Tack Cacki, och Anma för att ni fortfarande orkar försöka förklara.
Det sägs ju att: "Spottar man tillräckligt mycket på en sten så blir den blöt."
Har man aldrig varit i den situationen, eller haft nära anhöriga som drabbats; och lever man dessutom ett liv i total avsaknad av empati=förmåga att sätta sig in i hur andra har det, måste nog många fler spotta innan det har någon effekt.
Mina sjukdomar är inte av samma allvarliga art, som din, Cacki, men de medför en kraftigt nedsatt rörelseförmåga och ständig, nästintill outhärdlig värk.
Min trädgård är min terapi, min dröm och tankeflykt, när värken gör att jag inte kan sova. Utan den skulle mitt liv vara ett helvete.
Där kan jag hålla mig sysselsatt för att skingra tankarna från värken och i trädgården finns inga måsten eller deadlines.
Jag låter alla ironiska, spydiga kommentarer rinna av mig. Jag vet vad jag klarar och mår bra av.
Eftersom min koncentrationsförmåga, pga ständig värk, är +- 0, kan jag inte utföra mitt ordinarie "skrivborsarbete". Det finns inte någon arbetsgivare, som vill anställa en 60+are, som inte fungerar fullt ut och kanske uteblir från jobbet långa perioder. Därför har jag inget arbete.
Jag har föreslagit att jag kunde få prova på att jobba i t ex handelsträdgård eller blomsteraffär, men bara mötts av gapskratt.
"Vem vill anställa en kärring över 60, som inte klarar av att jobba fullt ut och dessutom är glömsk?"
Har haft lyckan att vara frisk i större delen av mitt liv och haft glädjen att ha ett jobb att gå till varje dag; ett jobb jag älskade.
Under mitt yrkesverksamma liv har jag aldrig behövt utnyttja varken sjuk
försäkring eller arbetslöshets
försäkring, men har under hela tiden betalat min del av skatt och
försäkringsavgifter, och på så sätt varit solidarisk mot sämre lottade medmänniskor.
Att nu, när även jag drabbats av en livslång= kronisk sjukdom, få slängt i ansiktet att jag och mina olyckssystrar och bröder, är parasiter och bidragstagare står mig ärligt talat upp i halsen.
Dessutom instämmer jag helt med dig Cacki. Det är inte synd om mig heller. Jag vägrar att bli "tycktsyndom".
Jag vill bara att jag och andra drabbade ska få den ersättning från den allmänna försäkringen, som vi rätteligen ska ha.
Alliansens eviga tjat om
utanförskap och
bidragstagare och inte minst
arbetslinjen, har lett till ett samhälle av "vi och dom".
I mina mörkaste stunder hör jag Hitlers stöveltrampande gestapomän.
Även i dåtidens Tyskland smög sig teorierna in i människors hjärtan.
Vi "den friska ariska människorasen" mot dem "de handikappade, oliktänkande, sjuka, judar, romer etc. etc.".
"Arbeit macht frei" arbete ger frihet eller arbete ska befria dig.
Jag sänder en tacksamhetens tanke till alla er, som trots alla påtryckningar, fortfarande har kvar er empati och solidaritetskänsla.
De som sjukskrivna, trots att dom mycket väl skulle klara att arbeta
02-09-2010, 18:51
Som ni säkert förstår är det ett ämne som ligger mej väldigt varmt om hjärtat.
Du kan väl inte veta hur mycket jag rös.
tack men min mage pallar inte fast en annan gång kanske 
