När jag var sjutton år så var jag sjuk en fredag. På den dagens gymnastiklektion så fick klassen reda på att på måndag skulle alla simma på stans utomhusbassäng.
Jag dök naturligtvis upp på måndagen med gymnastikkläder men utan badkläder. Jag fick alternativen att hyra baddräkt eller få en etta i gymnastik.
Badets hyrbaddräkter var sannerligen inget att hurra för. Men inte ville jag ha dåligt gymnastikbetyg för en lektions skull. Den enda baddräkten i min storlek var en bikini i kollosalformat. Byxorna gick på fyrtiotalsvis upp till naveln. BH var stora kupor med någon fästanordning och kryssade band i ryggen så oavsett vad man hade för storlek så skulle den hänga med.
Tyget den var gjord av ska vi inte bara prata om. Något blått banlontyg ungeför som gymnastikdräkter från femtiotalet. Jag tvivlade starkt på att vattnet skulle släppas igenom tyget problemfritt.
Kort sagt iförd denna tingest så såg man inte klok ut. När jag knallar in på badet så sitter det fullt med killar på läktaren. El, tele, bygg och industrilinjerna var där. Deras lärare hade informationsstund och snart skulle även dessa grabbar i vattnet. Jag tittade på min gymnastiklärarinna och hon hånlog, jag var nämligen hennes hackkyckling.
Vad skulle man göra. Att skämmas och på snabbast möjliga vis ta sig ned i vattnet eller göra det hela som ett skämt. Inte ville jag unna lärarinnan att se att jag mådde dåligt av situationen. Jag valde skämtvarianten och klev som en mannekäng på catwalken in i badet och hoppade lite snyggt ner i bassängen. Då upptäckte jag att simma ryggsim var det inte tal om för bh`n glappade lite varje simtag så nu gällde det att simma bröstsim för säkerhets skull.
När jag simmat en längd och var ute på djupa delen av bassängen så gjorde jag en liten fin vändning under vattnet för säkerhets skull.
DÅ INTRÄFFADE KATASTROFEN!!!!!!!!!!
Byxorna släppte inte igenom vatten så som jag misstänkte att de inte skulle göra. Resultatet blev att jag tappade byxorna ner på bassängen botten. Panik vad göra nu. Snart skulle ca sextio killar komma ner i bassängen och någon skulle säkert upptäcka min belägenhet. Förmodligen blev det inte deras hemlighet speciellt länge.
Jag backade in hörnan och lyckades få två kompisar att täcka mig. Sedan var problemet att få någon att dyka ner på fem meters djup och hämta brallorna snabbt som ögat. Den enda som egentligen var kapabel att dyka så djupt var en tjej som hette Pia. Men hon var så otroligt fåfäng och hade inte tagit vattenfast mascara på den dagen så hon ville inte dyka.
Från min hörna lyckades jag få ett löfte om att Pia skulle få låna en mascara av rätt färg efter badet så nu hjälpte hon mig. Att instängd i hörnan bakom två kompisar under tidspress försöka klä på sig dessa sladdriga brallor var ett konststycke i sig. Att trampa vatten samtidigt som man klär på sig är faktist ganska svårt. Men det lyckades precis innan alla killarna skulle hoppa i badet. Jag var oupptäckt trodde jag.
Nu hör jag en röst som säger: Hörru tjejen, har du problem eller.... ä det nåt du vill ha hjälp med. Jag tittar upp varifrån rösten har kommit. Där bakom mig i hörnet står stan´s snyggaste badvakt. Han hade haft väldigt god utsikt över vad som hade hänt hela tiden. Bredare smile får man leta efter.
Jag lovar. En ketchupflaska skule vara blek i jämförelse med min ansiktsfärg. Nu bönade jag och bad gymnastiklärarinnan att jag skulle få gå upp, men inte då. då får du etta i gymnastik. Du skall simma femhundra meter. Nu övergick den röda färgen i ansiktet från mörksröd genans till blåröd ilska. Alla hämninga släppte totalt.
Gymnastikfröken som för övrigt var en riktig pennalist fick sig tidernas utskällning och jag bara vrålade att ge mig för f-n dåligt gymnastikbetyg då, det finns gränser. Så simmade jag fram till stegen och knallade ganska vildsint upp ur bassängen och gick med kollosalt arga steg hållandes i brallorna med bägge händerna för jag hade minsann inte lust att visa rumpan för flera . Badvakten bara vred sig av skratt.
När jag senare på dagen snackade om det hela med kompisarna så sa jag att jag inte kunde förstå varför alla hade sett så glada ut även killarna, för att jag hade skällt ut gymnastik-kärringen. Dom hade ju inte någon så dålig relation med henne som vi hade.
Kompisarna tittade på varande lite, så frågade de om jag inte hade märkt att BH´n hade åkt ner ungefär en decimeter nedanför bysten när jag ilsket klev bort från bassängen till omklädningsrummet.
Nu var jag så in i hoppsan arg så nu besökte jag rektorn. Talade om att även om man var elev så hade man rätt att bli mänskligt behandlad. Jag skolkade aldrig från gymnastiken eller drog mig undan. Jag hade bara inte lyckats få rätt information eftersom jag hade varit sjuk. Jag tänkte minsann inte finna mig i att få sämsta betyget för att jag inte ville simma naken bland sextio killar, att striptease inte ingick i läroplanen och mycket annat.
Jag var så in i hoppsan arg så jag tror nästan att rektorn var lite rädd öfr mig. Det bästa var att den elaka lärarinnans makt var bruten, nu hade hon verkligen gått för långt.
Jag känner än i denna dag tillfredställese över att jag lyckades få henne att uppföra sig som folk resten av läsåret. Den allra största behållningen är ändå de otroligt många , långa och befriande skratt som den här händelsen har gett mig senare i livet. Historien berättas flitigt av mina barn som "första gången mamma strippade". De ni.........det låter det!!!!
Bettson
Har jag gjort bort mig ni igen!, Behöver ett garv.
11-03-2004, 18:08
