Godmorgon på er allesammans! Efter att ha blivit illa hanterad i ett sammanhang så låg jag i natt och funderade på en del saker.

En del människor kan konsten att ta sig fram i livet och vinna fördelar bara genom sitt sätt att vara. Det handlar inte om hur de egentligen är utan deras förmåga att "ta folk".

Det sägs att första intrycket är väldigt viktigt. Man kan knappast göra en rättvis bedömning av en människa på någon minut men ändå styrs människors attityd till andra människor genom denna första minut.

Man kan tycka vad man vill om detta men det är nog bara att gilla läget. Människor är inte så logiska som man kan förvänta sig med tanke på människans intellektuella kapacitet.

Hur gör man då för att göra ett gott intryck? Hur vanligt är det att människor medvetet satsar på detta? Vad har de för strategi? Finns det någon kurs t ex på dvd som visar hur man övar upp ett vinnande sätt?

Skulle vara kul om ni vill vara med och bolla detta ämne.

Jag har hittills inte varit så strategisk utan det har blivit olika lite mer av en slump. Det skulle vara intressant att lära sig styra detta i större utsträckning. Det är ju inte alltid man är nöjd med utfallet av slumpen. Jag funderar på att starta eget och då kommer jag att ha med många olika människor att göra där jag är beroende av deras inställning till mig.

Jag tycker också att ämnet är intressant i sig. Jag tror inte att det är de mest kunniga människorna som har störst inflytande i samhället. De som har ett vinnande sätt når ofta längre.

Christa..om du funderar ett tag så hittar du nog svaret själv...vilken sorts människor får dig att må bra? Vad är det som händer i mötet mellan dig och en främmande person som skapar välbefinnande hos dig?...och tvärtom för den delen, vad irriterar dig och stöter bort dig?

Förälskelsen t.ex. ...handlar inte så mycket om hur den andra människan är utan hur den andra personen får dig att känna dig
Finns nog inget motsatsförhållande mellan kunnighet och förmågan att relatera till andra människor...

Det finns männsikor som har en enorm självtillit och trygghet i sig själva. Själv tycker jag mig ana att detta är betydligt vanligare bland de som växt upp i en överklassmiljö. Många har också förmågan att vara så där oerhört trevliga, men där man samtidigt kan ana ett slags "uppifrånperspektiv".

Kan ta ett exempel från trädgården...har en hel del trädgårdsbesök varje sommar som naturligtvis är väldigt trevligt.

Men besökarna uppträder väldigt olika..hmmm..

En del börjar omgående prata om sin egen trädgård om sina bekymmer och framgångar..

Andra tittar verkligen på min trädgård, ser detaljer - är genuint intresserade av hur jag har gjort och tar sig verkligen tid, återkommer till frågeställningar, funderar och ger bekräftelse..

Och det är just bekräftelsen som är nyckeln tor jag...

Jag tror att du är inne på det viktigaste Gunilla. Man kan ju då fundera på varför den och den andra uppträder på ett visst vis. Är det en medveten handling eller är det något man har med sig från barndomen?

En andra frågeställning är hur man ger bekräftelse till en tjänsteman t ex. Jag har blivit mer och mer övertygad om att tjänstemän och politiker också är svaga för smicker och annat. Dock gäller det ju att vara lagom. Att göra ett gott intryck utan att verka påklistrad och falsk.

På mitt förra jobb fanns en kvinna vars make var så där enormt trevlig och bra på att ta folk. När han ringde och frågade efter henne sa växeltelefonisten att "det är en så trevlig karl i telefonen". Han hade alltså bara genom sitt sätt att bemöta växeltelefonisten lyckats bli klassad som väldigt trevlig. Vad han egentligen sa vet jag inte men det var likadant varje gång. Han hade helt enkelt förmågan.

Intressant diskussion. Jag vill och kan inte ge några tips, bara berätta hur jag gör själv. Jag kan nog vara ganska så oartig, för jag är alltid ärlig. Känner jag inte för att le gör jag inte det, hatar falska leenden. Ibland kanske man uppfattas som mer självsäker än vad man känner sig, för jag är egentligen en väldigt osäker person som kan sitta och grubbla i dagar på frågor som "varför sa han så", "varför gjorde hon så".
När man är väldigt angelägen om att bli omtyckt verkar det ha motsatt effekt. Jag sökte en gång ett jobb som jag egentligen inte ville ha. Under intervjun blev jag alltmer säker på att det här verkligen inte var min grej. Kärringen var otrevlig och jag var nog nästan oförskämd, demonstrativt desintresserad, korta oengagerade svar osv. Jag fick jobbet!!!

Hoppas du har kommit över att ha blivit så illa hanterad, Christa. Sånt är jobbigt. Man får försöka att tänka på att det inte alltid behöver vara personligt, vederbörande kanske bara har en dålig dag.

Tack för omtanken Myosotis! Jag har också varit som du dvs ärlig. Inte så att jag säger något som sårar någon såå ärlig är jag inte men inte heller så taktisk och supertrevlig. Att säga saker för att ställa mig in har jag tyckt varit falskt och ett oetiskt sätt att skaffa sig fördelar.

Under senare år har jag dock förstått att majoriteten gör det och att det är ett sätt att vara rädd om sig själv. Det kan skapa goda cirklar eftersom människor blir vänligt stämda till dem som får dem att känna sig uppmärksammade.

Man går ju lätt på det själv fast ibland kan en osäkerhet om uppsåtet smyga sig in. Umgicks tidigare med en tjej som kunde vara så trevlig och ge komplimanger till någon för att sedan säga vad hon verkligen tyckte när de gått sin väg. Det fick mig att undra om hon menade det hon sa när hon sa något gulligt till mig.

Tyvärr är det de trevliga som vinner sympati även om de inte menar det de säger. En sak är i alla fall säker, man kan påverka andras agerande mycket mer än man tror. Det skulle vara roligt att kunna den konsten till fulländning utan att för den skull bli alltför lismande och falsk.

Det tycker jag faktiskt är deras problem. Jag har aldrig tillhört majoriteten och tycker inte att det är något att eftersträva heller. Jag skulle inte kunna (eller vilja) leva med att vara en oärlig person, för min egen skull, utan jag vill kunna se mig själv i ögonen. Det innebär ju inte att jag går omkring och är otrevlig; för det mesta tycker jag om folk och då är jag ju naturligt trevlig mot dem, sen hur de uppfattar mig vet jag förstås inte. Det är naturligtvis upp till var och en att le falskt eller låta bli, men själv föredrar jag att umgås med personer som jag vet var jag har. Upptäcker jag att någon pratar skit bakom ryggen på mig eller liknande så är det inte värt att fortsätta bekantskapen.

Personer som uppfattas som trevliga har ofta en genuint intresse för andra och ställer rätt frågor. Framförallt börjar de inte ett samtal med att prata om sig själv. Det gör att den som möter en sådan person blir bekräftad och synliggjord.

Det ligger mycket i detta. Åtminstone i att de visar intresse, om de sedan verkligen ÄR intresserade är en annan sak. Frågan är också om det skall till något mer.

Kanske är det så att de som är speciellt begåvade på detta område också är bra på att iakta. Dvs fokusera på den person de möter. Träffar man en helt ny människa så gäller det ju att vara snabb i att räkna ut vilka frågor som är rätt att ställa eller vilka kommentarer som är bäst att göra.

En viss betydelse har det nog också vilken ställning personen har och hur man själv förhåller sig till detta.

Vad säger man t ex till distriktsläkaren för att komma på god fot med denna? Då är det ju inte så lätt att vara trevlig genom att ställa frågor och visa intresse för personen.

Ett vinnande sätt .... beror ju på vem man ska möta, men en god början är alltid ett vänligt leende. Det kan man vinna mycket på!

Jag har vid några tillfällen råkat personer som från början har visat ett, som man säger, vinnande sätt. Till slut har det visat sig att vinningen var deras egen. Alltså snällhet och intresse för andra bara om det lönar sig.
Ärlighet vinner i längden, är man falsk går det till slut hål i fasaden. Jag håller med Myosotis, personer som jag genomskådat har jag valt bort från mitt liv.

I alla situationer som handlar om människor och relationerna till andra, kan man iaktta sina vänner:

Vad är det egentligen som gör att vi är vänner? Vad gillar jag hos honom/henne?

Varför blev vi vänner ffrån början?
Vad var det som gjorde att vi första gången tog kontakt?
Vad var det som gjorde denna kontakt så god att vi förblev vänner?


När man ser andras reaktioner och bemötande, kan det ofta användas som en spegel mot en själv, det JAG uppskattar hos andra, huuspakkatr antagligen DOM hos mej.
De personer jag verkligen uppskattar, är genuint intresserade av vad jag tycker, vad jag har varit med om, vad jag har att säja, så jag hoppas vara likadan mot dom.

Sen gäller det att kunna bekräfta andra utan att för den skulle fjäska. Till exempel:
Att påpeka att du har klippt dej, att det var en annorlunda look, utan att nödvändigtvis säja att det klär dej.
Tycker man inte det, ska man banne mej inte säja det. För mej räcker det i sammanhanget att någon märker att jag har fått håret klippt, jag blev uppmärksammad!
Att någon lägger märke till mina nya jeans, eller solbrännan på näsan eller vad som helst.
Små enkla saker som får mej att känna mej uppmärksammad.

Försök uppmärksamma andra på samma sätt! Det gör jag, men aktar mej för att göra det med personer jag inte har/vill ha någon relation till. Det ligger inget nedsättande i det, utan bara en skyddsmekanism, ibland är man för artig, belevad och närmast vänlig mot människor i utkanten av ens sfär, som man sedan inte kan behålla särskilt nära, eller ens VILL behålla nära.

Jag försöker uppmärksamma mina medmänniskor, säga nåt uppmuntrande om jag kan.
Behöver inte vara avancerat, räcker med "hallå där, allt bra?"
"hej oj nyfriserad? trevligt!"

Sen spar man dom ärligt kända komplimangerna till dom som man själv vet kommer att ta dom som just äkta.

Detta är bara det yttre,. Sedan tillkommer det inre, dom man hållar mer av, som man vill ha nära sej, som man vill dela stora delar av livet med, sina hemligheter med och ge sin tillit till. Partners, familj, dom där riktigt goda vännerna.

Tja detta var intressant, ska sluta nu innan jag får alla att somna.

Annars håller jag med dig, det var fint och klokt skrivet. Jag har mer och mer börjat fundera över om inte vänskapen bara finns hos mig. För vissa personer känner jag stark vänskap oavsett vad de tycker om saken, det är inte alltid man blir vänner för det. Sådan vänskap håller i all evighet, även om man aldrig träffas. Sen finns det kompisar som man kanske träffar betydligt oftare men som inte alls betyder lika mycket, och det är inte alls deras fel, de kan vara hur trevliga som helst, men jag känner ingen djup vänskap för dem. Någon som hängde med?

Håller med vad både Myosotis och farbror blå skriver.

I min bild av vänskap är det inte nödvändigt att träffas varje vecka eller prata i telefon varje dag, för mej är det sann vänskap om man, oavsett hur längesedan det är man senast talades vid, ändå bara kan "kliva på tåget" och fortsätta där man sist slutade. Det är äkta vänskap.
En av mina allra bästa vänner bor i USA, vi talas vid kanske 1 gång i halvåret och träffas vart 5:e år, men med honom känner jag verkligen en djup vänskap.

Att ha ett vinnande trevligt sätt är så svårdefinerbart, jag har en känsla av att de som man uppfattar som väldigt trevliga första gången man möter dem, kanske egentligen inte visar sig själva utan följer den de pratar med, att det är en form av anpassning för att smälta in.
Tänker på hur man i USA oftast säger "Have a nice day" när man möter någon, det är bara en fras, men personen som säger frasen uppfattas som trevlig.

Det finns ju också de personer som har en väldig utstrålning, carisma, de syns och hörs även om de inte säger något eller agerar på något speciellt sätt. Varför en del personer har denna förmåga kan man ju fundera över... Tror inte den förmågan är något man kan förvärva, en del har det andra inte.

Ett leende ger nog alltid ett bättre första intryck än en surmulen uppsyn.


Ja detta är viktigt. Balansen mellan givande och tagande. Ger man en annan person en bekräftelse och lyssnar till vad hon eller han har att säga så uppfattas man väl som öppen och generös snarare än en som bara pratar om sig själv och sitt som jag snarare då upplever som självupptagen.

Detta var mycket bra skrivet.

Det är väldigt viktigt för mig att vara uppmärksam på vilken effekt det jag säger och gör har på andra. Detta handlar om att ifrågasätta mig själv för min del. Inte för att fjäska för någon annan, och inte nödvändigtvis för att ursäkta mitt eget betende om jag gör eller säger något stötande utan för att det helt enkelt känns skönt att kunna säga till sig själv att "jag gjorde mitt bästa" i given situation och att mena det. Ibland tycker jag det är helt ok att inte ha gjort mitt bästa, det beror på situationen och vem det är man har att göra med. Det bästa för mig är ju inte alltid det bästa för en annan. Men jag vill också vara ärlig gentemot andra och blir illa till mods om jag inte kan vara det.

Ja, jag tror att bekräftelse är vad vi alla eftersträvar och vill ha och den som är bra på att ge sin omgivning bekräftelse upplevs nog ofta som vänlig och trevlig.

I ledarutbildningar som jag har gått har man försökt få deltagarna att bli mer uppmärksamma och medvetna om hur man beter sig och faktiskt också uppfattas av andra, vilket ofta kan skilja sig från hur man själv tror att man uppfattas... Det tycker jag är intressant att jobba med.

Jag har tidigare varit en stor idealist och aldrig agerat för egen vinning. Inte varit fördömande heller utan accepterat människor som de är bara de inte är elaka. Jag har alltid ställt upp och försvarat dem som varit i underläge. Jag har inte funderat så mycket på hur jag är utan bara varit mig själv. Högste chefens sekreterare sa till mig en gång "Det är så roligt med dig för du behandlar alla lika". Oj då tänkte jag gör inte alla det?
Jag var nog ganska naiv och omedveten om hur människor agerar.

Under senare år har jag upptäckt att de där som är så himla trevliga för att de vet att de vinner på det faktiskt också tar sig fram i livet på ett betydligt mindre smärtsamt sätt än de som är helt fria från beräkning i sitt uppträdande. Att ha en trevlig fasad underlättar livet mycket för den som klarar det. Jag tänker inte i första hand på människor som jag tänker umgås med privat. Man tillbringar dock mycket tid med arbetskamrater och relationen till dem påverkar livet i stor utsträckning. Det är lätt att bränna ut sig om man är för idealistisk.

Jag kommer emellertid aldrig att kunna bli den där riktiga kamelionten och jag kommer aldrig att göra någon illa för att rädda mitt eget skinn. Sedan kan man ju tycka att det är orättvist när man upptäcker att den där människan som är så omtyckt och populär är en riktigt gris när det verkligen gäller.

Social kompentens, en medfödd (går att träna upp) egenskap som är minst lika viktig som som andra kunskaper, hög utbildning m.m, både i arbetslivet och privat. Att kunna uppträda obesvärat i alla skiftande sammanhang, att kunna samarbeta smidigt med olika typer av människor.
Social kompentens har inget med inställsamhet att göra utan går hand i hand med stark självkänsla och gott självförtroende.
Gita

Det låter som om du är en mycket bra människa, det skulle vara synd om du ändrade dig (tycker jag, men det är ju din ensak förstås).



Bra iakttagelse. Jag har också varit väldigt naiv, sen blev jag vuxen och bitter direkt... Nej då, lite naivitet finns allt kvar, och beräknande är jag inte alls. Det är inte lätt alla gånger, men jag vill vara ärlig och äkta. Något av det värsta jag vet är när folk tror att jag ljuger. Ofta är det folk som själva ljuger, för dem är det naturligt, de förstår inte ens att de sårar mig när de säger det.

Tror nog att det gäller att lära sig skillnad på vänner och bekanta. Om man missuppfattar bekanta som vänner lär man bli gruvligt besviken och till slut förmodligen lite bitter.

Råkar man ut för något tufft så ser man snart var der "riktiga vännerna" finns och vilka som inte är det.

Utvecklas man lite till så inser man, att man inte skall slösa någon överenergi på bekanta. Man sorterar helt enkelt bort de som inte ger något tillbaka. Det innebär inte att man inte umgås eller att man är det minsta otrevlig. Man ger bara inte det där lilla extra och man engagerar sig inte.

Lite längre fram i cykeln så har man det ganska lugnt och bra, orkar mera, samt uppskattar de riktiga vännerna så mycket mera.

Jag fick frågan häromdagen av min chef vad jag förväntade mig av honom.
-Att du är ärlig, och att jag kan lita på dig till 100%, att du låter mig sköta mig själv och respekterar mig, men att du finns när jag kommer och vill ha hjälp blev svaret.( Han antecknade noggrannt) Efteråt insåg jag att det faktikt var just beskrivningen av vad jag önskar av en vän.

Jag säger till och med numera, att hellre är jag ensam med mig själv som jag litar på, än i sällskap bland människor jag inte har förtroende för.

Så det kan bli...... jag som varit, sällskapssjuk, festglad, social mm, har blivit en riktig ensamvarg som slängde mobilen, stänger av den fasta telefonen när jag vill vara ifred och hellre lyssnar på en talbok när det skaver lite i öronen. Fast hunden vill jag gärna ska vara med...förstår inte varför kanske för att hon aldrig kräver något. Hon umgås inte med mig för att jag är nyttig utan för att hon gillar mig.

Bitterheten är numera borta och jag sitter och har det så lugnt och skönt under korkeken.... .Jag har en tio o topplista på människor jag sätter stort värde på. Den blir inte så betungande att administerara.
Något jag varmt rekommenderar

Fast när man måste umgås så underlättar det med lite vett, ettikett och vanligt bondförnuft, lite olja i maskineriet om man säger så.

Precis! Det är få saker som kan göra mig så frustrerad som just det. Min chef sa ibland "Det säger du bara för att". Hur bemöter man sådant? Det hjälper ju inte vad man säger om orden ändå liksom inte duger.

Det tog lite tid innan jag förstod att han sa så för att han själv kunde tänka sig att ljuga. Jag är inte ens säker på att han förstod att han indirekt anklagade mig för att ljuga.

Har senare läst i en bok om kommunikation att människor som säger så, gör det för att de känner sig osäkra. Svaga människor med makt är inte roliga att ha att göra med.

Jag tror att ju mer man anstränger sig desto mer övertygad blir den andre om att man faktiskt ljuger, så jag har ingen aning om det går att bemöta sånt överhuvudtaget. Bara att se glad ut, hålla käften, få ont i magen och hoppas på att de själva hittar sanningen så småningom. Fast de menade ju inte så mycket med det, så de lär inte bry sig... Inte så konstigt att jag hellre umgås med mina hönor än med människor.

Du har många poänger i det du skriver Bettson. Om alla försökte visa lite mera respekt gentemot sina medmänniskor tror jag att tillvaron skulle vara lättare och framför allt trevligare. Om man till detta lägger det där lilla extra på de som verkligen är värda det men inte alla de andra så kan man skapa goda relationer och samtidigt skydda sig själv mot ovälkommet tärande. EN riktigt god vän är guld värt. Bättre en "vän" i handen än tjugo i skogen... för att vränga till ordspråken lite.