Kommer lyckan och förnöjdsamhet utifrån eller inifrån? Alternativ

[*Stintan*]

Det gäller att lära sig se möjligheterna istället för omöjligheterna.
Att påstå att inte det som är utanför oss påverkar oss tror jag inte att man kan. Är det struligt runt omkring oss i den närmaste omgivningen så påverkar det absolut vårt humör. Nog är det väl svårt att vara glad och känna ro i sinnet om ens barn blir sjukt eller hunden t.ex. Vissa människor är också energitjuvar och det påverkar också humöret. Människor som ständigt klagar och gnäller blir väl ingen glad av att höra.
Däremot kan vi i varje fall till en del välja bort negativ yttre påverkan.

[mamamaggan]

Det gäller att lära sig se möjligheterna istället för omöjligheterna.
Att påstå att inte det som är utanför oss påverkar oss tror jag inte att man kan. Är det struligt runt omkring oss i den närmaste omgivningen så påverkar det absolut vårt humör. Nog är det väl svårt att vara glad och känna ro i sinnet om ens barn blir sjukt eller hunden t.ex. Vissa människor är också energitjuvar och det påverkar också humöret. Människor som ständigt klagar och gnäller blir väl ingen glad av att höra.
Däremot kan vi i varje fall till en del välja bort negativ yttre påverkan.

Vi har samma inställning ser jag. Inte går jag ständigt omkring och är irriterad över sådant jag inte kan göra något åt men visst blir jag negativt påverkad .

En del negativt som hänt har gjort att man känner tacksamhet för det som man fortfarande kan göra men inte kan jag känna tacksamhet för min ena sons obotliga sjukdom t ex .

Jag tycker nog att det där med att positiva tankar kan göra att man kan bli frisk är något påhittat av någon som inte tror på läkarvetenskapen . Inte kan min man bli bra i sitt knä genom att tänka positivt , vi har gjort det efter alla fyra operationerna men inte har det hjälpt .

Inte blir jag mindre handikappad genom att tro att jag ska kunna göra allt det som jag kunde göra förut , inte kan jag sluta med morfinet och inbilla mig att jag inte har ont osv osv.

Nej , helt klart påverkas vi av än det ena än det andra , både roligt och jobbigt , och det är det som styr över hur vi mår.

Visst är jag trots allt tacksam över att det inte är värre än det är med oss med det gör ju inte att vi blir friskare , det gör det hela lite mer uthärdligt helt klart men inte blir vi som sagt var friskare.

Tror ni verkligen att den som t ex har mist en arm kan få den att växa ut igen genom att tänka positivt ?!

[Ugglemormor]

Nej, det är att vara orealistisk, men man vet ju att om man ger upp helt i sina tankar, so gör kroppen det också. Svårigheterna vi möter kan/känns hopplösa många gånger och man vill ge upp, vilket man i början ofta gör innan man har tänkt igenom sin/de käras situation och sen kan hitta ljusgnistrande att ta upp.....

Vi reagerar alla så olika, så att det kan inte sägas att allt ordnar sig bara man rycker upp sig, men hur lätt är det? Det beror ofta om den inställningen man har lärt sig, eller befunnit sig i som antagligen ger en fingervisning samt om det gäller inte en själv utan den situationen man lever i.

Jag tycker att ni båda som skrev innan mig har många vettiga åsikter om det hela. Dock vill/tror jag på det mer positiva kan ge en bättre liv, hur i katten man hittar det.........

För min del har det varit avgörande, annars hade jag inte ens kunnat växa upp, så då får jag väl tacka min lyckliga stjärna att jag kämpade som jag gjorde, i barndomen omedvetet, men när jag ser tillbaka på kriserna så som min läkare sade att inte många hade överlevt det jag gjort.

Jag vet ju endast om mitt eget sätt att se positivt och vet inte vad andra gått igenom, men sett många olika sätt som de har reagerat i svårigheter, förluster och sjukdomar.....

[silos]

Det gäller att lära sig se möjligheterna istället för omöjligheterna.
Att påstå att inte det som är utanför oss påverkar oss tror jag inte att man kan. Är det struligt runt omkring oss i den närmaste omgivningen så påverkar det absolut vårt humör. Nog är det väl svårt att vara glad och känna ro i sinnet om ens barn blir sjukt eller hunden t.ex. Vissa människor är också energitjuvar och det påverkar också humöret. Människor som ständigt klagar och gnäller blir väl ingen glad av att höra.
Däremot kan vi i varje fall till en del välja bort negativ yttre påverkan.

Jag håller absolut med dig Stintan! Det är oerhört viktigt att vara ärlig i sina känslor speciellt inför sig själv,eftersom vi inte kan lura oss själva eller andra och vara glada när vi inte är det.

Men samtidigt sägs det att "you kan fake it untill you can make it" det vill säga att jag kan låtsas att jag är glad och skrattar...så till slut kan det ju hända att jag faktiskt blir äkta glad efter låtsas skrattandet.

[Elisabeth-Västku...]

Vi har samma inställning ser jag. Inte går jag ständigt omkring och är irriterad över sådant jag inte kan göra något åt men visst blir jag negativt påverkad .

En del negativt som hänt har gjort att man känner tacksamhet för det som man fortfarande kan göra men inte kan jag känna tacksamhet för min ena sons obotliga sjukdom t ex .

Jag tycker nog att det där med att positiva tankar kan göra att man kan bli frisk är något påhittat av någon som inte tror på läkarvetenskapen . Inte kan min man bli bra i sitt knä genom att tänka positivt , vi har gjort det efter alla fyra operationerna men inte har det hjälpt .

Inte blir jag mindre handikappad genom att tro att jag ska kunna göra allt det som jag kunde göra förut , inte kan jag sluta med morfinet och inbilla mig att jag inte har ont osv osv.

Nej , helt klart påverkas vi av än det ena än det andra , både roligt och jobbigt , och det är det som styr över hur vi mår.

Visst är jag trots allt tacksam över att det inte är värre än det är med oss med det gör ju inte att vi blir friskare , det gör det hela lite mer uthärdligt helt klart men inte blir vi som sagt var friskare.

Tror ni verkligen att den som t ex har mist en arm kan få den att växa ut igen genom att tänka positivt ?!

Kunde inte ha sagt det bättre.

Inte försvinner mina sjukdomar av att skratta. Om det skulle hjälpa mot sjukdomar så hade jag inte fått dom eftersom jag alltid skrattade mycket.

Men det är inte lätt när man har ett helvetes värk och inte kann göra nåt.

Den som säger att bara positiv tänkande och skratt botar sjukdomar har aldrig varit sjuk.

Sen att man inte bara kan gå och tänka på allt elände, ja det vet ju alla. Att positiva tankar kan hjälpa när det är som värst men inte botar dom nåt

Elisabeth

[silos]

Vi har samma inställning ser jag. Inte går jag ständigt omkring och är irriterad över sådant jag inte kan göra något åt men visst blir jag negativt påverkad .

En del negativt som hänt har gjort att man känner tacksamhet för det som man fortfarande kan göra men inte kan jag känna tacksamhet för min ena sons obotliga sjukdom t ex .

Jag tycker nog att det där med att positiva tankar kan göra att man kan bli frisk är något påhittat av någon som inte tror på läkarvetenskapen . Inte kan min man bli bra i sitt knä genom att tänka positivt , vi har gjort det efter alla fyra operationerna men inte har det hjälpt .

Inte blir jag mindre handikappad genom att tro att jag ska kunna göra allt det som jag kunde göra förut , inte kan jag sluta med morfinet och inbilla mig att jag inte har ont osv osv.

Nej , helt klart påverkas vi av än det ena än det andra , både roligt och jobbigt , och det är det som styr över hur vi mår.

Visst är jag trots allt tacksam över att det inte är värre än det är med oss med det gör ju inte att vi blir friskare , det gör det hela lite mer uthärdligt helt klart men inte blir vi som sagt var friskare.

Tror ni verkligen att den som t ex har mist en arm kan få den att växa ut igen genom att tänka positivt ?!

Ja,hur skulle man kunna känna tacksamhet för att ens barn är sjuk?
Men man kan känna tacksamhet för att man klarar av att vara med om det och stödja sitt barn,det tror jag.

Jag förstår mer än väl att det är svårt att tro att positiva tankar skulle göra din makes knä bra och jag vet att troligen skulle jag tänka och känna likadant om jag hade det på det viset med mitt knä.

Och jag förstår att det inte är lätt att tro att du skulle bli mindre handikappad,sluta med morfinet och så vidare.....

Och inte tror jag att en ny arm kan växa ut genom att tänka positivt!

Har du undersökt detta med tankens kraft eftersom du skriver att det bara är påhittat av någon som inte tror på läkarvetenskapen?

Du skall veta att tankens kraft är ENORM!
Här nedan finns en del att läsa:
http://www.halsosidorna.se/Mentalochpsykiskhalsa.htm

[silos]

Kunde inte ha sagt det bättre.

Inte försvinner mina sjukdomar av att skratta. Om det skulle hjälpa mot sjukdomar så hade jag inte fått dom eftersom jag alltid skrattade mycket.

Men det är inte lätt när man har ett helvetes värk och inte kann göra nåt.

Den som säger att bara positiv tänkande och skratt botar sjukdomar har aldrig varit sjuk.

Sen att man inte bara kan gå och tänka på allt elände, ja det vet ju alla. Att positiva tankar kan hjälpa när det är som värst men inte botar dom nåt

Elisabeth

Jag förstår dig!
Men samtidigt vet jag vad jag talar om ialla fall för min egen del!Jag har varit sjuk och haft fruktansvärd värk i min kropp!
Men samtidigt kan jag villigt erkänna att det handlar inte endast om att tänka positivt,absolut inte,utan det är många många saker i livet som påverkar våran hälsa både i kroppen och psyket!
Och jag har jobbat hårt på alla plan i mitt liv för att bli av med min psykiska ohälsa och kroppsliga ohälsa och jag vet att mina tankar,min tro,glädjen och tacksamheten och mitt agerande och reagerande har gjort att jag mår mycket mycket bättre idag och all värk har faktiskt försvunnit från min kropp!
Jag känner det som att jag har fått ett nytt liv!

Men varje människa har sin väg att vandra genom livet så vi skall nog inte gämföra oss med varandra,utan ta till oss det som känns bra från våra medmänniskor,resten kan kvitta!

Jag hoppas innerligt att du får må bättre!

[*Stintan*]

Jag håller absolut med dig Stintan! Det är oerhört viktigt att vara ärlig i sina känslor speciellt inför sig själv,eftersom vi inte kan lura oss själva eller andra och vara glada när vi inte är det.

Men samtidigt sägs det att "you kan fake it untill you can make it" det vill säga att jag kan låtsas att jag är glad och skrattar...så till slut kan det ju hända att jag faktiskt blir äkta glad efter låtsas skrattandet.

Falsk glädje eller sorg för den delen tycker jag verkar hemskt tillgjort och konstigt. Hur ska man då kunna veta när människans känsla är äkta?

Kan man glädjas åt det lilla så finns det alltid något att vara glad över men man måste väl inte gå omkring och skratta hela tiden.

[Ugglemormor]

Om man inte känner en äkta glädje el optimism så då får det vara! Det gör ju ingen annan glad heller för att man känna av den i kroppsspråket och då kommer det inte från hjärtat. Vad har man för nytta av det då?

Men har en viss förståelse att man inte alltid kan visa ut det som är tokigt. Man får väl ha en allmän balans med det då bland dem man inte kan dela sin sorg med. Det utan något överdrivande skådespel.

De som har levt länge med smärtor och det går kanske inte göras något med, så hur hoppfull kan man begära att personen är? Det är upp till var och en att leva med så gott det går.

[silos]

Falsk glädje eller sorg för den delen tycker jag verkar hemskt tillgjort och konstigt. Hur ska man då kunna veta när människans känsla är äkta?

Kan man glädjas åt det lilla så finns det alltid något att vara glad över men man måste väl inte gå omkring och skratta hela tiden.

Ja,absolut sant!

Vad jag menade med att skratta på låtsas är att göra det i sin ensamhet och absolut inte inför andra människor!

Det finns sååå mycket att vara glad för,varje dag hittar jag nya glädjeämnen!

Och klart är att ingen människa varken vill eller kan gå och skratta hela tiden!

Idag är jag glad för att det regnar!

[silos]

Om man inte känner en äkta glädje el optimism så då får det vara! Det gör ju ingen annan glad heller för att man känna av den i kroppsspråket och då kommer det inte från hjärtat. Vad har man för nytta av det då?

Men har en viss förståelse att man inte alltid kan visa ut det som är tokigt. Man får väl ha en allmän balans med det då bland dem man inte kan dela sin sorg med. Det utan något överdrivande skådespel.

De som har levt länge med smärtor och det går kanske inte göras något med, så hur hoppfull kan man begära att personen är? Det är upp till var och en att leva med så gott det går.

Som jag skrev till Stintan så kan man vara "falskt" glad i sin ensamhet och det kan faktiskt göra nytta för en själv.Så många ggr.som jag har skrattat och varit "falskt"glad i min ensamhet så har det för det mesta sluttat med att jag har skrattat från djupet av mitt varande så att jag nästan har kiknat!
Men andra ggr.har det "falska"skrattet gjort att jag har börjat gråt och det var oändligt skönt eftersom jag har haft svårt för att gtåta.
Så i slutändan blev det alltid bra!

[Ugglemormor]

Silos
Jag vet, har gråtit så mycket också i mina ensamma stunder, men känslorna måste komma ut och inte lagra dem som värk i axlarna.
Märker detta så lätt hos mina klienter som kommer för att få hjälp med sina smärtor. Upptäcker lätt då det är inre beskymmer och då säger jag till om det, beroende hur väl jag känner dom. Man kan inte alltid börja rota i deras liv om de inte vill, vilket jag snappar upp.
Min egen nacke och bröstrygg värkte mycket tills jag kom på detta och sedan är det borta.

Idag har telefonen gått varm, flera har velat komma, men tar inte emot fler just nu när jag kommer inte vara hemma, men lovat dem att kolla om tid senare i sommar.
Livet är bra underligt äventyr ........

Redigerat av Ugglemormor: 16-06-2012, 12:40

[Cacki]

Som jag skrev till Stintan så kan man vara "falskt" glad i sin ensamhet och det kan faktiskt göra nytta för en själv.Så många ggr.som jag har skrattat och varit "falskt"glad i min ensamhet så har det för det mesta sluttat med att jag har skrattat från djupet av mitt varande så att jag nästan har kiknat!
Men andra ggr.har det "falska"skrattet gjort att jag har börjat gråt och det var oändligt skönt eftersom jag har haft svårt för att gtåta.
Så i slutändan blev det alltid bra!

Att fejkat skratt kan få en att gå från deppighet till glädje, eller i alla fall förnöjsamhet, har ju sin naturliga förklaring eftersom t.o.m. så lite som ett fejkat leende lösgör endorfiner i kroppen.

Jag tror att det är en absolut nödvändighet att unna sej att vara ledsen/arg ibland för att kunna bearbeta sina motgångar.
Ofta härstammar sådana känslor från rädslor och förlorad kontroll. Är det något riktigt skrämmande det handlar om, tror jag t.o.m att det nästan är en absolut nödvändighet att få måla fan på väggen och kanske tillåta sej att tänka ett absolut värsta möjliga scenario. Detta för att man ska kunna analysera vad det är i situationen som är så skrämmande, för att sedan kunna göra upp en mental strategi för hur man ska kunna gå så hel ur det hela som möjligt.

Ilska och sorg får inte blandas ihop med bitterhet. Det tror jag däremot är en farligt och destruktiv känsla att fastna i.

Dessutom, vad vore livet utan både positiva och negativa känslor?

[Ugglemormor]

Helt rätt, det är så lätt att falla i bitterheten, har ju själv upplevt även den biten men insett att jag inte är mig själv då. Har sett hur min mor var bitter på allt, inget dög eller föll i god jord, sån vill jag inte bli och hoppas att man inte blir så senil att man blir en pina åt sina nära.
Det verkar vara lätt att skylla ifrån sig allt när man lever i bitterhet, tror jag. Nu har jag endast sett min mor och min andra syster som hamnade där, dock var inte mor dement, men ack så vass i tungan.....
Allt som hänt henne var andras fel......så ser jag det inte för min del, vet ju att man gör sina fel och har sina brister.....
Bäst att bita i det sura äpplet och sen släppa det hela....

Om ni bara visste hur många år jag gick med dåligt samvete för att mor anklagade mig för allt. Som barn/ung vill man ju göra gott till sina föräldrar, men det gick inte.
Fick ta mig ur det.... Beskymmret låg ju hos hennes tankar..... Jag skulle inte bära det också......

[silos]

Helt rätt, det är så lätt att falla i bitterheten, har ju själv upplevt även den biten men insett att jag inte är mig själv då. Har sett hur min mor var bitter på allt, inget dög eller föll i god jord, sån vill jag inte bli och hoppas att man inte blir så senil att man blir en pina åt sina nära.
Det verkar vara lätt att skylla ifrån sig allt när man lever i bitterhet, tror jag. Nu har jag endast sett min mor och min andra syster som hamnade där, dock var inte mor dement, men ack så vass i tungan.....
Allt som hänt henne var andras fel......så ser jag det inte för min del, vet ju att man gör sina fel och har sina brister.....
Bäst att bita i det sura äpplet och sen släppa det hela....

Om ni bara visste hur många år jag gick med dåligt samvete för att mor anklagade mig för allt. Som barn/ung vill man ju göra gott till sina föräldrar, men det gick inte.
Fick ta mig ur det.... Beskymmret låg ju hos hennes tankar..... Jag skulle inte bära det också......

Bitterhet är förödande för oss människor är ett som är säkert!
Bra gjort att du kunnat komma underfund med att det låg hos din mor!

[merlin68]

Jag tror hur man är och hur man är och hur man reagerar på händelser är en blandning av yttre faktorer, inlärning samt genetisk betingad. Men man kan ju alltid träna sig i viss mån till ett positivt tänk.

[Ugglemormor]

Tror nog att det sägas så......men att komma underfull själv det om sig själv kan nog vara så knepigt om man inte enbart lever i den miljön.
Har man lärt sig att se o förstå det som är mer positivt o jämför det som varit så kan man vända på det och förstå att inte gå i de fotspåren som leder mot det mörka.
Troligen finns det med i arvet för mina andra släktingar kunde vara så positiva och inte skylla ifrån sig, det var nog av de gener jag fick lite extra hjälp.......

[*Stintan*]

Det blir inte bättre än man gör det för sig. Varför skylla på mamma? Glömde dom klippa navelsträngen? Jag tycker nog att man får ta ansvar för sitt eget liv. Undrar hur dom gör som inte vet vad dom har för arv?

[ninnisky]

Det blir inte bättre än man gör det för sig. Varför skylla på mamma? Glömde dom klippa navelsträngen? Jag tycker nog att man får ta ansvar för sitt eget liv. Undrar hur dom gör som inte vet vad dom har för arv?

Vet att mitt arv i alla fall är att kunna stava rätt, precis som du kan Stintan... till skillnad från andra: tummenupp:

[silos]

Det blir inte bättre än man gör det för sig. Varför skylla på mamma? Glömde dom klippa navelsträngen? Jag tycker nog att man får ta ansvar för sitt eget liv. Undrar hur dom gör som inte vet vad dom har för arv?

Ja,visst skall vi ta ansvar för våra liv!Inte skulle jag vilja lämna ansvaret till någon annan!Så det gäller ju att själv klippa av navelsträngen,men detta kan vara och är mycket svårt för många människor i våran värld!
För mig tog det årtionden att klippa av navelsträngen,men nu är jag fri!