Certifierad Trygg e-handel

Sökresultat för

Produkter

    Kategorier

      Visa alla resultat

      Sökresultat för

      Produkter

        Kategorier

          Visa alla resultat
           

          Välkommen som gäst ( Logga in | Registrera )


          2 sidor V  < 1 2  
          Skriv svarNytt inlägg
          > Att bo nära sina föräldrar, varför anses det som negativt?
          Hannele
          Inlägg 27-02-2005, 22:36
          Länk hit: #21


          Medlem
          Antal inlägg: 9 732
          Medlem sedan:
          01-11-2002
          Medlem nr: 22



          Jag vill gärna bo i samma stad med mina barn - tråkigt om de flyttade till något annat land. Dottern bodde 5 timmars resa hemifrån och de tyckte vi alla var jättetråkigt. Nu bor hon bara en kvarts bilväg från oss och det är rätt så ok. Vi tränar tillsammans och har väldigt trevligt ihop. (Men hur hon ordnar sitt liv, har jag inga åsikter om.)


          --------------------
          Carpe Diem. Fånga dagen.

          Ta ingen skit, tjejer! Grynet
           
          Citera
          *Felix matte*
          Inlägg 27-02-2005, 23:10
          Länk hit: #22


          Medlem
          Antal inlägg: 14 005
          Medlem sedan:
          27-11-2002
          Medlem nr: 429



          Det viktigaste är väl ändå att man som förälder kan "släppa" sitt barn och låter bli att lägga sig i dennes havanden och göranden.
          Mindre betydelse har avstånd mellan bostäderna...eller hur rolleyes.gif

          Tre av våra barn bor ganska nära oss och vi umgås ofta...inte dagligen men nästan och de har nyckel till vår bostad liksom vi har till en del av dem...de vars dörr kan slå igen och gå i lås när man t.ex går ut med soporna. Då vet de att nyckel finns att hämta här smile.gif

          Ett "tätt" umgänge föräldrar - barn borde inte ses som "inte så bra" enl. mitt sätt att se... Tvärtom... det är berikande för alla att ha god kontakt ...inte minst för barnbarnen. wub.gif
           
          Citera
          Betty
          Inlägg 27-02-2005, 23:23
          Länk hit: #23


          Medlem
          Antal inlägg: 14 536
          Medlem sedan:
          01-11-2002
          Medlem nr: 14



          CITAT (Felix matte @ 27-02-2005, 23:10)
          Det viktigaste är väl ändå att man som förälder kan "släppa" sitt barn och låter bli att lägga sig i dennes havanden och göranden.
          Mindre betydelse har avstånd mellan bostäderna...eller hur rolleyes.gif

          Tre av våra barn bor ganska nära oss och vi umgås ofta...inte dagligen men nästan och de har nyckel till vår bostad liksom vi har till en del av dem...de vars dörr kan slå igen och gå i lås när man t.ex går ut med soporna. Då vet de att nyckel finns att hämta här smile.gif

          Ett "tätt" umgänge föräldrar - barn borde inte ses som "inte så bra" enl. mitt sätt att se... Tvärtom... det är berikande för alla att ha god kontakt ...inte minst för barnbarnen. wub.gif

          Håller verkligen med dig Agneta! Min dotter med familj bor i samma bostadsområde som oss och vi träffas ibland varje dag men ibland inte på flera dar. Mina söner bor tre kilometer bort. Känner mig previligerad att ha dem alla så nära men skulle aldrig komma på tanken att försöka styra och ställa i deras liv.


          --------------------
          Norrbottenskusten zon 5-6



           
          Citera
          amaira
          Inlägg 28-02-2005, 08:35
          Länk hit: #24


          Medlem
          Antal inlägg: 6 105
          Medlem sedan:
          25-04-2004
          Medlem nr: 3 398



          Så underbart fin relation du verkar ha med dina vuxna barn, Solis!
          Det är en gåva!

          Många relationer mellan föräldrar och barn är inte alltid så bra. Ett bra föräldraskap föds ju inte automatiskt med barnen, och "perfekta föräldrar" finns inte över huvud taget - det är som det ska vara.

          Människor är olika, och föräldrar och barn finner sina olika sätt i sin kärlek och sin frigörelse. Något "enkelt koncept" tror jag inte på.

          "Leva, och låta leva" tror jag däremot på, även när det gäller barn - föräldrar, från bägge håll.
          Har man ett eget liv, behöver man inte kontrollera andras.
          Men den friheten finns inombords! Och respekten för andras liv och leverne, KÄNNS! Både när den finns och när den brister.

          "Frigörelse" handlar inte så mycket om det fysiska avståndet, även om det kan hjälpa ibland, eller är framtvingat ibland.

          Är man som barn fortfarande känlsomässigt bunden till en alltför krävande förälder, så hjälper heller inte något avstånd, bunderheten finns i själen.


          Relationen förälder - barn, är ofta ingen lätt historia, oavsett om den ses ur barnapespektiv eller föräldraperspektiv, och frigörelsen behöver vara ömsesidig.

          Var GLAD och STOLT över den underbart fina och värdefulla gemenskap och relation som du har till dina vuxna barn Solis!!
          Den är guld värd, för er alla!!!

          Tycker amaira.


          --------------------
          Zon 3, Mälaröarna utanför Stockholm. Fotoblog
           
          Citera
          *solis*
          Inlägg 28-02-2005, 13:06
          Länk hit: #25


          Medlem
          Antal inlägg: 1 749
          Medlem sedan:
          19-02-2005
          Medlem nr: 5 033



          Var GLAD och STOLT över den underbart fina och värdefulla gemenskap och relation som du har till dina vuxna barn Solis!!
          Den är guld värd, för er alla!!!

          Tycker amaira.


          Det är jag verkligen och dessutom är jag oerhört tacksam wub.gif
           
          Citera
          Allinug
          Inlägg 28-02-2005, 22:59
          Länk hit: #26


          Medlem
          Antal inlägg: 5
          Medlem sedan:
          28-02-2005
          Medlem nr: 5 091



          Väldigt många intressanta åsikter och erfarenheter i den här frågan.

          Min egen erfarenhet är att jag absolut inte skulle vilja bo i mina svärföräldrars samhälle, där också ett par svågrar med familjer bor. Anledningen är att de alla har åsikten att man måste träffas ofta, ringa ofta etc. Helst flera gånger i veckan. Min man och jag tycker båda att det är på tok för ofta. Som väl är har de lärt sig med åren hur vi är, men det jobbigaste är ändå att det kan finnas en del "outtalade" krav och att det inte är speciellt populärt om man någon gång måste tacka nej till kalas trots att man har "giltig frånvaroorsak". Sådant gör också att man drar sig för kontakt, eftersom man får känslan av att "ger man lillfingret så slukar de hela handen". Dessutom vill de alla att min man och jag skall komma till dem i deras respektive hem, medan de själva inte är särskilt benägna att vilja komma till oss.

          Vi bor 3 mil från svärföräldrarna och 5 mil från mina föräldrar och trivs med det.
          laugh.gif

          /Gunilla
           
          Citera
          lolo
          Inlägg 28-02-2005, 23:51
          Länk hit: #27


          Medlem
          Antal inlägg: 1 130
          Medlem sedan:
          19-11-2002
          Medlem nr: 382



          Det var väldigt intressant att läsa er inlägg. Själv bor jag 10 mil från mina föräldrar och 2,5 resp 3,5 mil från min sambos resp föräldrar med sambos. Visst vore det roligt att nån gång kunna "kila in på en kopp kaffe i förbifarten", men jag har vant mig vid att detta nu. Tycker ändå jag är privilegerad som bor relativt nära. Det tar bara drygt en timma med bil, och vi ses varje vecka. Antingen kommer de och hälsar på och ev sover över, eller så åker vi dit. Vi har en väl fungerande, "vuxen" relation med våra resp föräldrar, vilken har utvecklats med åren. Det är verkligen guld värt att ha en fungerande relation med sin svärmor, vi ringer till varandra och pratar om det mesta, samt står på loppis tillsammans och hittar på en del kul inom våra gemensamma intresseområden: loppis/antikt och växter/trädgård. Jag har aldrig känt att hon velat lägga sig i på nåt sätt, tvärtom! En sån svärmor vill jag själv bli en dag...


          --------------------
          Ann-Louise zon 5


          "Fyll inte livet med år utan åren med liv"
           
          Citera
          lotta_
          Inlägg 28-02-2005, 23:53
          Länk hit: #28


          Medlem
          Antal inlägg: 1 295
          Medlem sedan:
          10-07-2004
          Medlem nr: 4 048



          Jag bor 17 mil från mina föräldrar men önskar att det vore närmare nu när de börjar bli gamla och behöver min hjälp.


          --------------------
          lotta_zon 5

          Den som har planterat trädet får sällan smaka frukten.
           
          Citera
          Caprice
          Inlägg 01-03-2005, 01:42
          Länk hit: #29


          Medlem
          Antal inlägg: 3 245
          Medlem sedan:
          01-11-2002
          Medlem nr: 43



          Visst är det väl så att som "barn" när man flyttar hemifrån så flyttar man gärna en bit bort... Har väl med själva frigörelsen / inträdet i vuxenvärlden att göra...
          Det kanske inte har så mkt med att man vill bort ifrån föräldrarna, utan mera visa att man kan klara sig själv... Så var det nog för mej...
          Å andra sidan gör ju bostadsbristen sitt.. I sthlm kan man ju inte precis välja och vraka, om man nu inte köper en liten etta för 1.5 milj... ohmy.gif

          Däremot, när man blir mognare, har ett stabilt liv, och man inte längre prioriterar att springa ute på kvällarna, så ser man på föräldrarna på ett annat sätt.. Det blir ju mer en vänskap, än ett förälder / barn förhållande..

          Skulle jag bo granne med mina föräldrar när jag var 20 skulle det varit rena skräcken laugh.gif , medans nu skulle det tom vara trevligt...
          Iaf på gångavstånd... tongue.gif


          Caprice


          --------------------
          Caprice
          Stockholm zon 2-3
          user posted image
          Vita non est vivere sed valere vita est
           
          Citera
          Eva i Skåne
          Inlägg 01-03-2005, 08:16
          Länk hit: #30


          Medlem
          Antal inlägg: 24 744
          Medlem sedan:
          03-11-2002
          Medlem nr: 110



          Som Caprice skriver så vill barnen oftast flytta in till stora staden med allt lockande när de flyttar från hålan där de är uppvuxna. Så bor de där några år och roar sig. En dag bildar de familj och får barn och vad händer då...
          Jo, inte ska deras barn växa upp mitt i stan, så flyttar de ut igen, väldigt ofta just till hålan där de själv är uppvuxna smile.gif



          Jag vet inte om mina barn kommer bete sig så, men visst har jag ett hopp om att de kommer tillbaka till byn när det blir dags för barnbarn wub.gif
           
          Citera

          2 sidor V  < 1 2
          Skriv svarNytt inlägg
          1 användare läser den här tråden just nu (1 gäster och 0 anonyma medlemmar)
          0 medlem(mar):



           

          Enkel version Datum och tid: 07-06-2026, 12:53
                 
                    
          Startsida    Frågor & svar    Bloggar    Kalender    Köp & sälj    Forum    Kontakt & Info    Länkar    Vykort
           
          Inne   Ute   Balkong och uterum   Växthus   Växtlexikon