|
Nu lägger hon ut…
Nina styr sitt skepp
mot fjärran stränder.
Hon färdas att
utforska det okända
men ljusa landet.
Det är en tröst att tänka att -
när vi kommer efter
över det outgrundliga hav
som skiljer levande och döda åt
så har hon gjort sig redo att möta oss,
hon har dukat med guldpokaler och smultrongrädde
så vi kan glädja oss tillsammans igen.
Det är en tröst att veta,
att hon väntar oss där på stranden,
i landet där alla jordiska tårar är glömda.
Där ska vi vandra i midsommarprydda marker
som aldrig vissnar.
Där ska vi sitta ned och tala om allt
vi inte hann säga nu.
Där får vi hålla hennes hand och säga
hur mycket vi älskar henne.
Så möts vi igen!
Det är en tröst!
Namarë Tasmine Lucrezia Moria Kristina!
Namarë NINA!
|
Som jag vill se det..., ......
27-06-2004, 11:42
