Jag skrev ett långt inlägg igår, och så deleteade jag det, när jag skulle spara, (för att det inte skulle försvinna
).
Sen var jag ute i det vackra vädret istället.
Gör ett nytt (och mera halvhjärtat) försök nu (jag har ju redan "skrivit av mig" mina tankar om det hela).
Själv har jag inget säkert svar, men flera frågor och aspekter som jag tycker är viktiga att diskutera.
Jag vill nog hålla med de som skriver att diskussionen kanske mer skulle vara inställd på livshjälp, än på dödshjälp. Nu menar jag inte livs-hjälp i definitionen livsuppehållande-mot-alla-odds, utan mer så som Hamilton beskriver det. För döden ingår ju i livet.
Även en tolkning av vad "livskvalitet" innesluter, är en viktig del i debatten.
Ännu en svår fråga som kan dyka upp, förutom de redan nämnda, kan kretsa kring människor som känner skuld av att vara till besvär. "Vad" är det då som kanske styr ett eventuellt beslut?
En annan fråga som jag tycker borde ges mer utrymme, är hur vi i vår kultur ofta räds utsatthet och svåra känslor.
Att födas, och att dö, är en STOR sak! Men "döden" försöker vi i vår kultur ofta förneka och "smita förbi" på olika vis.
Jag läste en bok för sådär femton år sedan. Kommer inte ihåg bokens namn, men den var skriven i dagboksform, av en kvinna i sextioårsåldern, som fått cancer och hade begränsad tid kvar att leva. Hon skrev ner sina tankar och känslor, och relationerna till släkt och vänner, under sina sista månader efter beskedet.
Hennes dotter slutförde sedan boken och fick den utgiven.
Det som gjorde stort intryck på mig då, i boken, var kärleksfullheten och gemenskapen i den närmaste kretsen.
Men även en annan sak, som jag funderade över i tio (!!!) år, innan jag förstod vad hon menade.
Under en period funderade hon mycket över det här med att ta sitt eget liv för att slippa det oundvikliga slutet. Till slut kom hon fram till, att hon inte kunde göra så,
hon kunde inte göra så, mot sina barn och barnbarn ?? !!!!!
Det tog mig som sagt tio år att förstå vad hon pratade om.
Att det
är en process, att det handlar om att ge vidare något, att ge vidare att man
kan hantera och leva i, svåra situationer och känslor. Och
hur det går till …
Det är inte ogenomkomligt, det går att leva i. Det är viktiga kunskaper för människor, för vi ska ju
alla dö någon gång, och hantera vetskapen om dödens och döendets ovisshet.
Det är något vi har att leva med...
Att hon valde att dö "naturligt", var en käleksgåva. Och kraften till det, fick hon ur kärleken.
Jag förstår idag. Och det är en förståelse som tar udden ur min egen dödsrädsla, för det ger mig en mening.
Jag har själv följt både min mamma och min pappa över gränsen.
Mamma dog av ålder, kan man väl säga (med allt vad det innebär).
Pappa tog det fem veckor att dö, efter en olyckshändelse.
Det var hemskt. Ändå...
Det
var en process, och vi fick alla möjlighet att var med i den.
Pappa själv har alltid haft ett okomplicerat förhållande till döden (alltså, okomplicerat till dess komplicitet, alltså, om nån förstår) vilket underlättade för oss alla.
Det finns en mening som även prästen sedan tog upp på begravningen: "Att riktigt leva, och riktigt dö".
Av pappas död (och mammas), har jag fått ovärderliga erfarenheter för mig själv, för att
själv "tordas" riktigt leva och riktigt dö.
Det var en gåva jag (vi alla anhöriga) fick, en GÅVA han gav, en gåva som han VILLE ge, av kärlek.
När jag pratar om "att riktigt dö", så menar jag inte "att dö med stövlarna på", utan att tordas och tillåtas vara i sin egen process, vara nära sina känslor och sin egen utsatthet och hjälplöshet.
Det ÄR en stor sak, att dö!
I vår kultur ses ofta all "svaghet" som något farligt och ohanterbart.
Att vara beroende av andra känns ofta som farligt och kränkande.
Smärta, både fysisk och psykisk, skrämmer lätt vettet ur oss.
Ändå är det ju just det som vi kanske behöver mera av, närheten till
alla våra sidor av livets aspekter.
Och av kärlekens.
Att alla människor borde ha rätten till ett värdigt slut - är ingen motsättning till att motsäga sig dödshjälp, anser jag.
Som argument (om nu någon använt det som argument, tror inte det)
för dödshjälp, tycker jag det faller på sin egen orimlighet. Ska de människor som saknar anhöriga, "avlivas" för att slippa nesan att dö ensam... ???
Inte heller drar jag likhetstecken mellan aktiv dödshjälp – och att låta bli att uppehålla livet på konstgjord väg, även om det är möjligt.
Det är ett beslut som den ansvarige läkaren tar redan idag, när han/hon inte längre kan se en mening med att fortsätta. (Vet jag eftersom jag tagit den diskussionen med min mors ansvariga läkare).
I stort lutar jag nog mot ett nej till aktiv dödshjälp. Men MED mänsklighet och medmänsklighet, tillgång till all den smärtlindring som finns idag, och med all hänsyn som är möjlig att ta.
Jag tror att aktiv dödshjälp (som debatt och beslut i samhället, inte i enskilt fall!!) lätt kan bli en undanflykt för att söka och försöka finna bättre lösningar och en på sikt bättre utveckling.
Å andra sidan så är en akut och ensamt upplevd dödsångest, någonting fasansfullt som jag inte önskar någon.
Å tredje sidan, så ... ja, vad vinner man mest på, att acceptera livet som det är, och söka förhållningssätt till det, ge sig själv möjligheten att växa och mogna som människa, vara delaktig i sin egen livsprocess. Eller försöka fly undan det?
Å fjärde sidan... osv, länge än...
Vill avsluta med dessa rader ur "Livet måste ha en mening" av Viktor Frankl, som överlevde Auschwitz:
CITAT
Allt kan man ta ifrån människan.
Utom en sak - den yttersta friheten
att välja förhållningssätt
till det som livet för med sig.
Kramisar från amaira.
Het potatis, aktiv dödshjälp.
01-11-2004, 23:02
