Ett av tusentals "fall" Alternativ

[netaave]

Jag försöker fortfarande ta in det som hänt i Thailand, men min kropp vägrar fungera. Samtidigt så mår jag så himla dåligt för precis som vid Estonia och andra tragedier ute i världen som skapar trauma hos barn och vuxna så kommer mitt eget tillbaka.

Jag känner igen den där känslan att inte ha kontrollen över sin avkomma, den som var så otroligt frustrerande när man satt där med ett nysövt barn i famnen och inte visste om hon skulle vakna mer.

Nåväl det var inte det jag skulle skriva om för det är ju en baggis jämfört med det här, utan berätta om en granne på gatan, och betänk då att hon är ett av tusentals som just nu drabbas på samma sätt.

Dom hade rest ner för att fira makens 40-årsdag. Den här tjejen är ganska nygift, hon har sen tidigare två barn 8 och 10 år, pappan till dom dog i cancer.
Med på resan är förutom hon och barnen, nye makens föräldrar, hennes föräldrar och barnens farföräldrar.
När vågen kom var de i hotellets frukostmatsal, hon och 8-åringen hann undan men skadades, de andra hann inte undan. Hon reser hem övertygad om att de andra ligger döda nånstans. Under transporten från Arlanda till akuten får hon veta att 10-åriga dottern ligger på sjh i Banngkok med brutet skenben, hon svimmar och är medvetslös i flera timmar av chocken att veta att hennes flicka är ensam därnere.
Flickan togs dock omhand av andra svenskar som är med henne där, hjälper henne att ringa när mamman kan prata igen, de åker också med henne hem så småningom.
Saknas gör fortfarande hennes man, f.d. svärföräldrar, hennes pappa och svärfar. De andra är på sjh eller på väg hem nu.

Nu är hon här i deras hus, naturligtvis aldrig ensam med barnen, och med folk som ser till att allt flyter själv är hon som en zombie skulle förmodligen inte ens få på sig kläderna om hon inte hade hjälp.
Barnen på gatan leker med de här barnen, ja flickan kommer inte så långt men kompisarna är hos henne. För varje dag berättar hon lite mer om vad som hänt, och våra barn lyssnar utan att egentligen förstå.

Mmamman har berättat om den fantastiska personalen från ambassaden och röda korset som ordnade allt åt henne, alltså precis tvärtom vad pressen skriver.
Nästa tisd ska de här barnen till skolan och försöka leva ett normalt liv igen utan styvpappa, styvfarfar, farfar och morfar.
Och det är bara en av tusentals familjer i världen som har det så här nu.
Det är svårt att ta in.