ni 30+ som hade en jobbig ungdom..., skulle vilja prata med nån... Alternativ

[La Strega]

Jag vet att det här är helt fel forum....hoppas att det är okey att jag skriver det här endå...Har skrivit massa inlägg på sidor som netdoctor och liknande men det är ju nästan uteslutande yngre människor som är sjuka själva...jag skulle tycka att det vore skönt å få prata med nån som gått igenom jobbiga perioder och som blivit frisk...bara det att veta att det går att bli bra liksom...
Jag har svår emetofobi...haft depressioner och har fått en slags ätstörning...(vill inte vara smal, men är rädd för att äta pga av emetofobin) så jag är väldigt utmärglad nu...(175cm/45kg) =(

så om det finns nån här som gått igenom liknande saker och blivit bra...och som känner för att prata lite...?

och förlåt för att ja skriver om såna tråkigheter här...men det är bara för att jag vill prata med friska människor...hoppas ni förstår?

ut i vårsolen nu!

[LillaTiger]

Jag är väl inte riktigt i den åldersgruppen du söker dej till.. visst är det rogivande att va ute och fota.. det är ett av de tillfällen då man kan känna ro. Det är väl en sak som gör att jag kan känna glädje numera.. att fota växter framförallt och se hur det växer..
Du är ett par år yngre än mej.. så du har väl nått år kvar på gymnasiet.. *funderar* jag brukade undra varför jag mådde dåligt.. varför jag inte kunde vara glad.. livsglädjen fattades och jag förstod inte vart den tagit vägen.. men det värsta var nog att ingen såg vad som höll på att hända. Jag antar att jag var ganska "osynlig" i skolan.. jag höll mej hellst i bakgrunden.. s´å ingen såg ju att jag blev mer och mer frånvarande..
Vändningen blev att jag fick byta skola.. från naturvetenskap.. till en trädgårdslinje.
Där fanns det jag letat efter hela tiden.. eller ja.. det började komma tillbaka till mej.. livsglädjen.. växter är verkligen helande.. det kan jag inte säga nått emot..

Antar att jag inte haft samma problem som du har.... det jag vill säga är att en del saker blir bättre.. ibland av små saker..och ibland behövs nått mer drastiskt för att det ska hända..
Jag har haft mina depressioner och ätit flera olika mediciner för det.. mm.. det gör jag fortfarande.. men det är bara i nödfall..
saken är den att det blir bättre.. det tar lång tid att bli bra igen.. det är en kamp som kommer gå upp och ner hela tiden.. men svängningarna kommer trubbas av med tiden..
bara du hittar en balans som du trivs med..
Jag slutade med de tabletter man måste ta dagligen för ett halvår sedan.. och jag tänker aldrig mer låta mej må så dåligt igen..

hmm.. det blev lite mycke det här.. men jag hoppas att det ger lite eftertanke.. sen kan man ju se det positivt och säga att allt man får genomlida blir en del av det du utvecklas till i framtiden.. en starkare person