Två av mina 4 vuxna barn bor i samma hyreshus som jag(i var sin lägenhet)
Vi träffas dagligen,hjälps åt med vovvarna,fikar ,bablar etc...

Det märkliga är att när dessa två barn berättar för sina svenska vänner så tycker de flesta att;usch vad hemskt att bo så nära sin mamma.

Men när de berättar samma sak för till.ex. Chilenare,Araber eller Italienare så lyser dessa människor upp som solen och säger:vad härligt att bo nära sin mamma

Jag undrar varför sådan skillnad med svenskar och dessa invandrare?

Beror väl på hur dessa föräldrar är!!
Jag hade dränkt mej i Vättern, om min far bott nära mej.
Och, det är definitivt inte trevligt att bo i närheten av min svärmor.........

Håller med zaaritha... beror på föräldrarna...
Är helt ok att bo nära mina föräldar, för de har egna liv och låter oss leva våra som vi väljer... men vad gäller svärföräldrarna är vi mycket tacksamma för avståndet...

Ja inte skulle då jag vilja ha min vuxne son så nära, det finns två anledningar (minst) till det,
1. Jag skulle inte kunna hålla mig därifrån (barnbarnen ) och på det viset skulle dom (sonen och sonhustrun), inte kunna leva sitt liv fullt ut.
2. jag vill inte ha honom i min vardag längre, navelsträngen är avklippt vi lever varsitt liv. Han är vuxen, tror jag skulle bli galen av att inte få vara ifred.

Vi har våra barn bara till låns, de ska uppfostras till att bli självständiga individer, jag vill umgås med mina barn på det viset och vill kunna längta efter barnbarnen.

Precis så Neta
Önskar fler föräldrar till vuxna barn såg det så!!
Är tacksam för att mina föräldrar låter mig och min bror vara vuxna och självständiga människor (men visst vet vi att de ställer upp om vi behöver dem - och tvärt om naturligtvis)

Jag är bara oändligt glad och tacksam för att ha dessa 2 barn boende nära mig

De är fullständigt fria att leva och forma sina egna liv och gör det också.

Under många år bodde de inte så nära mig: sonen bodde i egen lägenhet i Nyköping och dottern bodde och arbetade i Stockholm.

1998 råkade vi alla flytta nästan samtidigt hit och det är så härligt så.

De två andra barnen bor i Göterborg(dotter) och äldsta sonen bor i Stockholm.
Alla barnen firar Jul hos mig Och kommer på besök under året flera gånger

Jag måste säga att vi har ett underbart nära kärleksfull kontakt och navelsträngen är klippt för länge länge sedan.

Jag tror att hos oss är det:en för alla och alla för en

Jo men självklart, jag åker till mina barnbarn varje ledig fredag så det ska få vara hemma och leka med sina saker fast mamma och pappa måste jobba.
Det är uppskattat av oss alla inte minst mig.

Händer det sen nåt så vet dom var dom har oss och vi vet var dom finns om vi behöver hjälp, så måste det ju vara.

Har man ett bra och nära förhållande med föräldarna är det väl helt ok att träffas - när det kommer från två håll menar jag. Har en kompis vars familj är så riktigt nära, och där även respektive passar perfekt in. Underbart!

Men när en förälder bara tar och tar.... försöker mästra sina vuxna barn och bestämma över deras och deras make/maka och spelar ut sina barn mot varandra... Tränger sig på trots att man sagt nej. När man är rädd för att de första barnbaren kommer hos oss - eftersom de kan "användas" som "tvångsmedel" för henne att få vad hon vill.

Då är man tacksam för avstånd...

(tror inte jag säger mer om detta nu, eftersom jag inte direkt är anonym)

Ibland vore det bäst om barnen tvingades bort från sina föräldrar. Jag har ett curlingbarn som granne. Föräldrarna bor 6 hus längre upp på gatan. Hon och hennes syster har alltid fått vad dom pekat på, bilar och andra prylar. Nu senast ett hus då.

Tidigare kom pappa eller mamma och klippte gräsmattan men i höstas lärde hon sig att hantera gräsklipparen själv. Fast snöskottningen måste pappa fixa. Han kommer ner med sin lilla snöslunga. Verkar vara mer besvär att använda den än att skotta för hand men dom är lite statustokiga. Men ett bra samtalsämne bland oss andra grannar är hon.

Vi bor gansak näramina svärföräldrar och min svägerska var närmsta granne och min svåger bor också nära....Men eftersom vi bor på landet så innebär detta ca 1 kilometer...
Lagom avstånd tycker jag...det är lätt att umgås men fortfarande är vi inte inpå varandra...men jag fick förbjuda svärfar att gå och rota i trädgården här...vi överttog gården efter dem så han hade lite svårt ett tag med vad som var OK...
...mina föräldrar bor 4 mil bort...ibland tycker jag det skulle vara skönt om dom bodde lite närmare så att man bara kunde "ramla in" en kort stund...nu blir det mer ett påttag och då blir det sällan av....Tyvärr, för jag gillar min mamma om pappa jättemycket.. ....

Därför att vi svenskar inte alls har samma tradition att bo och leva i så att säga "storfamilj". Vi sätter mormor "på hemmet" och barnen på dagis. I andra länder bor man nära inpå, mormor tar hand om barnbarn när mamma och pappa jobbar.
Därför tror jag svenskana och invandrarna reagerar olika när dom hör av dina barn att ni bor i samma hus.
Anki

det där ska jag tänka till på och kanske kommentera. Egentligen är det inte så stor skillnad mellan oss och andra länders syn på temat. Det är bara hur vi förfar med verkligheten!

Den största skillnaden är att vi i alla lägen har en standard som vi måste försvara med stora vackra hus, bilar och all annan egendom/prylar och inte minst vår egen karriär. Titta på hur man lever i de länder där mor-och farföräldrarna är intregrerade i familjen. Inte har mormorn ett jobb som kräver något av henne, inte sitter hon i styrelsen för ett och annat företag eller arbetar utanför hemmet. Det är kanske fel att denna kvinna inte får utvecklas som hon vill... Hennes uppgift och den är accepterad : är att sköta om familj, hus och barn och detta är naturligt, hon och är lycklig med det. Det är till denna naturlighet vi måste komma tillbaka. Alltså bor man mer tillsammans.

Hade själv efter studier ett mycket intressant jobb! Men valde ändå, när minsta barnet var fött att vara hemma och det så länge tills att andra barnet börjat skolan. Tyvärr ingen hjälp från föräldrar eftersom de bodde långt bort, vilket bara kan beklagas! Men hur ofta längtade jag inte efter att min mamma och mormor skulle bott nära!

Sedan fick mitt yrkesliv fart ändå tills nu!
Barnen är i god jord!
Till saken hör att jag hade en lycklig uppväxt i ett annat land trots att det var krig i Europa.

Nu har jag varit alldeles för seriös - tillbaka till verkligheten och detta
underbara forum

Jag fick liknande reaktioner när jag flyttade hemifrån på riktigt. Nämligen till en lägenhet i ett hus i samma lilla område med hyreshus. Jag valde den lägenheten främst för att den hade balkong och att området ligger nära naturen. Mina kompisar tyckte också att jag skulle flytta längre bort. Men samhället jag bodde i då är inte så stort så jag hade kunnat åka hem "på middag" varje dag ändå.

Nå ja. Nu bor jag i allafall 2,5 mil från föräldrarna

Jag säger också att det beror väl på hur vi föräldrar är.
Mina föräldrar bor ca 1,5 km från mig och dotter med familj bor ca 3 km ifrån, det tycker jag är perfekt. Inget onödigt spring från någons sida.

Mina svärföräldrar bor i Finland, sambons son i Norge det är för långt.
Ett annat problem för mig är att jag kan inte skriva eller prata med mina svärföräldrar och mina svågrar för de kan ingen svenska det tycker jag är väldigt jobbigt tyvärr. Min sambo måste tolka alltid och det gör det ju jobbigt för honom med när vi är där. Men det blir inte så ofta eftersom det är så långt att åka. Vart 4 år ungefär.

Min dotter skulle eventuellt få en svärmor som jag bad henne tänka på när de började prata om att flytta tillsammans med killen. Han var enda barnet, hade lägenhet, de pysslade där så gått de kunde och var nöjda med det, men tyvärr hade sonens mamma nycklar dit och kom objuden när som helst. Ena gången var det fel gardiner, andra gången var det inte rätt städat m.m. så var det jämnt, hon kunde t.o.m. plocka ner gardinerna och sätta upp andra, men som tur var blev det inget med detta.

Råd kan man ge sina barn, men har de flyttat hemifrån så ska de ha sitt egna liv även om man inte alltid tycker det är bra och de inte lyssnar på råden.

Jag har nycklar till mina barns lägenheter men skulle aldrig någonsin ens drömma om att gå in utan att ringa på dörren och de kommer och öppna.
Jag lägger mig aldrig någonsin i barnens liv,endast när de själv frågar om råd.

Barnen har nycklar till min lägenhet och hit får de komma utan att ringa på dörren först.Det är jag själv som vill ha det på det viset

Fundera på om inte barnen känner sig stressade av att ha nycklar till din lägenhet....... de kanske inte erkänner det i första taget.

Våra barn har också nycklar till vårt hus; men vårt år vårt och deras är deras- men de mötas ofta de två ändå

VA:varför skulle de vara stressade,kan du förklara lite bätrre?

de känner en skyldighet att komma till dig - som de kanske inte egentligen ville ha.

?Har du varit hos mamma - nej, inte jag? Inte nu, kanske sedan ?? Jag måste hinna med annat??? Fast, mamma jag längtar efter dig, men du tar så mycket tid

Aha; nu fattar jag vad du menar

Nej; här finns det inte några skyldigheter,det är mera att vi trivs med att umgås med varandra och vi kan prata med varandra om det är någonting som tynger ens tankar och ibland blir det mycket heta diskussioner

Jag vill ALLTID hellre höra sanningen än att någon skulle låtsas om någonting annat.

Mina barn är alltid välkoma hem till mig men jag vet samtidigt att när jag vill vara för mig själv så respektera de mig.

Detta lärde jag framförallt av min egen pappa som sa just detta:hemmets dörr är alltid öppen för dig, vad som än har hänt, min mamma var annorlunda och detta orsakade ett djupt avgrund mellan henne och mig
Men allt är förlåtet när jag försånades med min mamma i mina tankar 2001
Min mamma är fullständigt dement idag och jag älskar henne av hela mitt 60 åriga hjärta,likaså min pappa

Jag tror att livets svårigheter ger oss människor möjlighet att växa.

Det kan nog var svårt att känna vad som är vad ibland.

Själv är jag uppvuxen hos mycket dominanta men snälla föräldrar. Jag lärde mig tidigt att det enda sättet att få ha ett privat space var att tänka men inget berätta. Allt annat kontrollerades och kritiserades.

Jag gifte mig och fick en mycket dominant svärmor som tyvärr inte var snäll.
Jag sa alltid att man skulle skriva upp hur det var så att man själv inte blev likadan.

Ja skrev gjorde jag nu inte men mycket sår sitter så djupt i själen så jag har inga som helst problem att komma ihåg.

Äldsta sonen har flyttat hemifrån. Jag vill alltid ge honom det bästa. Den bästa present jag kunde ge honom var hans självständighet och frihet.

Inga förhör av tredje graden inga, matlådor, städning av läghenhet och framförallt ingen kritik. Jag har noga kallpratat, försökt få samtalet att gå så att jag vet hur han har det, alltid uppmuntrat och beundrat.

Och var det bra! Nej då. Jag har fått utstå ganska saftig kritik för att jag lägger mig i ,ringer för ofta ( var tredje vecka) att jag är skvallrig, tråkig och gud vet vad det kan vara för fel.

Tårarna har bar sprutat vid vissa tillfällen men jag har aldrig visat det för honom. Min bror kom till slut med den förlösande grejen.

Snälla du sa han, du har släppt din unge fri men han har inte upptäckt det ännu. Eftersom du inte bråkar med honom och att du faktiskt avstår från att lägga näsan i blöt så upplever han att han inte fått frigöra sig.

Uppträd ett tag som en fjollig mamma som inte kan respektera att deras barn är vuxna så att han får orsak till att snäsa så ska du se att det löser sig.

Och tänka sig, bror hade fullkomligt rätt. Jag gjorde precis som han sa och på en månad så hade vi etablerat ett vuxenförhållande där vi båda var i takt med varandra.

Visst kan man ha bra intentioner och ändå kan det bli så fel.

Jag vill gärna bo i samma stad med mina barn - tråkigt om de flyttade till något annat land. Dottern bodde 5 timmars resa hemifrån och de tyckte vi alla var jättetråkigt. Nu bor hon bara en kvarts bilväg från oss och det är rätt så ok. Vi tränar tillsammans och har väldigt trevligt ihop. (Men hur hon ordnar sitt liv, har jag inga åsikter om.)

Det viktigaste är väl ändå att man som förälder kan "släppa" sitt barn och låter bli att lägga sig i dennes havanden och göranden.
Mindre betydelse har avstånd mellan bostäderna...eller hur

Tre av våra barn bor ganska nära oss och vi umgås ofta...inte dagligen men nästan och de har nyckel till vår bostad liksom vi har till en del av dem...de vars dörr kan slå igen och gå i lås när man t.ex går ut med soporna. Då vet de att nyckel finns att hämta här

Ett "tätt" umgänge föräldrar - barn borde inte ses som "inte så bra" enl. mitt sätt att se... Tvärtom... det är berikande för alla att ha god kontakt ...inte minst för barnbarnen.

Håller verkligen med dig Agneta! Min dotter med familj bor i samma bostadsområde som oss och vi träffas ibland varje dag men ibland inte på flera dar. Mina söner bor tre kilometer bort. Känner mig previligerad att ha dem alla så nära men skulle aldrig komma på tanken att försöka styra och ställa i deras liv.

Så underbart fin relation du verkar ha med dina vuxna barn, Solis!
Det är en gåva!

Många relationer mellan föräldrar och barn är inte alltid så bra. Ett bra föräldraskap föds ju inte automatiskt med barnen, och "perfekta föräldrar" finns inte över huvud taget - det är som det ska vara.

Människor är olika, och föräldrar och barn finner sina olika sätt i sin kärlek och sin frigörelse. Något "enkelt koncept" tror jag inte på.

"Leva, och låta leva" tror jag däremot på, även när det gäller barn - föräldrar, från bägge håll.
Har man ett eget liv, behöver man inte kontrollera andras.
Men den friheten finns inombords! Och respekten för andras liv och leverne, KÄNNS! Både när den finns och när den brister.

"Frigörelse" handlar inte så mycket om det fysiska avståndet, även om det kan hjälpa ibland, eller är framtvingat ibland.

Är man som barn fortfarande känlsomässigt bunden till en alltför krävande förälder, så hjälper heller inte något avstånd, bunderheten finns i själen.


Relationen förälder - barn, är ofta ingen lätt historia, oavsett om den ses ur barnapespektiv eller föräldraperspektiv, och frigörelsen behöver vara ömsesidig.

Var GLAD och STOLT över den underbart fina och värdefulla gemenskap och relation som du har till dina vuxna barn Solis!!
Den är guld värd, för er alla!!!

Tycker amaira.

Var GLAD och STOLT över den underbart fina och värdefulla gemenskap och relation som du har till dina vuxna barn Solis!!
Den är guld värd, för er alla!!!

Tycker amaira.


Det är jag verkligen och dessutom är jag oerhört tacksam

Väldigt många intressanta åsikter och erfarenheter i den här frågan.

Min egen erfarenhet är att jag absolut inte skulle vilja bo i mina svärföräldrars samhälle, där också ett par svågrar med familjer bor. Anledningen är att de alla har åsikten att man måste träffas ofta, ringa ofta etc. Helst flera gånger i veckan. Min man och jag tycker båda att det är på tok för ofta. Som väl är har de lärt sig med åren hur vi är, men det jobbigaste är ändå att det kan finnas en del "outtalade" krav och att det inte är speciellt populärt om man någon gång måste tacka nej till kalas trots att man har "giltig frånvaroorsak". Sådant gör också att man drar sig för kontakt, eftersom man får känslan av att "ger man lillfingret så slukar de hela handen". Dessutom vill de alla att min man och jag skall komma till dem i deras respektive hem, medan de själva inte är särskilt benägna att vilja komma till oss.

Vi bor 3 mil från svärföräldrarna och 5 mil från mina föräldrar och trivs med det.


/Gunilla

Det var väldigt intressant att läsa er inlägg. Själv bor jag 10 mil från mina föräldrar och 2,5 resp 3,5 mil från min sambos resp föräldrar med sambos. Visst vore det roligt att nån gång kunna "kila in på en kopp kaffe i förbifarten", men jag har vant mig vid att detta nu. Tycker ändå jag är privilegerad som bor relativt nära. Det tar bara drygt en timma med bil, och vi ses varje vecka. Antingen kommer de och hälsar på och ev sover över, eller så åker vi dit. Vi har en väl fungerande, "vuxen" relation med våra resp föräldrar, vilken har utvecklats med åren. Det är verkligen guld värt att ha en fungerande relation med sin svärmor, vi ringer till varandra och pratar om det mesta, samt står på loppis tillsammans och hittar på en del kul inom våra gemensamma intresseområden: loppis/antikt och växter/trädgård. Jag har aldrig känt att hon velat lägga sig i på nåt sätt, tvärtom! En sån svärmor vill jag själv bli en dag...

Jag bor 17 mil från mina föräldrar men önskar att det vore närmare nu när de börjar bli gamla och behöver min hjälp.

Visst är det väl så att som "barn" när man flyttar hemifrån så flyttar man gärna en bit bort... Har väl med själva frigörelsen / inträdet i vuxenvärlden att göra...
Det kanske inte har så mkt med att man vill bort ifrån föräldrarna, utan mera visa att man kan klara sig själv... Så var det nog för mej...
Å andra sidan gör ju bostadsbristen sitt.. I sthlm kan man ju inte precis välja och vraka, om man nu inte köper en liten etta för 1.5 milj...

Däremot, när man blir mognare, har ett stabilt liv, och man inte längre prioriterar att springa ute på kvällarna, så ser man på föräldrarna på ett annat sätt.. Det blir ju mer en vänskap, än ett förälder / barn förhållande..

Skulle jag bo granne med mina föräldrar när jag var 20 skulle det varit rena skräcken , medans nu skulle det tom vara trevligt...
Iaf på gångavstånd...


Caprice

Som Caprice skriver så vill barnen oftast flytta in till stora staden med allt lockande när de flyttar från hålan där de är uppvuxna. Så bor de där några år och roar sig. En dag bildar de familj och får barn och vad händer då...
Jo, inte ska deras barn växa upp mitt i stan, så flyttar de ut igen, väldigt ofta just till hålan där de själv är uppvuxna



Jag vet inte om mina barn kommer bete sig så, men visst har jag ett hopp om att de kommer tillbaka till byn när det blir dags för barnbarn