Döden tänkte jag mig så.... Alternativ

[Natur liv]

Genom min egen livsresa har jag fått ändra attityd och inställning massor av gånger. Redan vid 55 känner jag att jag har tappat en del förmågor. Saker som jag älskade att göra tidigare, kan jag inte göra längre. Syn, tänder och hörsel har blivit sämre.
Så länge det finns snälla människor omkring mig, som tar sig tid och kanske för ett samtal eller håller min hand tycker jag att livet är värt att leva.

Kloka tankar! Jag tror också att man behöver ändra inställning ibland och jag tror att man gör det när förutsättningarna förändras. Tråkigt, men nödvändigt att acceptera att man inte längre kan göra på samma sätt som förr, men det är omöjligt att veta hur man själv upplever saker innan man är där.

Vilka möjligheter finns för den som blir sängliggande? Hur värdefulla kommer ens tankar att upplevas då? Vari hittar man livsglädjen? Jag har ingen aning idag, men jag hoppas att jag kommer att ha kvar livsglädjen även om jag tappar förmågor.

Jag har i alla fall fått några positiva erfarenheter från ett halvår i hemtjänsten, då jag upplevde att många äldre hade saker att glädjas över. Dementa hade till och med roligt, även om jag inte riktigt förstod hur de tänkte eller varför de gjorde som de gjorde. Många anhöriga hade förstås bekymmer eftersom de ofta upplevde förändringarna dramatiskt och känslomässigt. Deras engagemang gjorde i alla fall att många äldre inte alls behöver vara så ensamma som det ibland utmålas.

[Eva i Skåne]

Vissa saker inom vården var bättre förr, men vissa var sämre.
Jag har upplevt det som jag tycker är ytterligheter när jag ser tillbaka.

Min farfar vistades på långvården i ett par år i slutet på 70-talet. Det var inget värdigt liv. Jag tror dom var sex förvirrade gubbar på en sal. Dom placerades i var sin rullstol med spännrem för att dom skulle bli kvar och sen satt dom där och glodde tills dom skulle lägga sig.
Det var tuffa år för min pappa som var enda barnet. Han bad mig uttryckligen att hjälpa honom om han skulle hamna i liknande situation. "Jag behöver bara en meter flagglina" Det är ord jag har inom mig. Jag hoppas han aldrig blir som farfar så jag slipper ta ställning.

Sen hade jag en äldre släkting som på 60-talet blev beroende av respiratorhjälp på nätterna. Denna hade hon hemma och varje kväll kom ett vak som satt där hela nätterna. Hon levde med detta i över 20 år och med tiden lärde hon sig att hantera respiratorn själv och vaken drogs in, men det var efter ett antal år. Dessutom hade hon hemhjälp 4 timmar om dagen sex dagar i veckan. Hon fick ju verkligen så mycket vård och hjälp man kan tänka sig.
Innan detta hade denna släkting varit så sjuk att ingen trodde hon skulle överleva, familjen var kallad och det diskuterades om respiratorn skulle stängas av. Så blev det alltså inte och hon fick massor av år med glädje.

[gnon49]

Får jag ett värdigt bemötande och god vård av trevliga personer så vill jag nog fortsätta trots ev. krämpor. Livsglädjen tror jag är avgörande för kropp och själ och den måste bejakas av personal med empati för människor. Om man t.ex nekas äldreboende och lever ensam med krämpor så sviker samhället enligt mig. Ett socialt liv, om än på hemmet, är nog för dom flesta bättre en en tyst välstädad lägenhet som boende. Visst har tanken kommit på seniorboende om krafterna tryter men att lämna landet för staden känns inte aktuellt än. Men visst tänker man på att man blir allt äldre och att den sk. tjocka släkten numera är ganska gles.
Men när våren kommer så är livslusten och tankarna positiva för ännu en odlarsäsong. En f.d granne flyttade till ett äldreboende förra året. Men så var han över 100 innan han lämnade sitt eget byggda hus. Det viktigaste är nog att ta tillvara dagen som den är och inte ta ut elände i förskott.

[kerstin z5-6]

Man blir absolut inte värdelös bara för att man blir äldre och krämporna kommer krypande, absolut inte! Snarare tvärtom, man har mycket att dela med sig av, mer erfarenhet och livskunskap.

Men om man verkligen inte vill längre, ska man då behöva smyga med det, spara piller och sedan smussla undan det tills man har så många så man kan avsluta det själv?

Var går gränsen för att få åldras med värdighet?

De som gör det är inte väl omhändertagna och inte friska åldringar, ja så frisk man nu kan bli i 90 + .. de är till 99 % deprimerade.

[Monarda]

Jag tänker på min farmor som blev närmare 90 och tappade livsgnistan när hennes väninnor föll ifrån den ena efter den andra. Sen tog det inte så lång tid innan hon själv gick bort. Tappar man gnistan så är det nog kört, oavsett ålder.

[pejori]

Problemet ligger säkert till stor del i omhändetagandet.

Med det klimat vi har i samhället, får du inte den hjälp du behöver för att kunna känna dig nöjd.

När man hela tiden som gammal och ensam, känner sig "i vägen" och till besvär, är det lätt att ge upp.

Får man vara frisk, är det mycket lättare att vilja fortsätta, men när plågor och krämpor gör livet till ett helvete, vill nog många släppa taget.

Är fortfarande för "valfriheten" under ordnade former.

[Elisabeth-Västku...]

Problemet ligger säkert till stor del i omhändetagandet.

Med det klimat vi har i samhället, får du inte den hjälp du behöver för att kunna känna dig nöjd.

När man hela tiden som gammal och ensam, känner sig "i vägen" och till besvär, är det lätt att ge upp.

Får man vara frisk, är det mycket lättare att vilja fortsätta, men när plågor och krämpor gör livet till ett helvete, vill nog många släppa taget.

Är fortfarande för "valfriheten" under ordnade former.

precis så är det.

Jag är rädd för att bli äldre och sjukare.