CITAT (Farbror Blå @ 02-09-2010, 10:39)
Jag tror man ska ta ett steg tillbaka från barrikaderna av sina åsikter, så man kan diskutera frågan utan så mycket inblandade känslor.
Förr i tiden, i bondesamhället, hade man en naturlig uppdelning av arbetet, alla som kunde hjälpa till med skörden gjorde det. De som hade svårt att gå fick tälja verktygen som behövdes eller mjölka kor, väva tyger eller annat.
ALLA hjälpte till! Det fanns alltid någonting var man eller kvinna kunde göra för sin gård, sin by.
Det har varit i tidningarna ett antal fall där man tyckt det varit vansinne att försöka släpa personer till arbete.
En man i min lokaltidning var över sexti, var tvungen att gå med kryckor pga svår värk och ondgjorde sig över att han skulle gå på arbetsförmedlingen. Blandar man inte in känslor i det hela, utan tänker samhällsekonomiskt, så kan han sitta på en stol och jobba, datajobb tar över mer och mer.
Vi måste se till att alla har en plats i arbetslivet, även om man har begränsad förmåga.
Om jag får arbetsförmågan nedsatt till tjugofem procent, är det inte bättre för ekonomin OCH mej att jag får jobba dom procenten? Eller ska vi skicka hem mej att bli ett paket?
Beskrivningen på bondesamhället förstår jag vad du menar till fullo och det tror jag att många med mej är helt införstådda med. Även att de som har en något nedsatt kapacitet också borde få plats i arbetslivet - självklart!
Men beroende på utifrån vilket perspektiv man ser det har man åsikter om hur det ska lösas. Är man dessutom lite inskränkt och bara räknar i kronor och ören alltför kortsiktigt så finns det risk att man biter sej själv i svansen
En som har en sjukdom som har svårigheter att få det dagliga livet att fungera även utanför arbetslivet, kanske skulle behöva sina extra % som reserv för att klara vardagslivet på hemmaplan och dessutom få lite livskvalitet också.
Tar jag mej själv som exempel så har jag MS och har lyckligtvis inte så mycket rörelseförhindrande symtom och sjukdomen syns inte så mycket "utifrån", men kan vara riktigt besvärlig ändå.
Tidigare ansåg jag själv att så länge benen fungerar så ska jag naturligtvis fortsätta att springa i korridorerna (jobbar i sjukvården) och gjorde också det, envist som en åsna.
Efter jobbet var jag så utmattad att jag inte orkade göra ett dugg mer den dagen. Hemsituationen funkade inte heller. Inte gjorde det speciellt gott för självkänslan heller precis att gå omkring och känna att man inte "klarar någonting". En ytterligare black om foten var att även om jag hade "tvingat mej" så fungerade det inte i längden. Jag var tvungen att tänka på att "ladda" inför att orka nästa arbetsdag och då fick hem och familj stå tillbaka. Allt blev till ett ekorrhjul och jag vet inte hur många gånger jag körde slut mej fullständigt och var tvungen att sjukskriva mej igen. Ofta under en längre tid.
Efter flera år på det sättet med läkarbesök, psykologsamtal och till slut även en vända på ett rehabcenter till syfte att lära mej att acceptera mina egna begränsningar, så jobbar jag numera bara 25%.
Vad vill jag då ha sagt med det här?
Jo, när jag väl är på jobbet gör jag precis samma arbetsuppgifter som mina kollegor, hemma klarar jag i stort sett samma sysslor som friska människor gör. På fritiden orkar jag t.o.m att gräva i min trädgård.
Ibland funderar jag på vad "grannarna" egentligen ska tänka när dom ser mej göra det när jag gör det.
"Leva på bidrag...och ändå kunna gå där och gräva!!" kanske? Vilket är jobbigast- att promenera i sjukhuskorridorer eller att gräva? -Svaret är egntligen enkelt....men ändå inte
så enkelt.
Grävandet ger mej livskvalitet även om det är tungt för kroppen. Det är en enorm återhämtining för själen när man känner sej "värdelös" och dessutom bär på sina rädslor för sin sjukdom. Att känna att man trots allt duger någonting till även om man inte längre spelar i samma division som innan man blev sjuk.
(Någon skrev här om en granne som trots att han var sjukskriven kunde hugga ved - vad vet du om hur hans livssituation ser ut för övrigt? Nu tänker jag både på det fysiska planet och det mentala)
Sedan kommer det här med att omplacering alltid vore bästa lösningen in.
Mitt fall igen: Jag skulle säkert kunna jobba lite, lite mera om jag istället för att gallopera runt i korridorerna placerades på en kontorsstol men jag tror inte att det skulle vara en hållbarare lösning för mej.
Jag älskar mitt jobb, har underbara arbetskamrater, en mycket bra chef och allt detta är min motor och motivation när de dåliga dagarna kommer. Eftersom jag inte alls skulle trivas med ett skrivbordsjobb så tror jag att det skulle kunna kännas mer frestande att stanna hemma när de jobbiga dagarna kommer. (sjukdomen gör att man lever i en bergochdal-bana med symtomen. Den ena dagen är inte den andra lik, inte ens från timme till timme. Nyckfullt är bara förnamnet)
Får jag bara vara kvar där jag "hör hemma" så kommer att jag att fortsätta att gå till jobbet "på ren vilja" även om det skulle vara motiverat att få stanna hemma...och nu snackar vi inte en talle i näsan.
Jag berättar inte detta för att jag ska tyckas synd om eller att jag själv ser mej som något stackars offer utan för att få förståelse för att allt inte är så enkelt i en bedömning om man borde kunna jobba mer än man gör, bara man omplaceras...eller ens alls. Jag tror t.ex. i mitt fall så finns det risk att jag skulle komma att kosta samhället ännu mer genom att tvingas gå med på att omplaceras.
De som sjukskrivna, trots att dom mycket väl skulle klara att arbeta
02-09-2010, 00:48
Nämen tack.
zon 1
