Håller med vad både Myosotis och farbror blå skriver.
I min bild av vänskap är det inte nödvändigt att träffas varje vecka eller prata i telefon varje dag, för mej är det sann vänskap om man, oavsett hur längesedan det är man senast talades vid, ändå bara kan "kliva på tåget" och fortsätta där man sist slutade. Det är äkta vänskap. En av mina allra bästa vänner bor i USA, vi talas vid kanske 1 gång i halvåret och träffas vart 5:e år, men med honom känner jag verkligen en djup vänskap.
Att ha ett vinnande trevligt sätt är så svårdefinerbart, jag har en känsla av att de som man uppfattar som väldigt trevliga första gången man möter dem, kanske egentligen inte visar sig själva utan följer den de pratar med, att det är en form av anpassning för att smälta in. Tänker på hur man i USA oftast säger "Have a nice day" när man möter någon, det är bara en fras, men personen som säger frasen uppfattas som trevlig.
Det finns ju också de personer som har en väldig utstrålning, carisma, de syns och hörs även om de inte säger något eller agerar på något speciellt sätt. Varför en del personer har denna förmåga kan man ju fundera över... Tror inte den förmågan är något man kan förvärva, en del har det andra inte.
--------------------
Monaxe zon 2 på västkusten
|