Om smärta, smärttillstånd och teorier bakom, Egna och vetenskapligt bevisade teorier Alternativ

[gnon49]

Japp, inget resultat av någon, varken irl eller annat.........

Kanske lika bra att ligga i sin säng med den tilltagande förlamningen och sviktande kontrollen av vad som kommer ut ....... och ge fanken i allt ...... liknar rena långvården ändå så ...... inget blir gjort ändå....

Varför inte anlita sjukvården? Ofta kan den lindra om än inte hjälpa i alla lägen. Men hur sjukvården fungerar vet du säkert bättre än mig.

[Ugglemormor]

Hänger ju som en galning i telefon, men alla dessa remisser hit och dit som intev har funkat som de borde utan att man får ta och förvissa sig om att allt kommer rätt......samtal som sedan inte kommer tillbaka och tiden går .......
Jag blir till stor del lämnad ensam under dagtid, han orkar inte vara hemma och jag kan inte tvinga/begära det heller......
sista alternativet är ambulansen till akuten här, där finns en oduglig utländsk hjärnkirurg som har förstört många ryggar ....... då försöker man, trots all gnäll, att stå ut med......
Jag hade tagit Strängnäs om nu inte minaq papper varit på väg till den samme som redan opererat mig innan och sett det som inte alltid syns i de olika rtg-.......

[*Stintan*]

Men du skrev ju förut att du stod först i kön då är det ju bara att avvakta.

[Ugglemormor]

Jo, det gör jag och nu är jag first priority, skulle få svar idag, men kanske kommer det i morgon och de kommer inte i detta läge skicka en kallelse utan när de ringer så är det bara o åka.....
Det börjar bli akut när jag börjar förlora känseln fr. midjan o ner på bara under de senaste dagarna, därför försöker man undvika "hjärnkirurgen" här och komma till rätt lasarett o neurokir.
F´låt att man blir stirrig!
Ska försöka att lägga mig till ro .........

[Anma]

Angående medicinering så har jag provat hela långa listan med olika typer som man använder mot smärta. Från inflammationshämmande till psykmedicin (som jag ville typ dö av, jag som aldrig knappt varit deprimerad, dem slutade jag med ganska fort) till olika sorters läkemedel mot nervsmärta.

Ingenting har hjälpt mig, ingenting. Av morfin blir jag otroligt påverkad i skallen. Rentav drogad.
Så jag använde på sin höjd ipren.

Så jag har nu turen att slippa läkemedelsabstinens, om det varit så att jag hittat ett som fungerat och som var vanebildande så skulle jag ju nu ha ett helvete med det.

Genom åren hittade jag mitt sätt som fungerade för mig. Så fort jag kände att smärttoppar var på gång la jag mig och vilade. Det var viktigt att ligga på just ett sådant sätt som jag funnit att jag mådde bäst i att ligga, med exakt huvudvinkel och med exakt rätt tjocklek på kudden.
Nu fattar ju jag att det var i just den ställningen som nerven klämdes som minst. Men då visste jag bara att det var den ställningen som var bäst. Från någon minut upp till en halvtimme låg jag. Eller halvsatt i soffan i en ställning som var ergonomiskt rena döden, men för mig det bästa som fanns.

[gnon49]

Jo, det gör jag och nu är jag first priority, skulle få svar idag, men kanske kommer det i morgon och de kommer inte i detta läge skicka en kallelse utan när de ringer så är det bara o åka.....
Det börjar bli akut när jag börjar förlora känseln fr. midjan o ner på bara under de senaste dagarna, därför försöker man undvika "hjärnkirurgen" här och komma till rätt lasarett o neurokir.
F´låt att man blir stirrig!
Ska försöka att lägga mig till ro .........

Kanske gamla arbetskamrater inom sjukvården kan ge dig goda råd, annars är det väl akuten som gäller för dig. Inte mycket mer att välja på för oss vanliga
Svenssons. Men hjälp finns alltid i någon form. Vi har trots allt en ypperlig sjukvård med bra läkare.

[Anma]

Kanske gamla arbetskamrater inom sjukvården kan ge dig goda råd, annars är det väl akuten som gäller för dig. Inte mycket mer att välja på för oss vanliga
Svenssons. Men hjälp finns alltid i någon form. Vi har trots allt en ypperlig sjukvård med bra läkare.

Jag vet inte riktigt om jag håller med dig där...
Jag gick med svår smärta i 3500 dagar innan jag fick hjälp... och då hade jag turen att hamna i en studie och bli opererad... Om jag sökt hjälp? Det ska gudarna veta att jag har. I synnerhet de två-tre första åren.
Jag är inte ensam. Det finns tusentals med samma skada här i vårt land.

[gnon49]

Jag vet inte riktigt om jag håller med dig där...
Jag gick med svår smärta i 3500 dagar innan jag fick hjälp... och då hade jag turen att hamna i en studie och bli opererad... Om jag sökt hjälp? Det ska gudarna veta att jag har. I synnerhet de två-tre första åren.
Jag är inte ensam. Det finns tusentals med samma skada här i vårt land.

Nej, sjukvården kan inte diagnostisera allt, det har ju du fått erfara den hårda vägen. Men lär o utvecklas sjukvården i samma takt som hittills, genom ibland patienter som du, så känner jag mig trygg med den. Blir jag sövd vill jag ju vakna igen men även en enkel operation kan ju gå fel. Men till slut kan ju en operation gå bara helt rätt, som i ditt fall. Tja, det är kanske livet i ett nötskal, lite upp o lite ner.

[Anma]

Nej, sjukvården kan inte diagnostisera allt, det har ju du fått erfara den hårda vägen. Men lär o utvecklas sjukvården i samma takt som hittills, genom ibland patienter som du, så känner jag mig trygg med den. Blir jag sövd vill jag ju vakna igen men även en enkel operation kan ju gå fel. Men till slut kan ju en operation gå bara helt rätt, som i ditt fall. Tja, det är kanske livet i ett nötskal, lite upp o lite ner.

Jag blev inte ens sövd så jag behövde inte oroa mig för den risken.

[Elisabeth-Västku...]

Kanske gamla arbetskamrater inom sjukvården kan ge dig goda råd, annars är det väl akuten som gäller för dig. Inte mycket mer att välja på för oss vanliga
Svenssons. Men hjälp finns alltid i någon form. Vi har trots allt en ypperlig sjukvård med bra läkare.

Jag håller inte med dig. Söker t.ex hjälp för en åkomma sedan drygt 4 år, har inte fått hjälp än.

Väntade 2 år på hjälp för min onda rygg och först när jag inte kunde gå längre fick jag åka till Strängnäs. Men hur jag kom dit och hem efter operationen det fick jag lösa själv.

Min sambo går sedan 19 år tillbaka med svår whiplash, hjälpen är lika med noll

Elisabeth

[pejori]

Kanske gamla arbetskamrater inom sjukvården kan ge dig goda råd, annars är det väl akuten som gäller för dig. Inte mycket mer att välja på för oss vanliga
Svenssons. Men hjälp finns alltid i någon form. Vi har trots allt en ypperlig sjukvård med bra läkare.

Håller heller inte med dig där...
Trots 25 år inom sjukvården fick jag verkligen slita för att få hjälp/op av min rygg.
Ny op. planerades och efter sex -sju års väntetid, var det försent och jag ströks från listan...
Enda hjälpen är starka mediciner (morfin) när det är som värst...

[gnon49]

Får göra en pudel och menade egentligen att det mesta går att lindra i varierande grad. Allt är väl en avvägning mellan verkan o ev. bieffekter. Svårt val utan tvivel. Dessutom vänjer sig ju kroppen o vill ha mer medikamenter.

[Skruttis]

Får göra en pudel och menade egentligen att det mesta går att lindra i varierande grad. Allt är väl en avvägning mellan verkan o ev. bieffekter. Svårt val utan tvivel. Dessutom vänjer sig ju kroppen o vill ha mer medikamenter.

Det är inte en hundraprocentig sanning att kroppen vänjer sig och måste ha mer. Det är olika från person till person.
Själv tillhör jag den lyckligt lottade gruppen som verkar ha väldigt svårt att bli beroende.
En läkare sa till mig en gång att om man har riktigt svår värk konstant och den smärtlindring man får bara hjälper en del, alltså inte tar bort smärtan totalt. Ja då är det stor chans att man inte blir beroende heller. Kroppen (hjärnan) får inte den typen av "belöning" som är beroendeframkallande då effekten är ganska liten.

[pejori]

Det är inte en hundraprocentig sanning att kroppen vänjer sig och måste ha mer. Det är olika från person till person.
Själv tillhör jag den lyckligt lottade gruppen som verkar ha väldigt svårt att bli beroende.
En läkare sa till mig en gång att om man har riktigt svår värk konstant och den smärtlindring man får bara hjälper en del, alltså inte tar bort smärtan totalt. Ja då är det stor chans att man inte blir beroende heller. Kroppen (hjärnan) får inte den typen av "belöning" som är beroendeframkallande då effekten är ganska liten.

Så säger min läkare också.
Har medikamenterna en smärta att arbeta med, uppstår inte ett beroende.
Det är när man överdoserar, eller tar dom utan att ha värk, beroendet kommer.

[Skruttis]

Nu kanske inte jag är den rätta att uttala mig om hur luddig jag är men jag anser att jag är mycket redigare med preparaten än utan. De tar bort den del av smärtan som gör mig verkligen luddig och ger mig en bättre sömn som också gör att jag är mer klar i huvudet när jag är vaken.

Det är olika hur man reagerar på smärtstillande . Jag har nog haft tur efter att ha hört om en del som äter samma sort som mig och deras reaktioner.

Jag har under åratal tagit preparat som säljs på gatorna som en sorts knark men har själv inte haft några " skumma " upplevelser av dem.

Det var intressant att höra att det finns någon mer än jag som faktiskt tänker redigare och är mycket klarare i huvudet när jag använder smärtlindring.
Med konstant huvudvärk, svår värk i resten av kroppen samt nästan ingen förmåga att sova, så tappade jag också förmågan att använda hjärnan ö h t, kändes det som.

Nu får jag inga jättestarka tabletter eller morfin, men om det skulle visa sig att de förkortar mitt liv väsentligt eller att jag skulle bli beroende av dem, så än sen då???
Det liv jag har helt utan lindring, det är inget liv att leva.
Jag lever hellre ett mycket kortare liv och kan känna viss glädje av att leva, än att jag blir väldigt gammal och att de flesta åren i mitt liv bara är pest och pina.

Jag är också lite nyfiken på vad ni "tablettvägrare" är så rädda för? Eller är det helt enkelt så att ni tycker att ni klarar er bra ändå? Livet är inte ett helvete?
Visst, det är jättebra att ni klarar er ändå. Bara ni själva tycker att det är värt det.

Har ibland hört av vissa att de tycker en "tablettvägrare" är en bättre person, som är beundransvärd, modig, stark mm mm. Jag förstår faktiskt inte varför?

Man får tycka vad man vill men jag skäms i a f inte för att jag använder mediciner p g a sjukdomar och skador som jag inte bett om.

[Pia L]

Skruttis : Jag kan bara svara för mig själv, min kropp håller sakta men säkert på att säga upp sig p.g.a. dels olika reumatiska sjukdomar och bilolyckor. Värken blir värre för varje år och det jag är rädd för är att om jag börjar pilla i mig starka tabletter nu så kanske dom inte verkar den dagen jag inte kan andas av smärta.
En bekant knaprar dessa tabletter som om det vore godis och säger sig ha sådan smärta att det bara blir fler och fler hon tar och om hon skulle få ännu ondare så lär inga tabletter i världen hjälpa.
DET är jag rädd för, visst, det finns dom dagarna då jag faktiskt har svårt att ens andas p.g.a. smärtan redan nu och jag vet att jag är dum som inte ber om den hjälp som finns att få.
Jag känner mig varken beundransvärd, modig eller stark för att jag inte tar tabletterna som behövs, tvärtom faktiskt, man känner sig ganska värdelös.

[gnon49]

Att vägra ta medicin är inte modigt, det är urbota dumt. Att avstå vid lätt huvudvärk är en sak, men att avstå vid svår eller konstant värk är ju inte vettigt. Vid denna årstid känner jag själv av lederna då o då . Några värktabletter och det blir strax bättre. Iprengubben ligger i skåpet.

[pejori]

Skruttis : Jag kan bara svara för mig själv, min kropp håller sakta men säkert på att säga upp sig p.g.a. dels olika reumatiska sjukdomar och bilolyckor. Värken blir värre för varje år och det jag är rädd för är att om jag börjar pilla i mig starka tabletter nu så kanske dom inte verkar den dagen jag inte kan andas av smärta.
En bekant knaprar dessa tabletter som om det vore godis och säger sig ha sådan smärta att det bara blir fler och fler hon tar och om hon skulle få ännu ondare så lär inga tabletter i världen hjälpa.
DET är jag rädd för, visst, det finns dom dagarna då jag faktiskt har svårt att ens andas p.g.a. smärtan redan nu och jag vet att jag är dum som inte ber om den hjälp som finns att få.
Jag känner mig varken beundransvärd, modig eller stark för att jag inte tar tabletterna som behövs, tvärtom faktiskt, man känner sig ganska värdelös.

Som sagt, överdoserar man, utvecklar man ett beroende istället för att få smärtlindring..

Håller med skruttis i, "heller ett kortare bra liv" med smärtlindring..., en ett långt värdelöst liv med svår smärta.

[Skruttis]

Skruttis : Jag kan bara svara för mig själv, min kropp håller sakta men säkert på att säga upp sig p.g.a. dels olika reumatiska sjukdomar och bilolyckor. Värken blir värre för varje år och det jag är rädd för är att om jag börjar pilla i mig starka tabletter nu så kanske dom inte verkar den dagen jag inte kan andas av smärta.
En bekant knaprar dessa tabletter som om det vore godis och säger sig ha sådan smärta att det bara blir fler och fler hon tar och om hon skulle få ännu ondare så lär inga tabletter i världen hjälpa.
DET är jag rädd för, visst, det finns dom dagarna då jag faktiskt har svårt att ens andas p.g.a. smärtan redan nu och jag vet att jag är dum som inte ber om den hjälp som finns att få.
Jag känner mig varken beundransvärd, modig eller stark för att jag inte tar tabletterna som behövs, tvärtom faktiskt, man känner sig ganska värdelös.

Men du måste ju inte börja med de allra starkaste tabletterna. Det finns en hel djungel av olika starka smärtlindrare att prova. Och du, tänk på att även läkemedelsutvecklingen går framåt.
Har du ingen vettig läkare att prata med om detta?
Du ska verkligen inte känna dig värdelös p g a dina värderingar. Det är ju helt och hållet ditt eget beslut bara. Finns inget rätt eller fel i den här frågan tycker jag.

Din vän kan jag inte uttala mig om men det verkar ju som om hon behöver hjälp av läkare med dosering och som Pejori skrev så är överdosering inget positivt och jag tycker inte att du ska ta din vän som ett bra exempel på smärtlindringens verkan.

För mig löste sig en del när jag äntligen fick tag på en läkare som engagerade sig i mina problem.
Jag blir också sämre för varje år och vet inte var det kommer att sluta men jag orkar inte bekymra mig om hur jag kommer att må om 5, 10, eller 15 år och huruvida det finns värktabletter som är perfekta för det tillfället. Vet ju inte ens hur länge till jag kommer att leva. Med min olycksstatistik så lutar det åt att jag inte kommer att sätta något nytt åldersrekord i a f. Det är dock inget jag är orolig eller rädd för.
Det enda jag vet att jag lever just nu och att jag vill kunna göra någonting.

Jag kommer att bli helt döv så småningom så därför passar jag på att lyssna på allt jag känner för, så länge jag kan. Så känner jag också med värken. En dag så kommer antagligen mina händer inte att lyda mig ö h t och då vill jag i a f ha försökt pyssla på så gott jag kan tills dess. Då har jag åtminstone minnena att leva på.
Att det innebär ett liv med mediciner, ja då får det väl vara så!

[pejori]

/****/ Jag känner mig varken beundransvärd, modig eller stark för att jag inte tar tabletterna som behövs, tvärtom faktiskt, man känner sig ganska värdelös.

Tänk Pia, det förstår jag att du gör.
Det gör jag med, när jag har ont och det begränsar mig i min vardag, mer än jag står ut med.
JUST DÄRFÖR, tycker jag att du ska tänka över ditt beslut en gång till.

Det finns ett klart samband mellan kronisk värk och depression och nedstämdhet.
Du behöver inte ta det starkaste som finns på marknaden och kanske inte fulldos heller.
Men du kan få en bra lindring och känna dig mer tillfreds med dig själv..
Prova en vecka eller två, hjälper det inte, så kan du ju alltid sluta igen.