Hej Anna, och välkommen!
CITAT
Tyvärr så är det så här på odla-forumet ibland. Tråkigt men sant.
Äsch, så blir det väl på alla forum ibland. Det är inte så farligt här, ändå

, kunde vara värre... Låt dig inte förskräckas! Mod!
Ruda:
CITAT
På sätt och vis har du både rätt och fel.
Hej "Medlar´n"/ Ruda!
Det där köper jag omedelbart! Utan att ens försöka inflika ett litet ”Men…”
Det är inte så att jag gör anspråk på att ”ha rätt” till hundra procent (men minst femtio tror jag på, annars hade jag inte öppnat munnen

), jag försöker inte ens hävda det. (Tror nämligen att det är en lite för svår konst för mig att klara av, och det här är ett svårt område.)
Vilket inte betyder att jag inte tror på vad jag säger! Det ligger nog en hel del i det jag framför, oavsett om jag kanske får inse att jag har fel i en del, allt eftersom diskussionen fortsätter.
Jag talar bara om vad JAG anser, vad som är MIN åsikt, och vad och hur JAG tänker. (Det är väl ändå en diskussion här? Som förhoppningsvis kan leda framåt och inte stoppas i en låsning?)
Och jag försöker både vara rak, ärlig och uppriktig så gott jag kan, och ändå låta bli att kränka någon.
Vilket jag nog inte heller lyckas med är jag rädd för. Tråden har kanske blivit för infekterad för att kunna ”peta” i den utan att det ”gör ont” någonstans.
Tyvärr.
Det är inte mitt syfte att ”göra ont”.
Till La Strega, och de som har någon önskan om att vilja utveckla sin förmåga till ”kommunikation utan konflikt” vill jag rekommendera främst två böcker:
Först och främst Kay Pollaks utmärkta bok
”Att växa genom möten.”
Sedan ”Går budskapet fram?” (Cura bokförlag).
Den senare handlar visserligen om att tala inför grupp. Men jag undrar om inte du Strega, hamnar där så småningom… ideellt eller yrkesmässigt. (och kommer att vara ypperlig i det!)
Varför ska ”jag” behöva anstränga mig, när ”nån annan” inte är klok i huvudet, tänker säkerligen många.
Tja, det finns det många anledningar till, både att göra och att låta bli, och i slutänden är det ändå upp till var och en att välja och prioritera, vad som känns viktigt för just ”mig”.
Anledningarna, för MIG, har varit och är …hmmm, ja … den första och starkaste anledningen är att jag alltför ofta lyckats bli indragen i hiskeliga konflikter i mitt liv, som skapat en stark frustration inom mig, och som jag mått oerhört dåligt av att vara indragen i.
Att promt sticka näsan i blöt, att kasta sig in i getingbon, att uppröras av vad jag uppfattar som elakhet, det är ju en del av det hela. (För min del alltså, det är ett bra sätt att ”råka illa ut”.)
Men ändå, man ÄR två i en konflikt, vare sig man vill eller inte.
Ett problem låter sig ju ALDRIG lösas, om man inte först erkänner det. (säger Dr Phil, tycker jag är klokt)
Och hur det än är, och hur gärna man än vill slippa, så ÄR man två (minst)… det skulle inte vara nån konflikt annars.
Till slut började jag fundera … vad det var hos MIG … som gjorde att jag ”alltid” hamnade i ”samma situationer” igen och igen.
För, det är ju ändå så *tjat-tjat* att man kan inte förändra andra människor, men man KAN förändra sig själv, och då förändras per automatik även ens relationer. (en del till det bättre, en del till det sämre, och några kanske till och med tar slut - med djup sorg)
Genom att lära mig att ”verkligheten finns i betraktarens ögon” (både mina och andras, och att varje människas egna ögon är relevanta för den människans situation), genom att lära mig respektera det, både hos mig själv och andra, och genom att sakta inse, att när jag gjort mina ”angrepp” – beror det på en sårbarhet inom MIG, inte inom den andre.
När jag kan se och erkänna min egen sårbarhet, har jag (som en motsats och paradox) blivit mindre sårbar, i alla fall på det viset att jag hamnar i konflikter som jag mår dåligt över.
Jag får också en större valfrihet, när jag slipper bli frustrerad, och driven av känslor som jag varken vill erkänna eller veta av.
För visst är det en sårbarhet, när jag inte kan hantera, utan det går överstyr och jag börjar bli elak och slå slag under bältet, och andra sidor kommer fram av mig, som jag definitivt INTE är stolt över!
Men … det är ju inte den andres fel, att JAG inte ”kan hantera” dessa situationer som den andre genom sin uppenbarelse åskådliggör.
SÅRBARHETEN ligger hos mig…
Sedan har jag sakta sakta sakta, försökt lära mig att ha ett ”flöde” i mina känslor, tillåta dem alla i deras rätta skepnad, och även lära mig NÄR jag är sårbar, och att det inte är farligt.
I takt med att förståelsen och respekten för MIG SJÄLV har växt – har respekten för ANDRA följt efter, som svansen på en hund (för att återgå till ämnet

).
Nu lyckas jag inte jämt, men jag försöker så gott jag kan vara medveten om vad det är som händer inom mig, och hur jag agerar och utagerar.
Kramisar igen från amaira, eller ... kanske "Moder Theresa/Skepnadslös riddare”... svårt att veta, det är ju "ingen" som har sagt nåt ...

.
(Ursäkta en och annan gräsligt formulerad mening, är en smula trött, men annars är jag "go-å-gla")