De som sjukskrivna, trots att dom mycket väl skulle klara att arbeta Alternativ

[*Stintan*]

Jag tycker att du ska prova på ett "skrivbordsjobb" (som om man kunde klumpa ihop dom till en egen yrkesgrupp??!!!), du kan nog uträtta en helsikes massa bra utan att behöva galoppera runt i korridorerna, och även få trevliga arbetskamrater och en bra chef, men om du inte ens kan tänka dig att försöka så får du ju ha det som du har det. (Nu får jag nog en smäll på käften).

Du verkar iallafall inte ha fattat vad Cacki skrev.

[fuchsian]

Hon var väl inte bara död, det var väl ungefär en vecka sedan hon var på begravningen, men det kanske är annorlunda i finland/ryssland/norge, vad vet jag.

Pia L,

Det är trygt en vecka sedan jag var med på den "föreställningen". Jag ska inte säga mer än att jag tar avstånd från syskonen.
Jag har rätt, enl. svensk lag till min laglott, men i testamentet har mor motsatt det så att syskonen ta det som ord från mor som ska efterföljas.
Det hela är inte helt över, detta var enbart att visa mig på plats. Jag kommer inte ta nån strid om detta, brorsan får dricka upp pengarna och syrrorna få bli lurade på falska kopior av märkesvaror. Jag ingår inte i det livet och detta än nu äntligen över, så länge mor levde köpte vi till henne allt hon behövde. Mina syskon delar nu det sin si mellan. hoppas dom blir saliga på köpet.

Vi har det juridiska framför oss, men jag har avböjt min närvaro.

När mor blev riktigt dåligt, tömnde yngsta syrran hennes bankfack och hade flyttat pengarna över nån ananstans, Hon hade haft den virriga gamlingen att skriva på en fullmakt som gjorde detta möjligt.
Vi barn visste att det som fanns löst i facket skulle bekosta hennes begravning, enl. min andra syrra, som har varit bankanstäld, hade mor visat allt och sagt hur allt skulle gå till. det fanns 7 000 euro i rena pengar och om resten vet jag inget om.
Jag blev sååå systerligt tillfrågad att betala begravningen och få ut det i efterskott, men min andra syrra varnade mig och jag hade inte en tanke att betala detta för om Lillan stal pengarna, så hon har fått räkningarna vad kalaset kostade.
Jag och maken både kom och gick precis i samband med begravningen, stannade inte kvar och inte ens min bror höll sig nykter under den tiden. När pappa begravdes, var han så full att vi fick anlita en annan att bära kistan, för han syntes inte till och efter ett par dagar hade nyktrat till och undrat om när han ska komma..
Hallejujaaaa.....Nog om detta, vill lägga det bakom mig och det känns som lättnad att mor äntligen slapp ifrån den sista meningslösa tillvaron. ... fuchian...

Redigerat av fuchian: 02-09-2010, 14:50

[fuchsian]

Som sagt, du har alltid rätt till din laglott! Dessutom, din mamma dog för någon vecka sedan bara, är arvsskiftet klart redan? Det var riktigt snabba ryck i sådana fall, snabbaste jag hört någonsin, faktiskt. Bra jobbat!

Nej, vi har inte allt klart, men för min del är det nu en avslutad kapitel. Skrev om detta i ett inlägg längre fram, så jag vill inte repetera det, men du kan få den infon ändå. ... fuchian...

[Elisabeth-Västku...]

Cacki jag känner så mycket igen från min tid på jobbet. Många, många gånger grät jag i bilen på vägen hem från jobbet. Men ändå gick jag nästa dag dit igen.....

Ett liv vid sidan om hade jag inte. Men jag gillade ju mitt jobb, hade så mycket kontakt med människor och fick också mycket beröm för det jobb jag gjorde. Och det var nästan lika bra som en tablett mot all det hemska.

Jag började förut att sortera alla mina papper och då kom ett kuvert fram som jag fick när jag slutade. Tårarna kom fram.....
Jag hade in skickat inte det, det låg här.....

[Malvia]

Nej, vi har inte allt klart, men för min del är det nu en avslutad kapitel. Skrev om detta i ett inlägg längre fram, så jag vill inte repetera det, men du kan få den infon ändå. ... fuchian...

Fuchian, din brevkorg är full. Du måste tömma den.

[fuchsian]

Vilken brevkorg menar du? ....fuchian....

[gnon49]

vet inte varför jag kom att tänka på det men gick det inte en engelsk serie som hette skenet bedrar. Hyacint tror jag våpet hette.

[Malvia]

vet inte varför jag kom att tänka på det men gick det inte en engelsk serie som hette skenet bedrar. Hyacint tror jag våpet hette.

Fushian, om du går in i din profil så ser du PM.

[Cacki]

Jag tycker att du ska prova på ett "skrivbordsjobb" (som om man kunde klumpa ihop dom till en egen yrkesgrupp??!!!), du kan nog uträtta en helsikes massa bra utan att behöva galoppera runt i korridorerna, och även få trevliga arbetskamrater och en bra chef, men om du inte ens kan tänka dig att försöka så får du ju ha det som du har det. (Nu får jag nog en smäll på käften).

Står nog helst för "smällen på käften själv". Det du skriver beror på att du inte fattat mitt budskap. Egentligen spelar just mitt fall inte så stor roll i det stora hela varför allt inte alltid är så enkelt, men visst, vi kan använda mej som pilotfall igen.

Ett skrivbordsjobb skulle innebära att jag fick sadla om helt och hållet eftersom jag inte har någon som helst utbildning åt det hållet.
Min sjukdom gör att efter en viss arbetsbelastning (mental ingår) så blir jag "trött i mössan" och får koncentrationssvårigheter snabbare an andra. Jag skulle inte klara ens så många timmar på skolbänken som jag i dagsläge galloperar runt i korridorerna. Skulle helt enkelt inte kunna tillgodogöra mej undervisningen.

En ytterligare aspekt är att min sjukdom är nyckfull och kan när som helst slå till med full kraft om jag får ett svårt skov.

Öppna sinnet och tankeförmågan nu!
Att satsa på att omskola mej kanske skulle stå samhället dyrt eftersom jag absolut inte är något vidare säkert kort att satsa på. Kanske omskolningen skulle vara helt bortkastad eller i alla fall en väldigt kortsiktig investering. Min plats på skolbänken borde kanske hellre lämnas öppen åt någon annan med ett (förhoppningsvis) långt arbetsliv framför sej. = bra ur samhällsekonomiskt hänseende.

Förstår du lite bättre nu vad jag är ute efter? När du skrev ditt svar så hade du inte hela bilden klar utan bildade dej en åsikt om vad jag ska göra annars kan jag skylla mej själv.
Det är att göra det för enkelt för sej att döma innan man tagit reda på alla omständigheter. Man kan inte generalisera på det här sättet som det görs ute i samhället. Det finns ingen nyckellösning som fungerar för alla.

Om jag nu skulle påstå att jag vet bäst utav mej och dej i den här frågan och att du ska hålla truten, vad skulle du säga då? Att du inte verkar fatta någonting?

Du har väl förmodligen aldrig ens haft en sjukdom liknande min? Håll då truten och låt då mej göra ett expertutlåtande. Jag är expert på mej själv, jag vet alla omständigheter runt min situation och fr.a en insikt i
vad det vill säga att vara sjuk.

Sensmoral: Låt oss sjuka tala för oss själva och sätt er inte till doms utan ta till er vad vi säger. Ni har inte en susning hur det känns att utöver slaget av att bli sjuk dessutom bli mistänkliggjord och fråntagen trygghet i den politiska anda som råder i dagsläge.

[*Stintan*]

vet inte varför jag kom att tänka på det men gick det inte en engelsk serie som hette skenet bedrar. Hyacint tror jag våpet hette.

den var kul!

[Gunilla T]

Du är bara så klok du Cacki

[*Stintan*]

Står nog helst för "smällen på käften själv". Det du skriver beror på att du inte fattat mitt budskap. Egentligen spelar just mitt fall inte så stor roll i det stora hela varför allt inte alltid är så enkelt, men visst, vi kan använda mej som pilotfall igen.

Ett skrivbordsjobb skulle innebära att jag fick sadla om helt och hållet eftersom jag inte har någon som helst utbildning åt det hållet.
Min sjukdom gör att efter en viss arbetsbelastning (mental ingår) så blir jag "trött i mössan" och får koncentrationssvårigheter snabbare an andra. Jag skulle inte klara ens så många timmar på skolbänken som jag i dagsläge galloperar runt i korridorerna. Skulle helt enkelt inte kunna tillgodogöra mej undervisningen.

En ytterligare aspekt är att min sjukdom är nyckfull och kan när som helst slå till med full kraft om jag får ett svårt skov.

Öppna sinnet och tankeförmågan nu!
Att satsa på att omskola mej kanske skulle stå samhället dyrt eftersom jag absolut inte är något vidare säkert kort att satsa på. Kanske omskolningen skulle vara helt bortkastad eller i alla fall en väldigt kortsiktig investering. Min plats på skolbänken borde kanske hellre lämnas öppen åt någon annan med ett (förhoppningsvis) långt arbetsliv framför sej. = bra ur samhällsekonomiskt hänseende.

Förstår du lite bättre nu vad jag är ute efter? När du skrev ditt svar så hade du inte hela bilden klar utan bildade dej en åsikt om vad jag ska göra annars kan jag skylla mej själv.
Det är att göra det för enkelt för sej att döma innan man tagit reda på alla omständigheter. Man kan inte generalisera på det här sättet som det görs ute i samhället. Det finns ingen nyckellösning som fungerar för alla.

Om jag nu skulle påstå att jag vet bäst utav mej och dej i den här frågan och att du ska hålla truten, vad skulle du säga då? Att du inte verkar fatta någonting?

Du har väl förmodligen aldrig ens haft en sjukdom liknande min? Håll då truten och låt då mej göra ett expertutlåtande. Jag är expert på mej själv, jag vet alla omständigheter runt min situation och fr.a en insikt i
vad det vill säga att vara sjuk.

Sensmoral: Låt oss sjuka tala för oss själva och sätt er inte till doms utan ta till er vad vi säger. Ni har inte en susning hur det känns att utöver slaget av att bli sjuk dessutom bli mistänkliggjord och fråntagen trygghet i den politiska anda som råder i dagsläge.

[Rihane]

Står nog helst för "smällen på käften själv". Det du skriver beror på att du inte fattat mitt budskap. Egentligen spelar just mitt fall inte så stor roll i det stora hela varför allt inte alltid är så enkelt, men visst, vi kan använda mej som pilotfall igen.

Ett skrivbordsjobb skulle innebära att jag fick sadla om helt och hållet eftersom jag inte har någon som helst utbildning åt det hållet.
Min sjukdom gör att efter en viss arbetsbelastning (mental ingår) så blir jag "trött i mössan" och får koncentrationssvårigheter snabbare an andra. Jag skulle inte klara ens så många timmar på skolbänken som jag i dagsläge galloperar runt i korridorerna. Skulle helt enkelt inte kunna tillgodogöra mej undervisningen.

En ytterligare aspekt är att min sjukdom är nyckfull och kan när som helst slå till med full kraft om jag får ett svårt skov.

Öppna sinnet och tankeförmågan nu!
Att satsa på att omskola mej kanske skulle stå samhället dyrt eftersom jag absolut inte är något vidare säkert kort att satsa på. Kanske omskolningen skulle vara helt bortkastad eller i alla fall en väldigt kortsiktig investering. Min plats på skolbänken borde kanske hellre lämnas öppen åt någon annan med ett (förhoppningsvis) långt arbetsliv framför sej. = bra ur samhällsekonomiskt hänseende.

Förstår du lite bättre nu vad jag är ute efter? När du skrev ditt svar så hade du inte hela bilden klar utan bildade dej en åsikt om vad jag ska göra annars kan jag skylla mej själv.
Det är att göra det för enkelt för sej att döma innan man tagit reda på alla omständigheter. Man kan inte generalisera på det här sättet som det görs ute i samhället. Det finns ingen nyckellösning som fungerar för alla.

Om jag nu skulle påstå att jag vet bäst utav mej och dej i den här frågan och att du ska hålla truten, vad skulle du säga då? Att du inte verkar fatta någonting?

Du har väl förmodligen aldrig ens haft en sjukdom liknande min? Håll då truten och låt då mej göra ett expertutlåtande. Jag är expert på mej själv, jag vet alla omständigheter runt min situation och fr.a en insikt i
vad det vill säga att vara sjuk.

Sensmoral: Låt oss sjuka tala för oss själva och sätt er inte till doms utan ta till er vad vi säger. Ni har inte en susning hur det känns att utöver slaget av att bli sjuk dessutom bli mistänkliggjord och fråntagen trygghet i den politiska anda som råder i dagsläge.

MS minns jag från då jag sommarjobbade på långvården, långt tillbaka i tiden. Unga människor som var sängliggande på långvården pga MS. Deras sjukdom var då mer utvecklad än jag förstår att din är. Dom skulle inte ha klarat av att sitta framför en dator. Jag beundrade dom, minns jag och jag beundrar dig.

Jisses, du har MS och galloperar runt korridorerna!
Snacka om att inte utnyttja systemet

[fuchsian]

Fushian, om du går in i din profil så ser du PM.

Ja, har kollat. Mitt PM är stängt nästan för jämnan, och jag tittade vad som fanns sen gammalt, så har jag utnjyttjat endast 18% av det totala, vilket jag tolkar att 100%, då är PM fullt.
Var det nåt annat mer? ..fuchian...

[Chamomille]

vet inte varför jag kom att tänka på det men gick det inte en engelsk serie som hette skenet bedrar. Hyacint tror jag våpet hette.

[Anma]

Står nog helst för "smällen på käften själv". Det du skriver beror på att du inte fattat mitt budskap. Egentligen spelar just mitt fall inte så stor roll i det stora hela varför allt inte alltid är så enkelt, men visst, vi kan använda mej som pilotfall igen.

Ett skrivbordsjobb skulle innebära att jag fick sadla om helt och hållet eftersom jag inte har någon som helst utbildning åt det hållet.
Min sjukdom gör att efter en viss arbetsbelastning (mental ingår) så blir jag "trött i mössan" och får koncentrationssvårigheter snabbare an andra. Jag skulle inte klara ens så många timmar på skolbänken som jag i dagsläge galloperar runt i korridorerna. Skulle helt enkelt inte kunna tillgodogöra mej undervisningen.

En ytterligare aspekt är att min sjukdom är nyckfull och kan när som helst slå till med full kraft om jag får ett svårt skov.

Öppna sinnet och tankeförmågan nu!
Att satsa på att omskola mej kanske skulle stå samhället dyrt eftersom jag absolut inte är något vidare säkert kort att satsa på. Kanske omskolningen skulle vara helt bortkastad eller i alla fall en väldigt kortsiktig investering. Min plats på skolbänken borde kanske hellre lämnas öppen åt någon annan med ett (förhoppningsvis) långt arbetsliv framför sej. = bra ur samhällsekonomiskt hänseende.

Förstår du lite bättre nu vad jag är ute efter? När du skrev ditt svar så hade du inte hela bilden klar utan bildade dej en åsikt om vad jag ska göra annars kan jag skylla mej själv.
Det är att göra det för enkelt för sej att döma innan man tagit reda på alla omständigheter. Man kan inte generalisera på det här sättet som det görs ute i samhället. Det finns ingen nyckellösning som fungerar för alla.

Om jag nu skulle påstå att jag vet bäst utav mej och dej i den här frågan och att du ska hålla truten, vad skulle du säga då? Att du inte verkar fatta någonting?

Du har väl förmodligen aldrig ens haft en sjukdom liknande min? Håll då truten och låt då mej göra ett expertutlåtande. Jag är expert på mej själv, jag vet alla omständigheter runt min situation och fr.a en insikt i
vad det vill säga att vara sjuk.

Sensmoral: Låt oss sjuka tala för oss själva och sätt er inte till doms utan ta till er vad vi säger. Ni har inte en susning hur det känns att utöver slaget av att bli sjuk dessutom bli mistänkliggjord och fråntagen trygghet i den politiska anda som råder i dagsläge.

Som en uggla, klok alltså.
Jag sitter lite i liknande sits, fast jag har inget arbete alls att gå till och min sjukdom inte är så nyckfull, jag vet på ett ungefär vad jag klarar och vad inte, men det är svårt att efterleva, för om jag ska slippa bli mer smärtfylld än "normalläget" kan jag inte göra så mycket annat än sitta upp och ner och byta ställnig med jämna mellanrum, och det är ju inget liv, så därför tar jag att jag får ondare med dagens gång och om jag gjort något speciellt får extra jobbigt både på natten och dagen efter. Extra jobbigt kan vara en tur till strostaden, 14 mil i bil och ett antal timmar utan att kunna vila.

Tyvärr fungerar inte att låstas vara frisk heller, jag har testat med katastrofalt resultat.

Såna som oss, som gör saker ibland fast vi inte borde, buntar de ihop som fuskare. Om jag klarar att kratta min gräsmatta i 2 timmar en dag, ja då klarar jag att jobba. Men jag kan lova er allihopa att de dagarna jag krattat min gräsmatta i två timmar, den dagen och dagen efter blir inte ens disken lyft i maskin av mig.

Egentligen vet jag inte varför jag fläker ut mig så här, men nu är det i varje fall gjort.

[Cacki]

Som en uggla, klok alltså.
Jag sitter lite i liknande sits, fast jag har inget arbete alls att gå till och min sjukdom inte är så nyckfull, jag vet på ett ungefär vad jag klarar och vad inte, men det är svårt att efterleva, för om jag ska slippa bli mer smärtfylld än "normalläget" kan jag inte göra så mycket annat än sitta upp och ner och byta ställnig med jämna mellanrum, och det är ju inget liv, så därför tar jag att jag får ondare med dagens gång och om jag gjort något speciellt får extra jobbigt både på natten och dagen efter. Extra jobbigt kan vara en tur till strostaden, 14 mil i bil och ett antal timmar utan att kunna vila.

Tyvärr fungerar inte att låstas vara frisk heller, jag har testat med katastrofalt resultat.

Såna som oss, som gör saker ibland fast vi inte borde, buntar de ihop som fuskare. Om jag klarar att kratta min gräsmatta i 2 timmar en dag, ja då klarar jag att jobba. Men jag kan lova er allihopa att de dagarna jag krattat min gräsmatta i två timmar, den dagen och dagen efter blir inte ens disken lyft i maskin av mig.

Egentligen vet jag inte varför jag fläker ut mig så här, men nu är det i varje fall gjort.

Tack för att du gör det! Jag tror att det behövs för att få människor att förstå, speciellt alla "förstå sig på:are" som egentligen inte har en aning eftersom dom inte har några egn erfarenheter att relatera till.
Tack gode gud för alla dem som trots uteblivna egna erfarenheter ändå står upp för oss som hamnar i kläm tack vare sin goda empatiförmåga. Vi är evinnerligt tacksamma!

[Red Top]

vet inte varför jag kom att tänka på det men gick det inte en engelsk serie som hette skenet bedrar. Hyacint tror jag våpet hette.

Skvallra inte, jag säger det bara till dig: Det är jag på bilden.



Redigerat av Red Top: 02-09-2010, 17:04

[fuchsian]

Jag är ledsen tjejer. Kan verkligen tacka livet att jag inte har den diagnosen. En affärskompis till maken har det och dessutom har han en underbar familj, men vad hjälper det. Han avvecklade sitt företag över ett år sedan när det blev för jobbigt att ta sig ur och in i bilen och sen till rullstolen. Killen har inte ens fyllt 40, och på allt har de ett handikappad barn.
Många av gänget slutade ringa el. besöka honom, men det har inte min make gjort. De har sina egna stunder karlar emellan och annars funkar tel. och mail, men vi ser detta med sorg, även att personen är en riktig solstråle till sättet än så länge, men han har sina stunder som är allt annat än positivt. Ekonomiskt är de oberoende än så länge, har inte pejling på den sidan.
Frun är en ängel och jag beundrar hennes stora go go - stil, trots allt. ........fuchian....

[Cacki]

Jag är ledsen tjejer. Kan verkligen tacka livet att jag inte har den diagnosen. En affärskompis till maken har det och dessutom har han en underbar familj, men vad hjälper det. Han avvecklade sitt företag över ett år sedan när det blev för jobbigt att ta sig ur och in i bilen och sen till rullstolen. Killen har inte ens fyllt 40, och på allt har de ett handikappad barn.
Många av gänget slutade ringa el. besöka honom, men det har inte min make gjort. De har sina egna stunder karlar emellan och annars funkar tel. och mail, men vi ser detta med sorg, även att personen är en riktig solstråle till sättet än så länge, men han har sina stunder som är allt annat än positivt. Ekonomiskt är de oberoende än så länge, har inte pejling på den sidan.
Frun är en ängel och jag beundrar hennes stora go go - stil, trots allt. ........fuchian....

Jag antar att det kanske är bl. a mej du syftar på och jag är tacksam för att du visar din empati!
Men för att inte tråden ska halka iväg så vill jag poängtera att jag absolut inte var ute efter något medlidande med mitt utlämnande av mej själv. Det är egentligen det värsta jag vet eftersom det kan trigga igång självömkan och i den fällan vill jag inte gå. Syftet var att få igång en diskussion kring ämnet och jag är glad att ni som skrivit i tråden hakade på. Som ni säkert förstår är det ett ämne som ligger mej väldigt varmt om hjärtat.