Aspergers Alternativ

[tummeliten]

Jaha har varit med min stora 34-åriga tös och fått diagnos aspergers med adhd förmodligen, känns bra hoppas nu att hon kan få den hjälp hon så väl behöver , är det någon som h ar erfarenhet av detta eller som kanske även har det och har funnit sej i tillvaron ,det som är det värsta just nu är att hon är så fruktansvärt trött
jag hoppas det beror på sjukdomsbilden för då kanske det finns någon medicin

[Åsa, mälardalen ...]

Har man ADHD har man ofta störd nattsömn och man blir ofta trött, men inte bara av den störda nattsömnen utav alla synintryck man får under dagen (man sållar inte bort vad man tar in som "normala" människor gör). Och ja det finns medicin mot ADHD, typ amfetaminliknande medel, man bör dock gå under noggrann kontroll och kolla så man får rätt dos inställd och det brukar vara viktigt att ta pillrena varje dag, slarvar man så brukar det faktiskt märkas ganska snabbt.

[Eva i Skåne]

Jag har en 23-årig son med aspergers och det finns både medlemmar som har sjukdomen själv eller anhöriga. Det finns många trådar där ämnet berörs. Gör en sökning på ordet så tror jag du hittar en del. Sen finns det förstås andra forum som handlar bara om detta.
Det första positiva när min son fick diagnosen som 16-åring var att han såg en massa program om sjukdomen och plötsligt "kände igen sig". Han var inte ensam med sina problem längre och det blev accepterat av omgivningen att han hade en sjukdom, inte bara var "besvärlig".
Jag vet inte hur sjukdomen är i kombination med ADHD, för min son är mer tillbakadragen och inåtvänd.
För aspergers finns inga direkta mediciner, men min son blir lätt deprimerad och har viss hjälp av antidepressiv medicin. Sömnstörningar förekommer också och man kan få hjälp av insomningstabletter under en tid, men dessa är beroendeframkallande och brukar inte användas mer än i perioder vad jag vet. Fruktansvärt trött, som du skriver Tummeliten, men svårt att komma till ro.
Jag tycker din dotter först och främst ska sätta sig in i och acceptera sin diagnos. Om hon inte tidigare haft det så får hon nu rätt till LSS och där finns mycket hjälp att hämta från samhället, men läs på själv och ställ krav. Det är sällan man erbjuds något automatiskt.
Lycka till!

[tummeliten]

Tack för svar ,vad menas med LSS
hon är tacksam för diagnos och hon accepterar det också ,för nu har hon större chans att få hjälp och förståelse
det känns bara skönt att få dryfta med någon i samma situation för vi har aldrig träffat några med samma problem ,
även hennas son 11 år har fått diagnosen och nu med facit i hand så är jag nästan 100 på att även min man har det
och tänker jag så ,så är det mycket som faller på plats frågor och undringar
samtidigt som det känns bra så känns det också lite kaotiskt

[*Stintan*]

Här kan du läsa om LSS http://www.socialstyrelsen.se/regelverk/la...ervicetillvissa

[Monica, Norrbott...]

Jag har en 19-årig son med högfungerande autism. Det är ungefär samma som Asperger. Han har ofta svårt att somna på kvällarna men äter då melatonin vid behov. Melatonin är inte beroendeframkallande men kan vara svårt att få utskrivet.
Sonen har inga kompisar så vi utnyttjar möjligheten att få en kontaktperson via LSS. Det är en vuxen person som fungerar som en kompis. En gång i veckan träffas de och går ex. på bio, fikar, spelar spel tillsammans och mycket mer.
Vi funderar nu om hur vi ska göra när det blir dags för honom att flytta hemifrån. Bäst vore att han hamnar i ett gruppboende eller får boendestöd. Nu är det inte aktuellt med flytt ännu på ett par år eftersom han fortfarande studerar men man bör nog vara ute i god tid och ansöka (via LSS).

När man har asperger tillhör man personkrets 1 inom LSS och det ger rätt till många olika typer av stöd. Här finns en lättfattlig översikt över vad man har rätt till: LSS

När man har ADHD i kombination med asperger och börjar medicinera mot ADHD har jag hört många säga att den autistiska sidan kommit fram mycket mer. Detta är naturligtvis mycket personberoende och behöver inte vara något negativt.

Sedan är inte asperger en sjukdom, lika lite som att blindhet är en sjukdom. Det är ett funktionshinder.

[Eva i Skåne]

Sedan är inte asperger en sjukdom, lika lite som att blindhet är en sjukdom. Det är ett funktionshinder.

Du har rätt Monica. Det är jag som uttrycker mig fel.

[fvd]

Det kanske kompletterar bilden om jag berättar om min son som har ADHD. Han är 31 år fick diagnosen i vuxen ålder. Under uppväxten hade han det jobbigt eftersom han inte orkade med skolan och var där kanske halva tiden. Lärarna sade att det är tur att han är så begåvad så han klarar sig ändå. Han lärde sig allting själv plötsligt kunde han läsa när han var 4 år jag hade inte märkt någonting (dagis märkte ingenting heller). Mormor var på besök och talade om det för mig och jag sade att han kan alla sagorna. Jag läste sagor varje kväll för barnen när de var små. Då gick mormor och hämtade DN och sade till honom att läsa och det gjorde han. Han hade jättesvårt att somna på kvällarna och var naturligtvis jättetrött på morgonen. Han kom alltid till min säng efter ett tag somnade han. Barnläkaren och jag försökte klura ut hur vi skulle kunna hjälpa honom men vi kom ingen vart för på den tiden sade man att barnen var oroliga. Sedan slutade det alltid med det kunde vara något fel hemma eller på syskonen o s v sedan rann det ut i sanden. Lika skönt tänkte jag för det var jättejobbigt. Inte förrän för ett par år sedan talade han själv om vad det var. Han hallucinerade helt enkelt väggarna kom emot honom och rummet vidgade sig och blundade han kändes det som att han föll. Senare har jag fått förklarat för mig att energin i hjärnan går upp och ner hela tiden inom fem minuter kan det gå upp och ner upprepade gånger vilket gör att han tappar koncentrationen. Den exekutiva funktionen är störd på flera sätt att ex tappa tråden något ligger på golvet och han tänker ta upp det men det blir inte av. Hemma var det inget problem direkt eftersom vi anpassade oss efter honom blev han trött gick han undan ett tag, orkade han inte sitta still fick han röra på sig o s v

[fvd]

Glömde en sak just det glömska ! Han har dåligt minne och det syns tydligt på testresultaten som en alzheimers patient ungefär och det fick han alltid skällning för i skolan. Jag är så glad att jag inte gick med på att banna honom för det och en massa annat.Tack gode gud för dr Gillberg som poängterade detta att det är viktigt att inte bråka om sådant som barnen inte kan rå för hemma. Det är tillräckligt att de blir ledsna och inte förstår varför de får ovett ute bland andra människor.

[Eva-Helene]

Jag har 2 söner med Aspergers syndrom. Bägge fick diagnosen när dom var 15 år - fast den yngre av dom fick diagnosen atypisk autism på papperet p.g.a. att det då är lättare att få rätt stöd - iaf i den kommun han bor i (fel politiker som sitter i socialnämnden *suck*). För den äldre var det en stor lättnad att få diagnosen! Och för mig var det några "pusselbitar som föll på plats"!
Autismforum har bra information m.m. om både autism och autismspektrumstörning.
Autism- och Aspergerförbundet har också en bra hemsida.

Två av mina väninnor har ADHD. Den ena har även Aspergers och den diagnosen fick hon först efter att hon hade fått medicin (och kommit in i lämplig dos) för sin ADHD, som det gick att diagnosticera AS.

[tummeliten]

Min tös har problemet att hon är så trött jaämt ,hur mycket hon än sover så är hon trött .
Jjobbar halvtid sen drygt 2 år tagit en massa prover men alla är bra så dom skyller hela tiden på hennes hörselnedsättning (som även jag har) efter hennes son fått diagnos ADHD och aspergers symtom,lyckades hob tjata till sej en utredning och har nu fått diagnos aspergers och även ADHD och det var på tiden för några månader sen blev hon utförsäkrad från F-kassan för hon inte hade någon diagnos blev skickad till arb.förmedlingen men har nu bliveit tillbakaskickad till F-kassan visst är det bra att dom kontrollerar men man undrar många gånger man måste vara frisk för att orka vara sjuk
hur som känns det så bra nu nu är det bara att hoppas att det finns någon medecin som kan hjälpa henne hon ska snart få komma till läkaren tillsammans med psykologen som har gjort utredningen man känner sej så maktlös när ens barn inte mår bra men som sagt nu ordnar det sej nog
det blev lite rörigt det här menmen skriva är inte min starka sida
önskar er alla en bra dag

[fvd]

Jag känner verkligen igen det du säger den kan nog alla vi som har svarat intyga. Jag kan i efterhand se hur trött och orolig jag var, gick på autopilot liksom. På något sätt lyckades jag göra rätt ändå, Allt det här med försäkringskassan och AF är ju sinnessjukt jobbigt det går inte att finna ord för hur fel det är. Din tjej kämpar verkligen som en riktig hjältinna hon kommer att hitta sin lösning. Medicin kan hjälpa till men det är ännu viktigare med terapi/stöd med inriktning mot just hennes problem. Ta hand om dig själv och gör något som du tycker om det är viktigt för hela familjen - en investering faktiskt.
Jag hoppas att ni snart mår bättre hela familjen. Riksförbundet Attention har gjort stor nytta, flyttat fram positionerna och gett oss en röst. Deras sida kan du ha nytta av det finns forum också. Du kanske redan vet allt det här men jag säger det ändå . Bättre en gång för mycket än tvärtom.

[Anna-Karin Lundb...]

Vilken intressant tråd! Jag måste berätta en sak och samtidigt fråga er.
Jag jobbar i en butik och vi har nyligt haft en långtidsparaktikant med aspberger och ADHD. Han lärde mig en del om dessa handikapp och jag såg plötsligt likheter med min chef, han som äger butiken. Nu känner jag mig säker på att min chef, som är dryga 40 år, har samma handikapp och det sämmer även på hans son.

Min chef är väldigt virrig, far runt, kan inte avsluta påbörjade projekt, kan inte komma ihåg saker, kan inte somna på kvällen men vaknar tidigt på mrgonen. Han pratar omkull kundena som frågar om en enkel sak - han kan inte svara rakt på en fråga utan maler på som om det var en föresäsning. Han är "obsest" av siffror och kan sitta med miniräknare och siffertabeller i timmar. Har sådär koll på sin hygien. Han kan vimsa runt en hel dag - men ändå inte få nåt gjort. Han kan helt tappa engerin och bara sitta på en stol och glo, är nere ibland och har ofta huvudvärk. Han kan inte säga nej till kunder, därför lovar han saker men sen kan han inte hålla dem, ofta för att han glömmer. Han kan inte kasta saker, allt måste sparas men han är dålig på att hålla ordning. Han själv ser det inte utan tror att han är jätteeffektiv, att han kan så mycket mer än alla andra och att han är jätteduktig. Vi har sagt att han glömmer saker, men han svarar att han ju kommer ihåg "en miljon grejer, så det är inte konstigt att han glömmer en enda sak". Fast han kommer inte alls ihåg en miljon grejer, det är bara han som tror det. Han glömmer konstiga saker, sånt han gjort ena dagen har han inte en aning om nästa dag, inte ens när han blir påmind vet han att han gjort eller inte gjort den sak man frågar om. Jag kan berätta mer, men det här är typiska symtom, har jag förstått nu, men tidigare inte vetat varför han haft.

OK, nu är frågan, hur får man honom att själv inse det här? Var kan han gå för att se om det här är hans diagnos eller ej? Han skulle ta det som en förolämpning om jag sa att han har asberger och ADHD och borde söka hjälp - men han själv skulle nog må bättre om han förstod varför han är som han är och kan börja leva livet lite annorlunda efter det. Han är begåvad och smart, otroligt snäll, men vissa saker är skitjobbiga för oss som har honom omkring sig. Man ser ju på honom att han inte mår bra, han är väldigt stressad och jag tänker att han skulle vilja få en förklaring till sin personlighet. Fast det är ju vad jag tror - jag vet ju inte och vill inte såra honom. Jag har varit anställd i 15 år och känner honom väl, men han är ju inte min bror eller min man. Jag fattar att om jag ska säga något så måste jag göra det rätt - annars blir det helt fel. Eller ska jag bara acceptera och låta det vara?

[Farbror Blå]

För det första är det skönt att se att ni alla behärskar namnet, har hört personer som JOBBAR med berörda människor kalla det "aschberjer"..

Asperger visar sig olika på tjejer och killar.

Killar är oftast lättdiagnosticerade, eftersom dom har symptom som vi känner igen från filmen Dustin Hoffmans Rainman. Dom blir ofta fixerade vid vissa saker, detaljer, intressen. Har sett några pojkar som totalt fascinerats av elfte septemberattentaten i Usa.
Inte avvikande? Nej, kanske inte, men efter ett års fascination, klippande av bilder, läsande av artiklar, ivrigt samtalande kan man lätt kalla det lite avvikande.

Killarna har ofta symptom som dessa: entonig eller spänd röst, ibland i ovanligt tonläge
obehagskänsla vid beröring. All slags lättare beröring som kramar, klappar, ofta kan duschvatten kännas som det gör ont. Att ta i disktrasor, baka bröd mm kan vara "äckligt"
Inget JAG dom förstår inte/ kan inte relatera till "mej själv" annat än "jag vill".
Inget eller nedsatt tidsperspektiv ingen klar uppfattning om kvartar, halvtimmar. tråkiga saker blir tråkiga efter tio sekunder, roliga saker kan fortsätta i timmar.
Sen mental pubertet Tonårskänslorna kommer ofta senare än hos andra killar, ofta i övre tonåren. det är ofta här depressionerna kommer. Plötsligt ser killarna att de är avvikande/känner inte igen sej. Människorna runtomkring har redan blivit vuxna och de blir ofta isolerade. Inga klasskompisar-
Svårt att få kompisar Aspergerkillar kan ha svårt att få kompisar, för dom har inte den sociala koden riktigt, att ge och ta. De förstår kanske inte meningen med att hälsa varje gång man möter någon, förstår inte hur man ger av sej själva.

Svårt med förändringar fasta rutiner är A och O. Här vill jag dock påpeka att i många fall har killarna jag mött klarat långt värre omställningar än föräldrarna tror är möjligt! Det gäller bara att presentera "det nya" på rätt sätt. I min mening är det för vanligt att man talar till killarna som om dom var små barn och daltar, vilket är helt off limits! Då får man en konflikt direkt. Tala till dom som om dom vore vuxna, förklara
"idag kommer en annan chaufför att köra bussen, Bosse är sjuk"

Jag har jobbat med ungdomar och flera Aspergerpojkar. Det har inte varit helt okomplicerat, men väldigt givande. Se på reklamsnutten på TV! Man fastnar lätt i att symptomen kan hindra och glömmer resurserna dom besitter.

[Eva i Skåne]

Intressant det du skriver farbror Blå. Så mycket igenkännande, som det alltid blir när man läser om Aspergers Syndrom.
Man får inte glömma att man kan ha olika "grader" av AS så alla symtom kanske inte är tydliga hos alla.

Saknar vissa sociala koder. JA! Hela tonårstiden var en enda lång social isolering, speciellt eftersom min son inte blev diagnosticerad förrän han var 16. Ingen fungerande skolgång under hela högstadietiden och då försvinner snabbt de kompisar som fanns där. Och hur träffar man motsatta könet när man aldrig är ute bland folk???
Jag vet en specialskola i Helsingborg som hade sexualundervisning för sina elever och reaktionen hos tonårskillarna var "äckligt, kladdigt" mm, "nog ingenting för mig" sa en. En del väljer också bort detta även i mogen ålder.
Orolig och deprimerad. JA. Försök inte trösta och krama för då ryggar han direkt.
Bakar bröd gör min son, men är extremt noga med handtvätt. Annat kletigt är inte ok.
Enkelspåriga i sina intressen JA. Herregud JA. Det som är intressant kan man syssla med i timmar, dagar, veckor. Vänder lätt på dygnet just för att det som är spännande inte ger tid att sova. Under pusselperioder la han stora pussel över hela golven och hade inte tid att sova.
Mycket händig och skapande. Gjorde massor av komplicerade modeller till sina Warhammer, små "gubbar" i invecklade spel och gubbarna ska målas i detalj med penslar med bara några strån. Mycket självkritisk, det gäller att allt blir exakt som han vill.
Senare har det mest blivit tv och datorspel.

AS-ungdomar /vuxna är uppskattade anställda hos vissa t ex dator- och datorspel-tillverkare eftersom de är extremt uthålliga i det som intresserar dom och har hjärnor som tänker ur andra vinklar än de flesta andra. Kan "förutse" fel som andra inte ser. Vad jag vet är det speciellt i Danmark man tar till vara dessa speciella kunskaper. Där finns mindre företag som bara anställer folk med AS.

Vi hade kontakt med en underbar kurator på barnhabiliteringen. Hon sa att det oftast blir en markant förändring i tillståndet kring 25-årsåldern, att ungdomarna då "lärt" sig så mycket av vad andra gör och tycker är "normalt" att dom gör likadant utan att fundera så mycket över det. Min son är nu 23 och jag har märkt en fantastisk förbättring i hans tillstånd de senaste åren, så när han blir 25 märker kanske ingen annan av hans problem.

Sen kan man alltid diskutera vad som är normalt. Kanske är det vi andra som är annorlunda och deras tillstånd som är det normala? Bäst att tänka att vi alla är olika och inget är mer rätt eller fel än det andra.
Det som absolut ska poängteras är att det inte har något med intelligens att göra! Jag har mött okunniga människor som indirekt beklagar och det gör inte en mamma glad!

[Myosotis]

Vilken intressant tråd! Tack för alla välskrivna inlägg.

Försök inte trösta och krama för då ryggar han direkt.

Hur gör man då för att trösta och ge stöd?

[Farbror Blå]

Precis!
Jag har en person i släkten som fått diagnosen AS och då får alla nåt gråtmilt i ögonen när dom hör det..

Sen det där med NORMAL..
Önskar vui kunde sluta värdera ordet!

Normen är det vanliga, dvs NOMAL= icke avvikande.
Utan att det betyder någon värdering alls.

Om man till exempel ser på vårt samhäller så är det normalt att

* Vara hetero
* vara född i sverige
*vara arbetsför
* bla
* bla
..

Risken finns dock att NORMAL blir ett ord som stöter ut och bort andra O-Normala.

Egentligen ett ord som inte går att använda om någon heller. :
-känner du Olle? han som bor i hyreshusen, du vet han som är normal?

[Eva i Skåne]

Vilken intressant tråd! Tack för alla välskrivna inlägg.


Hur gör man då för att trösta och ge stöd?

Det är inte alltid så lätt ska jag säga. Ofta är stubinen kort och min son vill vara ifred när något går emot honom, stängde in sig på sitt rum när han bodde hemma och då kan man bara finnas till när han kommer ut igen och kanske vill prata. numera går det att prata ut om det mesta, men inte förrän han själv är redo.
Jag har sagt massvis av gånger att det finns bara två tillstånd hos honom: svart eller vitt.

[NilaM]

Som andra har skrivit så är det väldigt skönt att läsa hur vettiga alla är om just Asperger och att ni kan så mycket.
Själv sitter jag i en liten annan ände än de flesta här verkar göra.
Jag mötte en kille, blev kär och vi blev ihop. Han är intressant, olik andra och väldigt skärpt. Han kan rabbla upp en massa fakta om de områden han är intresserad utav, men förstår inte att alla inte alltid vill lyssna på alla fakta. Han klarar av kroppskontakt, så länge jag inte håller fast hans armar. Han vägrar baka bröd, men älskar matlagning. Han var arbetslös och klarade inte av kontakt med människor en hel dag utan att bli fruktansvärt trött. Och så vidare och så vidare i all oändligthet. Ni ser nog vartåt det barkar.
Han fick sin diagnos tre år efter att vi blev ihop.
Han har fått en massa hjälp efter det och har numera jobb i halvtid på ett ställe som förstår vad asperger är för något. Och på den fronten har hans liv blivit mycket lättare. Vad gäller resten så har han alltid fått arbeta med att förstå folk och har själv fått lära sig att ordspråk inte är bokstavligt, att vissa uttryck inte är bokstavliga, att det finns något som heter ironi (vilket inte betyder att han inte missar sånt ibland ändå) och möter fortfarande en massa saker han inte greppar.

Vad jag försöker säga är att jag inte ser på min pojkvän som någon med Asperger, utan snarare ser jag en intressant människa där vissa drag hos honom kan klassificeras under en diagnos. Men det kanske är svårt att se det på något annat sätt när man blir ihop med en människa som senare får en diagnos för hans intressantare (och jo, ibland jobbiga) drag.

Det jag har lärt mig, som kan vara till hjälp, är att så fort han verkar det minsta osäker på vad jag menar så försöker jag förklara mig så logiskt som möjligt, ibland på en nivå som känns väldigt enkelt (som att tala till ett barn), åtminstone när det gäller att förklara sociala regler. Och för den delen så försöker vi ha så mycket kommunikation som möjligt.

Klarar inte någon av fysisk kontakt, så fråga hur du kan trösta personen. Det kanske handlar om hur man kramar, eller att man bara sitter bredvid.

Många kramar!

[KRT]

En dum fråga kanske, men hur tidigt kan man märka de typiska tecknen på AS?
Tycker ofta det pratas om att man var tonåring eller äldre när man fick diagnosen, men kan även barn diagnosticeras? Tänker att det kanske kan vara svårt att skilja på barns fascination av speciella ämnen (som dinosaurier eller tåg), och det intresse en person med AS kan visa för vissa ämnen. Eller är jag ute och cyklar ?