En stor förlust, och mitt hjärta blöder Alternativ

[amaira]

Det finns en sak som jag själv brukar tänka på - jag "vänder helt enkelt på steken"!
Jag ser mig själv död, och mina nära och kära kvar.
Vad skulle JAG vilja säga dem, i deras stora sorg?
Då...


En stor del av min "dödsrädsla", ligger i att jag inte önskar dem denna sorg... Jag vill inte att de ska behöva uppleva den, traggla sig igenom den, och känna sig sådär som man gör i sin djupaste sorg:
"Det här klarar jag inte..." och "det går ju aldrig över..."

Jag tror att det är en komponent i sorgen, att klara av att ge sig hän i den, och tillåta sig känna, att det här klarar jag inte. Kanske är det först då som man sedan klarar det... paradoxalt nog.


Mina (vuxna) barn ...
Jag pratar om det, jag är "envis". Inte så att jag går runt och ältar det, men jag har satt ord på det.

Jag kan inte lova att överleva, men jag kan lova att leva så länge det bara är möjligt. Men om jag dör, så finns min kärlek kvar.

Är man död, är man död! säger sonen envist, då är du BORTA.

Vad som händer när man är död, är det ingen som vet. Men oavsett det, finns min kärlek kvar! Den KAN INTE dö!

I det här ger jag mig aldrig, för jag vet att det är sant. Den kärlek jag känner inom mig, inte kan den försvinna ut i intet, finns inte en chans, den är alldeles för stark.
Den finns i min kärleks mottagare, de får inte förneka den, av rädsla för smärtan.

När jag är död, PRATA med mig - jag kommer att "svara", oftare än du tror. Så många gånger i mitt liv, har jag svarat dig, så mina svar bor kvar inom dig, även nya svar på nya frågor.

Du kanske känner en vind mot din kind - det är min kärlek som varsamt stryker dig över kinden.
Inte på riktigt?
Min kärlek är så på riktigt som den bara kan vara!


Min hjärtevän... Vi har upplevt så mycket tillsammans vi är mycket sammansvetsade.
"Vi fann varandra sent i livet" står det ibland i veckotidningarna. När jag läser sånt, brukar jag le, för så var det, för Hjärtevän och mig. Men desto djupare och mognare känns vår relation.

Så, jag pratar om döden. ”Om jag skulle dö …” börjar jag.
”Här är det ingen som ska dö!” säger hjärtevän, som liksom jag har som mål att leva länge.
Men jag ger mig inte.
”Jo, lyssna nu, det här är viktigt!”

Och så berättar jag. Att min största önskan i livet, och i döden, är att det ska gå bra för honom, och att han ska fortsätta gå vidare i sitt liv.
Det finns ingenting som heter ”dåligt samvete”, när det gäller mig. Det finns ingenting som är osagt eller outtalat. Ingenting som heter ”för sent”.

Du ska sörja mig, för det är vår kärlek värd. Men min högsta önskan är att du ska leva vidare! När du finner en annan kvinna att älska, kommer jag att sitta på din axel och vifta med benen, och viska Bravo! i ditt öra. Min högsta önskan, är din lycka.

”Du vet hur jag tänker, använd det som din sorgs styrka.”



Tvärtom, vad gäller mig själv, om så är mitt beslut att ta emot varje dag i livet, mycket starkt, oavsett vilka sorger som jag måste igenom. Om inte annat så för deras skull, de som älskar och älskat mig.
Det förtjänar de.


Därmed inte sagt, att min sorg är något jag inte räds…
Sorg är aldrig någon enkel historia…

/amaira

[Ewa L]

Har läst alla era fina inlägg och tackar för dem.
En del är verkligen huvudet på spiken. Inser att saknaden aldrig kommer att försvinna och att jag just nu bara har en "plikt" kvar:

Att ge henne en värdig begravning, därför att hon fick inte någon riktigt värdig död.

Denna begravning kommer kanske inte att bli som jag skulle velat ha den, men till punkt och pricka enligt mammas önskemål. Så stillsam, enkel och värdig som det bara går. Väldigt avskalad från yttre ting och bara de som verkligen kände och älskade henne.

[Malvia]

Vad bra att hon hade önskemål själv hur hon ville begravas.
Det spar mycket ångest för de efterlevande.
Min svärmor har skrivit ned hur hon vill ha det efter sin död.
Sen är det att respektera dens vilja.
Jag har också tänkt på det efter min mors död. _ Hur vill jag att det ska vara på min begravning?
Kan vara bra att prata om det med sina närmaste.

[Betty]

Tröstande kram till dig Ewa, tänker på dig i din smärta. Jag förlorade båda mina föräldrar inom loppet av 1½ år. Man kan inte tro att smärtan ska blekna - men den gör det - sorg tar tid.
Kram

[Tesa]

Astrid Lindgren gav ord till känslan när nån nära går bort genom Mattis ord om Skalle-Per (Ronja Rövardotter)...
-"Han fattas mig...."

Jag känner med dig, Ewa....sorg tar aldrig slut..men den mattas....
Sköt om dig...

Kramar

[Helen i Piteå Zo...]

Jag sänder dig en kram och mina tankar om att ge dig styrka och kraft. /Helen

[lolo]

Jag tänker på er alla som mist era nära och kära här på forumet, låt er sorg ta den tid det tar och minns sen alla fina stunder ni fick tillsammans. Vi har alla en viss tid här på jorden och jag tycker att vi måste ta vara på den tiden, leva i nuet och bry oss om varandra. Kramar från Ann-Louise

[pejori]

säger som så många andra.
låt sorgen ha, och ta sin tid.
låt ditt hjärta blöda.
du kommer att få frid och känna glädje igen.
tänk som jag tänkte när min mamma dog för två år sen under dramatiska former, hon lider inte längre, hon har fått lugn och frid.
det hjälpte mej, även under begravningen,som var som din långt borta.
tänker på dej.
kram eva.

[Ingrid på Västku...]

Tröstkram ...man slutar aldrig å sakna dem - men för mig efter tre år kunde jag gå vidare och släppa taget. Men det är så olika.....min största tröst var då et enda radioprogramsutsändning som hetet Karlavagnen och det ringde in en tjes som beskrev allt så bra och det passade mig så på pricken så hjälp och tröst finns där man minst anar det.

[TeliaNet]

tänk på allt roligt ni gjort tillsammans. jag har ingen erfarenhet, men tro mig, det kommer snart ett litet ljus och då vänder det om till det normala.
tycker synd om dig.

[Sulawesii]

Många tröstekramar till alla er som mist en nära! Den här världen är inte alltid så lätt att leva i.
Ewa L: att vara med nära och kära, gärna flera samtidigt, har hjälpt två av mina vänner som mist sina mödrar. Det har blivit mycket gråt, men också endel befriande skratt.

[Ewa L]

Ewa L: att vara med nära och kära, gärna flera samtidigt, har hjälpt två av mina vänner som mist sina mödrar. Det har blivit mycket gråt, men också endel befriande skratt.

Det är just det som är en extra stor del av min sorg och saknad! Jag lämnade alltså alla släktingar, ljuset och värmen igår och kände mig väldigt liten och ensam. Det spelar ingen roll att jag är "vuxen", mamma är alltid mamma.

Idag har jag dessutom setat vid telefonen hela dagen och sagt upp alla abonnemang och dylikt. Tog bara högen med post från mammas lägenhet och håller på och arbetar mig igenom. T.o.m. Telia har varit mänskliga.

[lotta_]

Varma kramar till dig Ewa L och till er andra.
Man kan känna sorgen genom dataskärmen. Allting hejdar sig ett slag.
Var rädda om er!

[lavendel]

Har också blivit föräldralös alldeles nyligen när min mamma dog...hon var gammal och det var väntat....jag trodde jag var beredd på det..och jag hanterade det så länge det fanns praktiska saker att göra..som begravningen och allt som måste gås igenom och avslutas!
Sen började jag jobba...med människor som kräver mycket känslomässig närvaro...det gick bara inte....jag sjukskrev mej en tid bara för att få gråta och sörja...och det tog udden av den här riktigt hjärtskärande sorgen!

Jag vet att saknaden aldrig kommer att gå över...sorgen kommer att överfalla mej ibland...precis som sorgen efter pappa gör...och det får den göra...livet blir inte sämre för det...det blir större...mer nyansrikt..det vackra och det goda och det glädjefyllda blir så mycket starkare mot bakgrunden av sorgen!
Lavendel

[vickeva]

Så många kloka ord och tankar som samlats i denna tråd! Jag kan bara instämma och skicka tröstekramar jag med.
Och jag tror att det du skrev, Ewa L: "Mamma är alltid mamma", det är så sant! Och det är ju därför Wargens sorg också blir så outhärdlig, även för oss som bara upplever den i andra hand.
Det viktiga nu är väl att tillåta sorgen, att inte försöka gömma undan den.

kramar

[fruberglund]

När min mans kusin Kristin var liten sa hon till min mans mormor:

-Du måste lova att du aldrig dör.

-Men det förstår du väl att jag inte kan lova, svarade mormor.

-Ja, men du kan väl försöka i alla fall, sa Kristin.

Och visst kommer hon försöka så gott hon kan men tyvärr är ju allas vår tid på jorden begränsad vare sig vi vill eller inte.

Har inte förlorat någon riktigt nära anhörig men det som berörde mig mest var när min mammas förra man dog för 10 år sen. Jag kan minnas honom än idag och bli ledsen och då hade jag ändå bara känt honom i 8 år, oftast ler jag mest när jag tänker på honom för han var så härlig.

Tänker inte säga att jag förstår dig i din sorg för det gör jag inte. Kan inte ens tänka mig hur det skulle vara om min kära mamma dog nu, börjar nästan gråta bara jag tänker tanken.

Sköt om dig!

[Eleanor]

När min pappa gick bort för 2 år sedan var det som om jag bara föll långt, långt ner. Allt hände så fort & jag hade inte ens tänkt tanken på att han kunde försvinna ifrän vår värld så tidigt i livet (62 år). Under en lång period kunde jag inte jobba eller ta mig för nånting.
Så har jag en väninna som är medium, jag hade inte innan varit på seans eller försökt få kontakt med andevärlden, jag visste i stort sett inte nånting om spiritualismen. Jag gick med henne på en seans & blev mycket tagen av de människor som fick kontakt med sina kära i andevärlden. Tanken på dessa människor har hjälpt mig mycket i mitt sorgearbete. Jag tror fullt & fast på att våra kära lever i andevärlden & att de finns runt i kring oss om vi bara lär oss att se & känna.

Hasse Nyander har en sida där han skriver mycket tänkvärda saker. En berättelse som kallas "Gränslösa möten" fick mig att storgråta men var mycket tröstande & som jag tänker mycket på.

Gå gärna in på hans sida & läs!!!

www.hassenyander.com

Sänder många varma tankar till er som också förlorat någon nära.

//Madeleine

[Mucho]

Ewa L, det är en oerhört stor förlust att mista någon man har nära, och jag - som många fler - förstår den tomhet och vilsenhet du känner nu.

Jag förlorade själv min mamma i April i år. Vi var så nära varandra så jag känner att hon fortfarande är med mig. Hon var och är en stor del av mitt liv, av den jag är nu.

När jag blir riktigt ledsen tar jag fram familjebilder, foton när vi syskon träffades och .. på alla bilder skrattar eller ler hon. Då ler jag själv också fastän tårarna rinner.

Ett liv är slut, men minnena - de goda - lever kvar.

Sist men inte minst..... Tack alla för att ni delar med er av tankar och upplevelser.

Kramisar

[ah56]

Astrid Lindgren gav ord till känslan när nån nära går bort genom Mattis ord om Skalle-Per (Ronja Rövardotter)...
-"Han fattas mig...."

När min pappa dog den 17 oktober 2000 sa mina barn (som är uppväxta med Astrid Lindgren). Var inte lessen mamma, morfar är i Nangiala. Gråter nu strida strömmar nu när jag tänker på det, fast jag inte gråtit över min pappa på säkert tre år. Det gör ont men det blir succesivt lite bättre med tiden.

Tänker på dig.
Kramar

[Ingo]

En kram till dig, Ewa.
Jag förlorade min mamma för nio år sedan men det kommer fortfarande tårar ibland när jag ser på mina barn och tänker på hur gärna hon skulle ha velat se dem, men aldrig fick.
Men det känns ibland som att hon är med mig fastän jag inte är särskilt andlig av mig. Jag tycker att det ligger mycket i det som Amaira skrev.