Cancer Alternativ

[Cacki]

Det beror nog på var cancern sitter för i vissa fall hjälper ingen kampvilja i världen.

Nej, i många fall handlar det nog mest om att orka leva ända till slutet och de som orkar det är beundransvärda och förtjänar all vördnad i världen!

Redigerat av Cacki: 15-09-2011, 20:01

[Meriona]

Nej, i många fall handlar det nog mest om att orka leva ända till slutet och de som orkar det är beundransvärda och förtjänar all vördnad i världen!

Jag tror att Stintan menade att kampviljan inte alltid räcker till för att hålla sjukdomen stången, hur stor kampvilja man än har.
Jag har cancer överallt omkring mig nu känns det som, det håller på att kväva hela min värld. Jag är livrädd, inte för min egen skull, men för att ännu en och sen ännu en ska tala om att de är sjuka. Undrar var gränsen går när man inte längre vågar svara i telefon?

[Cacki]

Jag tror att Stintan menade att kampviljan inte alltid räcker till för att hålla sjukdomen stången, hur stor kampvilja man än har.
Jag har cancer överallt omkring mig nu känns det som, det håller på att kväva hela min värld. Jag är livrädd, inte för min egen skull, men för att ännu en och sen ännu en ska tala om att de är sjuka. Undrar var gränsen går när man inte längre vågar svara i telefon?

Nej, jag förstod det....och jag förstår din ångest. Ibland blir verkligheten alldeles för övermäktig och det måste vara fruktansvärt att bara gå och vänta på hemska besked.

[*Stintan*]

Jag tror att Stintan menade att kampviljan inte alltid räcker till för att hålla sjukdomen stången, hur stor kampvilja man än har.
Jag har cancer överallt omkring mig nu känns det som, det håller på att kväva hela min värld. Jag är livrädd, inte för min egen skull, men för att ännu en och sen ännu en ska tala om att de är sjuka. Undrar var gränsen går när man inte längre vågar svara i telefon?

Helt rätt

Jag känner igen den där känslan och räddslan och man går bara och undrar vem som står näst på tur. På något sätt så tror jag att vi som är nära ibland har det jobbigare än den sjuke själv. Iallafall har jag upplevt det som om den som är sjuk förlikat sig med situationen på något sätt medan man som anhörig/närstående har väldigt svårt för det samtidigt som man måste försöka vara stöttande och finnas där.

[Motti]

Det är bra att kämpa men alla fixar inte det när de får dommen Cancer .Vår ganne ringde till mig i tisdags han vet att han ska dö ,det är bara så oerhört att han ringde ! att han visste att jag mådde dåligt av hans sjukdom så han frågade om jag tyckte det var jobbigt att han ringde hur stor som människa är man inte då när man tänker mer på andra än sig själv i den situationen ? jag talade om för honom att jag genast mådde bättre för han talade om hur läget va .Han sa att den tiden jag har kvar vill jag bara ha kul höra mycket roliga historier och vara med på allt kul jag kan Han är nu förlamad från midjan och ner och sitter i rullstol !efter telefon samtalet satt jag och undrade om jag kunde ha tagit det som han om det varit jag Livet är galet orättvist finns ingen som helst mening med något som har med cancer att göra !cancer är den onde själv som förstör familjer och älskade !"hin hole själv"en lömsk jävul.

[Jan Lindgren]

Hej1
Jag tror inte att vi som har obotlig cancer förlikar oss med situationen. Efter att jag och min fru gråtit en massa så inser jag att jag måste skärpa mig om omgivningen ska klara situationen. Naturligtvis är det enklare för oss som dör. Vi behöver inte bekymra oss om begravning, husförsäljningen, allt som ska slängas, ny lägenhet osv. Det är ändå jobbigt att inte veta om man ska planera något eller är det meningslöst. För första gången kom jag hem utan plantor från STAs växtmarknad. Nya plantor som jag kanske inte får se nästa år känns verkligen meningslöst.
Läkare kan också vara ett "problem". Den första läkaren som informerade mig sa att jag skulle räkna mitt liv i månader inte i år. Den nuvarande försöker vara lite mer optimistik. OM medicinen fungerar och OM jag tål den så har jag en rimlig chans att klara två år. För ett par dagar sedan ringde de från onkologen och sa att jag genast måste sluta med medicineringen. Mina trobocyter var för få vilket förmodligen innebär att om jag fortsätter att äta min medicin så dör jag snabbare än av cancern. Förmodligen får jag så småningom testa någon annan medicin.

Det som aktualiserar tanken på döden är varje gång jag kommer på att just nu är det förmodligen sista gången jag gör den här saken eller när jag träffat mitt barnbarn och inser att jag aldrig kommer att få se henne växa upp.

Ibland känns livet djävligt!
Jan Lindgren

[*Stintan*]

Hej1
Jag tror inte att vi som har obotlig cancer förlikar oss med situationen. Efter att jag och min fru gråtit en massa så inser jag att jag måste skärpa mig om omgivningen ska klara situationen. Naturligtvis är det enklare för oss som dör. Vi behöver inte bekymra oss om begravning, husförsäljningen, allt som ska slängas, ny lägenhet osv. Det är ändå jobbigt att inte veta om man ska planera något eller är det meningslöst. För första gången kom jag hem utan plantor från STAs växtmarknad. Nya plantor som jag kanske inte får se nästa år känns verkligen meningslöst.
Läkare kan också vara ett "problem". Den första läkaren som informerade mig sa att jag skulle räkna mitt liv i månader inte i år. Den nuvarande försöker vara lite mer optimistik. OM medicinen fungerar och OM jag tål den så har jag en rimlig chans att klara två år. För ett par dagar sedan ringde de från onkologen och sa att jag genast måste sluta med medicineringen. Mina trobocyter var för få vilket förmodligen innebär att om jag fortsätter att äta min medicin så dör jag snabbare än av cancern. Förmodligen får jag så småningom testa någon annan medicin.

Det som aktualiserar tanken på döden är varje gång jag kommer på att just nu är det förmodligen sista gången jag gör den här saken eller när jag träffat mitt barnbarn och inser att jag aldrig kommer att få se henne växa upp.

Ibland känns livet djävligt!
Jan Lindgren

Ibland är livet djävligt!

[Meriona]

Hej1
Jag tror inte att vi som har obotlig cancer förlikar oss med situationen. Efter att jag och min fru gråtit en massa så inser jag att jag måste skärpa mig om omgivningen ska klara situationen. Naturligtvis är det enklare för oss som dör. Vi behöver inte bekymra oss om begravning, husförsäljningen, allt som ska slängas, ny lägenhet osv. Det är ändå jobbigt att inte veta om man ska planera något eller är det meningslöst. För första gången kom jag hem utan plantor från STAs växtmarknad. Nya plantor som jag kanske inte får se nästa år känns verkligen meningslöst.
Läkare kan också vara ett "problem". Den första läkaren som informerade mig sa att jag skulle räkna mitt liv i månader inte i år. Den nuvarande försöker vara lite mer optimistik. OM medicinen fungerar och OM jag tål den så har jag en rimlig chans att klara två år. För ett par dagar sedan ringde de från onkologen och sa att jag genast måste sluta med medicineringen. Mina trobocyter var för få vilket förmodligen innebär att om jag fortsätter att äta min medicin så dör jag snabbare än av cancern. Förmodligen får jag så småningom testa någon annan medicin.

Det som aktualiserar tanken på döden är varje gång jag kommer på att just nu är det förmodligen sista gången jag gör den här saken eller när jag träffat mitt barnbarn och inser att jag aldrig kommer att få se henne växa upp.

Ibland känns livet djävligt!
Jan Lindgren

Det är förjävligt det du och din fru går igenom. Inte ens den elakaste människan i världen skulle kunna tänka ut ett sånt "straff" tror jag. Jag hade ingen aning, vill tro med din sista läkare, att vi får ha dig kvar - länge!

[Biggan_]

Hej1
Jag tror inte att vi som har obotlig cancer förlikar oss med situationen. Efter att jag och min fru gråtit en massa så inser jag att jag måste skärpa mig om omgivningen ska klara situationen. Naturligtvis är det enklare för oss som dör. Vi behöver inte bekymra oss om begravning, husförsäljningen, allt som ska slängas, ny lägenhet osv. Det är ändå jobbigt att inte veta om man ska planera något eller är det meningslöst. För första gången kom jag hem utan plantor från STAs växtmarknad. Nya plantor som jag kanske inte får se nästa år känns verkligen meningslöst.
Läkare kan också vara ett "problem". Den första läkaren som informerade mig sa att jag skulle räkna mitt liv i månader inte i år. Den nuvarande försöker vara lite mer optimistik. OM medicinen fungerar och OM jag tål den så har jag en rimlig chans att klara två år. För ett par dagar sedan ringde de från onkologen och sa att jag genast måste sluta med medicineringen. Mina trobocyter var för få vilket förmodligen innebär att om jag fortsätter att äta min medicin så dör jag snabbare än av cancern. Förmodligen får jag så småningom testa någon annan medicin.

Det som aktualiserar tanken på döden är varje gång jag kommer på att just nu är det förmodligen sista gången jag gör den här saken eller när jag träffat mitt barnbarn och inser att jag aldrig kommer att få se henne växa upp.

Ibland känns livet djävligt!
Jan Lindgren

Jag tror inte heller att man kan förlika sej när man hamnar i en sådan situation! Det är som Stintan säger att ibland är livet djävligt och drabbar skoningslöst, och ingen går säker.


Sen kan jag inte hålla med dej om att det är enklast för den som dör. Det måste ju vara en plåga och ångest att veta att man snart inte finns till längre. Att tiden är utmätt och att man kanske gör det här eller det där för sista gången, eller att man inte får vara med om barns eller barnbarns uppväxt. Det måste vara plågsamt.

Jag hoppas att du får många kärleksfulla och meningsfyllda dagar framöver!

[Cacki]

Hej1
Jag tror inte att vi som har obotlig cancer förlikar oss med situationen. Efter att jag och min fru gråtit en massa så inser jag att jag måste skärpa mig om omgivningen ska klara situationen. Naturligtvis är det enklare för oss som dör. Vi behöver inte bekymra oss om begravning, husförsäljningen, allt som ska slängas, ny lägenhet osv. Det är ändå jobbigt att inte veta om man ska planera något eller är det meningslöst. För första gången kom jag hem utan plantor från STAs växtmarknad. Nya plantor som jag kanske inte får se nästa år känns verkligen meningslöst.
Läkare kan också vara ett "problem". Den första läkaren som informerade mig sa att jag skulle räkna mitt liv i månader inte i år. Den nuvarande försöker vara lite mer optimistik. OM medicinen fungerar och OM jag tål den så har jag en rimlig chans att klara två år. För ett par dagar sedan ringde de från onkologen och sa att jag genast måste sluta med medicineringen. Mina trobocyter var för få vilket förmodligen innebär att om jag fortsätter att äta min medicin så dör jag snabbare än av cancern. Förmodligen får jag så småningom testa någon annan medicin.

Det som aktualiserar tanken på döden är varje gång jag kommer på att just nu är det förmodligen sista gången jag gör den här saken eller när jag träffat mitt barnbarn och inser att jag aldrig kommer att få se henne växa upp.

Ibland känns livet djävligt!
Jan Lindgren

Tänk om vi människor hade en liten av- och påknapp för oron, ändå.....

Jag kan förstå det där du skrev om växterna från STA, men vet du vad? Just de där blommorna kommer kanske att vara extra värdefulla för dina nära den dag dom bara har minnena av den de älskar kvar... Det säger en som "blev kvar" och som faktiskt vet hur viktigt det är att kunna minnas att det faktiskt fanns glädjestunder även efter den dagen då det svåra beskedet slog ner som en bomb. Orkar du bara så är ingenting du gör meningslöst!

Hoppas att du får fortsätta att göra en massa meningsfulla saker tillsammans med dina kära för lång tid framöver!
Många styrkekramar åt dej och din familj!
/Cacki

Redigerat av Cacki: 17-09-2011, 18:48

[katah]

Jan, det var jobbigt att läsa dina rader, lika så alla andras som har drabbats av cancer.
Jag har inte träffat många odlaiter "live" men dig har jag hälsat på ett par år sen på " jättegrönt" i Linköping ( vi " odlade en gummibåt" = sålde tomatplantor och köpte en gummibåt för pengarna)
du har väl en den stora bärodlingsprojektet också, eller minns jag fel.
Jag har alltid tänkt att när jag behöver smaka olika bärsorter ska jag kontakta dig och komma och smaka.

Eländes cancer, säger jag, som alla andra. Så gripande tankar som måste snurra i skallen hos alla drabbade.
Hoppas att NÅGON medicin biter!!

[Jan Lindgren]

Tänk om vi människor hade en liten av- och påknapp för oron, ändå.....

Jag kan förstå det där du skrev om växterna från STA, men vet du vad? Just de där blommorna kommer kanske att vara extra värdefulla för dina nära den dag dom bara har minnena av den de älskar kvar... Det säger en som "blev kvar" och som faktiskt vet hur viktigt det är att kunna minnas att det faktiskt fanns glädjestunder även efter den dagen då det svåra beskedet slog ner som en bomb. Orkar du bara så är ingenting du gör meningslöst!

Hoppas att du får fortsätta att göra en massa meningsfulla saker tillsammans med dina kära för lång tid framöver!
Många styrkekramar åt dej och din familj!
/Cacki

Tack för all uppmuntran!
Att plantera växter hemma är meningslöst då jag och min fru är överens om att hon flyttar så snart jag är död. Vår kompis kommer eventuellt att köpa huset men h*n är inte tillräckligt kunnig för att ta hand om växter. Jag och kompisen ska däremot plantera några vinbärsbuskar som är riktigt goda. Byelorussian Sweet är det godaste svarta vinbär vi någonsin smakat. ( jag har massor av sorter )

Så fort jag blir sämre så ska vi börja leta efter en lämplig lägenhet åt hustrun. Det skulle kännas tryggare för mig om det var klart. Vi vill inte flytta så länge jag lever eftersom jag inte skulle stå ut i en trist lägenhet. Jag behöver utrymme. Nu behöver vi få tag på hantverkare som kan renovera huset. Nerslitna hus är svårsålda.

Jag är tämligen hänsynslös och tar hjälp där jag kan få. Psykiatern på onkologen i Lund är sällsynt vettig att prata med. Hon tycker att jag ska göra som vanligt och sätta sticklingar i höst. Ingen vet hur länge jag lever ( Det vet ingen) så jag bör leva så vanligt jag kan. Jag får ta mig samman och röja sticklingsbänken och börja. Jag ska även beställa lite bärbuskar och fruktträd i höst. Vår demoodling kommer i alla fall att finnas kvar. Livet är alltså inte bara deppigt
MVH
Jan Lindgren

[merlin68]

[quote name='Jan Lindgren' post='1463247' date='18-09-2011, 12:49']Tack för all uppmuntran!
Att plantera växter hemma är meningslöst då jag och min fru är överens om att hon flyttar så snart jag är död. Vår kompis kommer eventuellt att köpa huset men h*n är inte tillräckligt kunnig för att ta hand om växter. Jag och kompisen ska däremot plantera några vinbärsbuskar som är riktigt goda. Byelorussian Sweet är det godaste svarta vinbär vi någonsin smakat. ( jag har massor av sorter )

Så fort jag blir sämre så ska vi börja leta efter en lämplig lägenhet åt hustrun. Det skulle kännas tryggare för mig om det var klart. Vi vill inte flytta så länge jag lever eftersom jag inte skulle stå ut i en trist lägenhet. Jag behöver utrymme. Nu behöver vi få tag på hantverkare som kan renovera huset. Nerslitna hus är svårsålda.

Jag är tämligen hänsynslös och tar hjälp där jag kan få. Psykiatern på onkologen i Lund är sällsynt vettig att prata med. Hon tycker att jag ska göra som vanligt och sätta sticklingar i höst. Ingen vet hur länge jag lever ( Det vet ingen) så jag bör leva så vanligt jag kan. Jag får ta mig samman och röja sticklingsbänken och börja. Jag ska även beställa lite bärbuskar och fruktträd i höst. Vår demoodling kommer i alla fall att finnas kvar. Livet är alltså inte bara deppigt
MVH
Jan Lindgren

quote]

Saknar ord Tycker du resonerar mycket klokt med huset och lägenheten åt hustrun.
Min kamrats mor planterade en massa tulpanlökar hösten innan hon gick bort. Hon visste att cancern skulle ta hennes liv inom kort men planterade all blomsterprakt som litet minne. Tycker det var mycket fint, minns när hon stod där med spaden och planterade [/

Redigerat av merlin68: 18-09-2011, 18:49

[Christa]

Tack för all uppmuntran!
Att plantera växter hemma är meningslöst då jag och min fru är överens om att hon flyttar så snart jag är död. Vår kompis kommer eventuellt att köpa huset men h*n är inte tillräckligt kunnig för att ta hand om växter. Jag och kompisen ska däremot plantera några vinbärsbuskar som är riktigt goda. Byelorussian Sweet är det godaste svarta vinbär vi någonsin smakat. ( jag har massor av sorter )

Så fort jag blir sämre så ska vi börja leta efter en lämplig lägenhet åt hustrun. Det skulle kännas tryggare för mig om det var klart. Vi vill inte flytta så länge jag lever eftersom jag inte skulle stå ut i en trist lägenhet. Jag behöver utrymme. Nu behöver vi få tag på hantverkare som kan renovera huset. Nerslitna hus är svårsålda.

Jag är tämligen hänsynslös och tar hjälp där jag kan få. Psykiatern på onkologen i Lund är sällsynt vettig att prata med. Hon tycker att jag ska göra som vanligt och sätta sticklingar i höst. Ingen vet hur länge jag lever ( Det vet ingen) så jag bör leva så vanligt jag kan. Jag får ta mig samman och röja sticklingsbänken och börja. Jag ska även beställa lite bärbuskar och fruktträd i höst. Vår demoodling kommer i alla fall att finnas kvar. Livet är alltså inte bara deppigt
MVH
Jan Lindgren

Det var mycket tråkigt att höra att du är sjuk Jan. Jag har tänkt mycket på dig sedan jag läste det.

Finns det liv finns det hopp vill jag ändå säga. Läs om Ann Wigmore. Hon satsade visserligen extremt men att hon faktiskt lyckades bli frisk tycker jag är intressant.

Jag lyckades själv äta bort mina envisa cellförändringar efter att sjukvården misslyckats med att få bort dom i flera års tid. Dom har aldrig kommit tillbaka.

Jag känner två personer som ätit sig friska från cancer och blev inspirerade av dom.

[malcolm]

Jag lider med dig Jan Lindgren och hoppas du får ett bra liv in i det sista med hustrun.

[ninnisky]

Hoppas, Jan, att du får den bästa möjliga tid med familj och vänner den tid du har kvar! Tänker på dig och skickar många styrke- och tröstekramar

[Motti]

Jan Lindgren !ja vad ska man säga till någon som har cancer och som inte har någon framtid ?väldigt svårt för oss nära att greppa det för vi kan inte göra ett dugg för att hjälpa vi vet inte ens vad vi ska säga eller hur vi ska trösta,lika svårt för oss nära släkt vänner att bemöta den här sjukdomen vi lider lika mycket som ni som är drabbade av den .Min granne ringde mig i tisdags kväll för han hade fått veta av sin fru att jag tog fruktansvärt illa vid mig och mår dåligt ,han frågade om jag tog illa upp att han ringde :)vem är starkast då ?jo han han som vet att hans dagar är räknade,men det var helt underbart att han ringde för det gjorde mig starkare för honom och hans familj .Han har tänkt sig komma hem igen och ville att jag skulle komma in och vara hos honom när frun ska skjutsa barnen till olika sportengagemang ,han sitter i rullstol nu och har ingen känsel från midjan och ner han har blöja på sig ,men vad gör det så länge han har viljan och kämpar mot sin hemska sjukdom.Vi finns här för honom alla vi åretruntboende i byn och vi ska göra allt för honom som gör hans sista tid blir lycklig och rolig på alla vis.Men det är väldigt tungt att veta att han ska gå bort snart inget kommer att bli sig likt mer efter det .Vi lider med hans två tonårsbarn och hans fru .
Livet är inte så rättvist som vi hade önskat .

Redigerat av Motti: 19-09-2011, 23:25

[herkules]

det enda vi kan vara säkra på är att vi alla ska dö, förr eller senare.

personligen skulle jag bli tokig och sluta umgås med de vänner som på något sätt börjar må dåligt för att jag fått cancer? någon måtta får det ändå lov att vara.

[*Stintan*]

det enda vi kan vara säkra på är att vi alla ska dö, förr eller senare.

personligen skulle jag bli tokig och sluta umgås med de vänner som på något sätt börjar må dåligt för att jag fått cancer? någon måtta får det ändå lov att vara.

Det vore väl mycket märkligt om man som vän inte fick vara berörd, vara orolig och ledsen även om man måste försöka vara stark i en sån situation så att man inte lägger sten på börda.

[herkules]

Det vore väl mycket märkligt om man som vän inte fick vara berörd, vara orolig och ledsen även om man måste försöka vara stark i en sån situation så att man inte lägger sten på börda.

jo, jag skrev nog för kort. jag menade just det där med att lägga sten på börda, att den som är sjuk ska bli den som tröstar, att vänner tycker synd om sig själva osv. jag har sett det på nära håll och kräks.