22 är en bra ålder, men det hjälper ju inte, man är ledsen i alla fall.
Läste en gång om hundar (eller möjligen vargar, hybrider eller schakaler?) om en som fick lukta på sin döda livskamrat och sörjde länge. Mycket senare fick han en ny kompis som på håll var mycket lik den bortgångne vännen. Hunden sprang entusiastiskt fram, glad för första gången igen, men blev djupt besviken och tappade intresset direkt när det var fel individ. Uppenbarligen hade han „glömt“ att partnern var död. I boken tolkades det som om hunddjur är dumma och inte har något begrepp om döden. Så tror inte jag att det är, men det var tänkvärt i alla fall.