lilla liv i skymmundan och bara betraktade det svarta otäcka som hade kommit.
När det hade gått en vecka så tyckte han att det var nog och tog steg för steg tillbaka sitt revir och de leksaker som var hans favoriter, de han inte gillade fick Diesel behålla.
Med detta återtåg följde naturligtvis hundslagsmål, varvid jag skulle dela på dem - trodde jag.80 kilo i den ena armen och 40 i den andra och så försöka att hålla dem isär... Blodet skvätte, både på hundarna och mig och möblerna flög all världens väg och jag började fundera på kastrering o.d.
En dag när de slogs så tröttnade jag och tänkte att de får väl slåss då, tills de blir klara och gick ut ur rummet och stängde dörren. Då slutade de att slåss.
Efter det har vi gjort så varje gång att så fort de ryker ihop så har vi bara vänt dem ryggen och lämnat dem ensamma. Det som händer är att de slutar slåss samma sekund som de blir ensamma.
Resultatet av detta är att när jag går emellan och ska försöka sära dem så tror de att jag hejar på dem och slåss än värre och det är då det börjar bli farligt.
Numera slåss de aldrig inför mig, utan de passar på med sina uppvisningsmatcher - för det är precis vad det är- när det kommer hem folk som inte är hemma så ofta. De får stå i köksdörren och när hundarna börjar slåss så stänger de dörren och hundarna slutar omedelbart slåss och sedan kan gästen komma in och alt är som vanligt, inte en skråma på någon av hundarna och de kan sova i samma soffa.
Vad jag egentligen ville säga med detta är, först och främst att ni naturligtvis inte ska lämna era hundar att slåss på liv och död, men ha det i åtanke att det oftast kan bli värre med hussars och mattars inblandning och det är då de hugger hårdast och det blir sjukstugan som gäller.
Hundar som springer lösa tillsammans slåss väldigt sällan, så att det blir blodvite, utan det krävs alltid att den aggressiva hunden känner medhåll och trygghet från husse och matte för att han ska gå till attack på allvar.
|
Liten Bichon Frisé blev attackerad
07-10-2008, 20:34
