Jag försöker fortfarande ta in det som hänt i Thailand, men min kropp vägrar fungera. Samtidigt så mår jag så himla dåligt för precis som vid Estonia och andra tragedier ute i världen som skapar trauma hos barn och vuxna så kommer mitt eget tillbaka.

Jag känner igen den där känslan att inte ha kontrollen över sin avkomma, den som var så otroligt frustrerande när man satt där med ett nysövt barn i famnen och inte visste om hon skulle vakna mer.

Nåväl det var inte det jag skulle skriva om för det är ju en baggis jämfört med det här, utan berätta om en granne på gatan, och betänk då att hon är ett av tusentals som just nu drabbas på samma sätt.

Dom hade rest ner för att fira makens 40-årsdag. Den här tjejen är ganska nygift, hon har sen tidigare två barn 8 och 10 år, pappan till dom dog i cancer.
Med på resan är förutom hon och barnen, nye makens föräldrar, hennes föräldrar och barnens farföräldrar.
När vågen kom var de i hotellets frukostmatsal, hon och 8-åringen hann undan men skadades, de andra hann inte undan. Hon reser hem övertygad om att de andra ligger döda nånstans. Under transporten från Arlanda till akuten får hon veta att 10-åriga dottern ligger på sjh i Banngkok med brutet skenben, hon svimmar och är medvetslös i flera timmar av chocken att veta att hennes flicka är ensam därnere.
Flickan togs dock omhand av andra svenskar som är med henne där, hjälper henne att ringa när mamman kan prata igen, de åker också med henne hem så småningom.
Saknas gör fortfarande hennes man, f.d. svärföräldrar, hennes pappa och svärfar. De andra är på sjh eller på väg hem nu.

Nu är hon här i deras hus, naturligtvis aldrig ensam med barnen, och med folk som ser till att allt flyter själv är hon som en zombie skulle förmodligen inte ens få på sig kläderna om hon inte hade hjälp.
Barnen på gatan leker med de här barnen, ja flickan kommer inte så långt men kompisarna är hos henne. För varje dag berättar hon lite mer om vad som hänt, och våra barn lyssnar utan att egentligen förstå.

Mmamman har berättat om den fantastiska personalen från ambassaden och röda korset som ordnade allt åt henne, alltså precis tvärtom vad pressen skriver.
Nästa tisd ska de här barnen till skolan och försöka leva ett normalt liv igen utan styvpappa, styvfarfar, farfar och morfar.
Och det är bara en av tusentals familjer i världen som har det så här nu.
Det är svårt att ta in.

Men snälla...

Uppriktigt så vet jag faktiskt inte vad jag ska skriva..!

Stackars människa.. Och barnens pappa dog i cancer...?!?
Hennes nuvarande man saknas...

Ensamt barn i på sjukhus i Bangkok...

Hur mycket klarar egentligen en människa av...?

Kommer hon någonsin att bli människa igen...?

Och som sagt, den här familjen är bara en i mängden...

Hela våghistorien är verkligen en ofantlig tragedi...

Är man inte själv personligt drabbad är det fullkomligt omöjligt att förstå vad det EGENTLIGEN innebär för de som varit med om tragedin...
På ett eller annat sätt...

Hoppas de någongång får frid i sinnet....


Caprice

Som du säger, ett av tusentals fall. Detta skulle säkert kunna vara också någon annans granne, arbetskamrat, skolkompis... Hela den här katastrofen är svår att ta in men när det berättas om en speciell familj eller person blir det liksom mer "verklighet" på nåt sätt.

På TV i går intervjuades Pigge Werkelin och jag har vaknat flera gånger i natt och tänkt på honom och hans familj. Och den fruktansvärda situation han nu befinner sej i. Och han är säkert inte ensam om just den - att hitta sina anhöriga och inte kunna "ta/få" med dom hem.

Man kommer att vara ledsen länge länge av alla sorgliga öden....

Stackars människor det är för mycket

hur går man vidare i ett sådant kaos


det kommer ta lång tid

ja vad skall man säja

trygghet kärlek stöd

önskas till dem

Allt det här är så oerhört tragiskt, så svårt att förstå, så många människor som mer eller mindre påverkas. Vi kommer alla att ha någon som vi är släkt med, känner eller vet vem det är som är bland de drabbade. Nu måste vi ta hand om varandra.

Det är så vidrigt hemskt, går liksom inte att ”ta det till sig”
Såg på TV i går om en Pigge ”Någonting” från Gotland, som förlorat sin fru och sina två barn….
Han hade själv fått leta bland 800 lik, innan han hittade sin fru….
Och nu låg hans ena son helt öppet och ruttnade…..går liksom inte att fatta överhuvudtaget sånt här…..
Och det är ju som Netan skriver bara en ”historia” det finns ju tusentals sådana hemska saker….

Fast jag log mitt bland tårarna när Pigge beskrev var han trodde dom var nånstans nu, barnen simmade med Nemo, och frun "partade" nånstans.

Han är samtidigt en sån människa som jag tror att folk i allmänhet tror klarar sig bra eftersom han kan uttrycka sin sorg och vrede verbalt, men samtidigt tror jag att han behöver mycket stöd och hjälp. Bara synen av kropparna kommer ju att följa honom resten av livet.

Saknar orden vill bara visa att jag läst, och berörs, jag som alla andra.
Det är fruktansvärt, långt bortanför vad som går att förstå, vare sig man är drabbad själv eller inte.

Kram till er alla!!

/amaira.

Pigge Werkelin har fått loss sonens kropp

http://www.expressen.se/index.jsp?a=225283

Ja, jag läste det...
Finns inga ord, stackars mäniska...
Och alla andra, hur ska de någonsin komma över detta...

Gå in på http://www.babsan.se och läs Lars-Åkes egen skildring i dagboken, bilder och allt.

Det riktigt skär i hjärtat när man läser deras berättelser och ser förödelsen på tv.

Jag är bara så otroligt tacksam att mina nära och kära inte var där och man blir mer eftertänksam om livet och attt man måste ta vara på varann mer för man vet aldrig när olyckan är framme.

Klokt sagt!

Ja, det är många hemska tragedier som utspelar sig i människors liv just nu. Det är så svårgreppbart..... och alla barn....

Fick veta av en hantverkare som var här i morse att en familj som bor i "mitt" bostadsområde och är i Thailand (vet ej om de lever) har fått hela lägenheten länsad. JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!! Rent utsagt..... ursäkta svordomen, men ibland behövs dom.
Fast, man kan väl inte vänta sig mer av tjuvar och banditer. Dom har väl ingen empatisk förmåga.

Man blir mållös!
Lika hände med en familjs hus för några år sedan då dom omkom i en trafikolycka. Namn och bostadsort hade uppgivits i kvällstidningarna. Därför tycker jag det är himla bra, att UD inte går ut med några listor.

Ja, det går inte att finna orden.... Jag har suttit och tittat på nyhetssändning efter nyhetssändning men fortfarande inte riktigt förstått...

Kram
Anna

Det är ofattbart...alltihopa.....så oerhört tragiskt...

Min dotter "känner" flera av syskonen i en familj med 4 barn som var nere...det var bild på mamman och en av sönerna på förstasidan i lokaltidningen....mamman omplåstrad i hela ansiktet och sonen liggande på en bår på flygplatsen i Pukhet....det var väl OK men i texten får man läsa att yngsta sonen i familjen saknas...13 år gammal...men resten av familjen har överlevt...
Jag trodde mitt hjärta skulle slitas ur kroppen.....vad känner då inte de...och mitt i allt detta så blir dom fotograferade......

Det känns så....påträngande, respektlöst på nåt sätt....men det är väl oundvikligt antar jag i såna här situationer där det visas bilder på skadade och döda överallt hela tiden....många, många av dem har ju mist någon eller saknar någon....eller har mists utav någon....

Gamar.......

Hörde just på nyheterna på TV att någonstans hade de stulit insamlad kollekt från någon kyrka.
De hade inte fått tag i de personerna som gjort det. Om de nu skulle lyckas fånga dem skulle de få straffarbete på de drabbade områdena tycker jag.
/Inga

Tragiskt! Tragiskt! Tragiskt!
men jag orkar inte med att varken se på TV eller läsa i tidningar om familjer som splittrats, barn som blivit ensamma... Bilderna som media visar oss gör att jag mår sååå illa.
Barn och även vuxna som är i chocktillstånd utnyttjas av media...
Vi bör och skall alla hjälpa till i mån av förmåga men min önskan är att media skulle ta större hänsyn till de drabbade och inte alltid stå och vänta med laddade kameror


Kanske hamnar det här i fel tråd... orkar inte läsa igenom alla som skrivits senaste dagarna.