Tack Ralf, den här tråden hade jag missat. (Inte så konstigt, det var långt före min tid här på odla.) Mycket intressant. Skrämmande med äkta mytomaner, men de lär ju, som många påpekat, knappast framträda här. Däremot är det ju intressant att diskutera "vanligt" ljugande. Jättebra att Ophelia talade om att hon ljuger ibland
CITAT (Ophelia @ 15-05-2005, 18:35)
Händer att jag ljuger och friserar sanningen. Drar mig inte för att vare sig frisera sanningen eller låta en lögn pluppa fram om jag exempelvis inte ser någon anledning att redogöra för händelser som andra inte har med att göra och som inte fattar att de ska backa och sluta tjata...
,
då vet man det och kan respektera henne ändå. Men annars tycker jag det är obehagligt när folk ljuger, ibland känner man det liksom på sig och det blir så ytligt och meningslöst att prata då, vad finns det kvar att prata om när man hela tiden undrar vilka saker som sägs som är sanna och som inte är det. Jag har lite svårt för sånt.
För mig är det viktigt att inte ljuga. Inte för vad andra ska tänka om mig – eller det också – men främst för att jag vill kunna se mig själv i ögonen och säga “jag ljuger inte“. Jag ska inte säga aldrig, för jag har också modifierat sanningen för att inte såra ibland, kommer t.ex. ihåg ett tillfälle då min granne, en gammal dam, hade gjort sig stort besvär med att laga speciell mat till mig när hon hade middagsbjudning. Hon vet om att jag är vegetarian, men jag kunde ju ha ätit potatis och grönsaker eller vad det nu var och inte ta av köttet helt enkelt, jag ville verkligen inte att hon skulle ha en massa extrajobb. Det jag fick var rätt okej, men det andra hade nog varit godare. Men när hon frågade sa jag att det var jättegott. Jag har tänkt mycket på det där sen, det var ju inte riktigt sant att det var
jättegott, men jag ville visa min uppskattning över att hon var så snäll och var rädd att såra henne.
Visst finns det situationer när man inte vill svara, men då låter jag hellre bli att svara. Klart man inte vill hänga ut någons identitet på nätet, men istället för att felaktigt säga “någon i andra änden av stan“ räcker det väl med “en bekant“? Eller “en släkting“ eller vad det nu kan vara.
Sen finns det lägen där sanningen är svår och kanske lite stötande men ändå måste uttalas, för annars är man feg. Om en nära vän frågar vad man tycker om boken hon har skrivit eller tavlan hon har målat, är det ens plikt att svara ärligt. Vem ska annars göra det? Ska man låta sin vän gå omkring och tro på något som är fel? Det kallar inte jag för vänskap. Man behöver inte såra för det. Om jag tar ett exempel så har jag en bekant som målar jättefina tavlor. Eftersom jag är fågelexpert ser jag att det är små fel på kroppshållning, fjäderdräkt eller liknande ibland hos de fåglar hon gör. Men då kan man säga att tavlan är jättefin,
men (näbben är kanske lite för lång eller vad det nu kan vara). Hennes insekter däremot, framförallt skalbaggar, är perfekta och verkligen underbart vackra, och då passar jag på att berömma dessa extra mycket. Själv har min mamma alltid gjort så för mig, och jag måste kunna lita på att hon är ärlig. Om jag ska ställa ut, ge bort eller sälja en tavla vill jag att den ska vara bra. Säger hon att den är bra så är den det. Jag skulle skämmas ihjäl om jag upptäckte att jag hade gett bort något fult eller felaktigt.
Tomten var det några som nämnde. Mina föräldrar försökte aldrig att få mig att tro på tomten, och det är jag tacksam för, jag hade blivit besviken över att ha blivit lurad. Vi pratade om tomten, för man stöter ju på bilder och så. De förklarade att “andra föräldrar låtsas att han kommer med klapparna, men vi ville inte lura dig“ och jag kände mig stolt och glad över att kunna lita på mina föräldrar.
Oj vad mycket jag skrivit, det här var uppenbarligen viktigt för mig
mytomaner
14-05-2005, 23:55
