CITAT (Biggan_ @ 28-12-2010, 23:36)
Här är en länk till
Jourhavande medmänniska dit du kan vända dej om du känner att du behöver prata med någon, eller så kan dom hjälpa dej vidare. Du är anonym och dom har tystnadsplikt!
Hoppas du blir hjälpt av detta!
tack för länken.
Skall föröka att prova den.
Har jobbat på ett ställe med stora problem med chefen, hela personalstyrkan hade det jobbit på ett eller annat sätt.
Ytterligare ett problem var att vi som personal inte fick hjälp när det stormade som värst, under ca 2 års tid.
Finns det ledningsproblem blossar det ocså upp fler problem. Olika avdelningar var mer eller mindre utsatta.
Där jag jobbade var det värst, vi var bara kvinnor. Vi fick alltid offentlig obefogad negativ kritik. Det hjälpte inte så mycket att vi visste att alla andra visste att det som vi kriteserades för var chefens misslyckande. Det var inget vi kunde förändra, men han kunde ha gjort det.
Alla minnen som även har satt sig i kroppen har jag under sommaren och hösten gått och talat med en diakon om. (hon har semester just nu)
Det känns bra. Vi har bl.a. tagigt upp hur gamla orättvisor, mobbing osv kan dyka upp i mig i situationer som jag känner igen som när vi fick offentlig kritik. (Det var aldrig någon som fick kritik öga mot öga)
Diakoner är mycket bra de har tystnadsplikt och oftast bred erfarenhet.
Dessa arbetsproblem har försvagat mig ordentligt både pyskiskt och fysikt.
Dessutom har det tärt på min egen relation. De på jobbet som hade utbildningar som gick hem på arbetsmarknaden bytte arbete. Vi som bara hade arbetslöshet att byta mot gick kvar år efter år.
Man tar med sig alla hemskheter hem. Ínte bra.
Nu ar det dyckt upp problem på hemmaplan, och det klarar jag inte av just nu.
Det har varit mycket ärligt men nu har et blivit vita lögner.
Det har blivit hemligheter.
Är det bara vita lögnerna som jag vet om (genomskådat), eller finns det fler som jag inte förstår.
Jag har en känsla av att det inte är så oskyldigt som det framställs.
En romans?? Eller är de bara kompisar som min man säger?? Kan vara nästan bara kompisar?
Vad är att ljuga, och vad är att inte berätta allt.................
29-12-2010, 08:59
Självklart att du mår dåligt när du har plågats så länge på jobbet! Förstår så väl hur det känns för dig! (hade en gång en chef som behandlade oss kvinnor som "mindre vetande" och odugliga - trots att det var vårt precisions-arbete som höll igång verksamheten! Männen på avdelningen däremot, var närmast "ofelbara" - trots att det var dom som slarvade mest).
