Att vara den som lyckats..., En liten brandfackla om värderingar Alternativ

[Cacki]

Jag funderar ibland på hur man ser på det här med att räknas som att lyckas i livet och att det i stort sett alltid handlar om att tjäna pengar.
Konstigt nog anses ju dessutom den som driver ett företag och lyckas få det att hålla sej flytande som lite mer lyckad än en anställd t.o.m. Varför, den anställde bidrar ju i allra högsta grad också till att hålla igång företaget och produktionen. Utan anställda ingen möjlighet för företaget att växa. I mina ögon är det en märklig värdering och därför skulle det vara intressant att höra hur ni andra ser på saken.

För mej är det den kan känna harmoni och har balans i livet som verkligen har lyckats. Att bara tjäna pengar är något helt annat och säger egentligen ingenting om hur lyckad en person är, för pengar är ju trots allt bara är ett betalmedel.
Någonstans finns ju dessutom en gräns för hur mycket pengar som behövs för att kunna leva ett behagligt liv och då är det den nedre gränsen som är den klart avgörande. Den övre kan ju vara precis hur flytande som helst, beroende på hur stort ha-begär man besitter.
Ändå är det den övre gränsen som tydligen avgör om vem som ska kallas lyckad eller ej…??

Tillbaka till det här med att vara företagare eller anställd.

Kan man räknas som lyckad när man är tvungen att arbeta i stort sett 24 timmar om dygnet för att ändå inte kunna ta ut mer ( ibland mindre enligt somliga) i lön än en ”vanlig” anställd?
Är man lyckad om man får försaka sin familj?
Är man lyckad om man slipper ha en massa fritid att fylla med trevliga aktiviteter?
Är man lyckad om man slipper vara närvarande när ens barn växer upp?
Är man lyckad om man lyckas få äktenskapet att spricka p.g.a. att man aldrig hinner ses?
Är man lyckad om man inte har tid att dra sitt strå till stacken för att få logistiken att flyta på hemmaplan på ett jämställt sätt?
Är man lyckad om man låter de viktigaste åren i livet glida spårlöst förbi medan man är tvungen att slita sej fördärvad? Kan man verkligen kalla det för att ha lyckats även om man i bästa fall har lyckats lägga lite pengar på hög, men som man ändå inte ser till att få någon större glädje av medan tid är?
Och hemska tanke, säg att affärsidén bara skulle visa sej ha varit ett gistet luftslott, är man inte dubbelt misslyckad då i jämförelse med den som har förmågan att känna tillfredsställelse med livet trots att man nöjer sej med att bara vara ”en helt vanlig grå liten anställd”?
Att man varit klok nog att låta bli att belåna sej upp över upp över öronen för att inte hamna i en situation där man får gå från både hus och hem pga ett dumdristigt val man gjort tidigare ?


Eller är man mer lyckad om man får allt det där att klaffa och i slutändan ändå har en liten sparad slant på kistbotten, empatiska och harmoniska barn som är tacksamma att de har uppfostrats av sina föräldrar. Att man lyckats lära dem att man inte kan få allt man pekar på, att steka köttbullar och att spika ihop en lådbil?

Jag vet i alla fall vad jag tycker även om man knappast kan kalla det PK….