Åh vad ska jag göra med svärmor...., Suck och grrrrrrrrr..................... Alternativ

[amaira]

Jag noterade också att svärmor verkar ha hakat upp sig en del på döden och tyckte det var 'intressant'. Kan inte låta bli att fråga mig varför hon vill påpeka att påhittade figurer är 'döda'? De kan ju inte dö.
Försöker hon förbereda din dotter på farmors eventuella bortgång?

Eller sig själv! ??

Att konfronteras sin egen död, är inga lätta saker!

Det finns alltid en drivkraft bakom, en orsak, en förklaring. kruxet kan vara att hitta den... Men hittar man orsaken så hittar man oftast också lösningen.

Vill bara instämma - trots det jag skrivit om att man ju "aldrig kan veta".

Tycker Airamya skrivit så klokt! *tar till mig*
Skriver under på vartenda ord!!!

[Anna i Mjölby]

Om inte svärmor har varit ett problem tidigare, skulle nog jag också hålla på att hon börjar bli senil. Det kan ta sig en del märkliga uttryck onekligen. Så här i efterhand kan vi inse att det var bra många år sedan min mormor började få lite felkopplingar om man säger så. Men det begrep vi inte, och blev allt som oftast förbannade, och morsan bröt ihop totalt ett tag. Mormor var jäkligt elak och egoistisk, utan att vara elak egentligen. (Egoist har hon nog alltid varit, fast inte så tydligt...)

Om svärmor har varit ett problem och det inte funkar att prata med henne, är nog det bästa att i görligaste mån undvika henne. Fast det är naturligtvis tungt om din dotter vill umgås med farmor trots allt. Men så länge hon inte kommer instörtande och försöker styra era liv, borde det väl kunna hållas på en hanterlig nivå? Hoppas ni orkar reda ut det hela, jag förstår att du behöver skriva av dig lite här, även om någon lyckas lista ut vem den baktalade är...

[Sulawesii]

Måste säga att jag tycker svärmors/ farmors beteende är knepigt....
Att säga att dessa figurer är döda tycker jag borde platsa mer i ett storesyskons avundsjuka uttalande.....

[råse-marie]

Tack för alla tänkvärda ord
Ingen är mer ledsen än jag för att det är på det här sättet .
Jag har ju "lovat" att inte skriva något mer men vill ändå förklara en sist gång .
Det är inte så att jag på något sätt vill tvinga min sambo att säga upp bekantskapen med sin mamma.
Jag försöker även att vår dotter ska träffa farmor men jag är rädd att hon ska influera vår dottter med sina åsikter och missnöje över allting och alla .

Jag tror inte att det handalar om någon plötslig dödsångest utan hon har
varit så här länge ( vad jag kan förstå av min sambo )

Visst kan jag förklara för min dotter att tomten eller vad det nu må vara inte finns men varför skulle jag behöva ta bort den "trollska och fantasifulla " tid som barn besitter bara för att förklara dumma
komentarer .

Nej jag vet inte vad det handlar om och varför hon beter sig på det här sättet .
Men det är inget nytt som har kommit till sen jag kom i deras släkt utan det fanns där redan innan .

Ingen skulle vara gladare än jag om vi kunde prata med varandra men
tro mig jag har försökt .....

[*Felix matte*]

Återigen vill jag säga att jag tycker det är tråkigt att ni inte kommer överens...men...har du funderat över hur du skulle reagerat om din dotter och farmor hade lekt att de var Jane och Tarsan och var kära i varann!?
Vad tror du att din mor hade tyckt om det... Kanske är det inte alls för tidigt att så smått börja berätta för femåringen att dessa "figurer" är just fantasifigurer...som inte finns på riktigt.
Jag tror...märk väl, det är min åsikt som jag absolut inte vill pracka på vare sig dig eller någon annan...vill bara delge den...är att din dotter..om hon fortsätter leva i tron att t.ex hon och mormor är "figurerna" och är kära i varann...kommer att få problem när hon börjar i sexårsgruppen.
Kommer hon och berättar att t.ex Pelle Svanslös visst lever...ja då tror jag nog att de flesta andra i gruppen kommer att ha annan åsikt.
Det är inte på något vis fel att för en femåring berätta att sagofigurer är "på låtsas"...tvärtom tror jag att det är kan vara direkt skadligt att "lura" dem alltför länge.
På dagis lär man också barnen vad som är saga och sant....det är på inget sätt hämmande i deras utveckling.

Tomten..han kommer en gång om året...där tycker jag att barnen ska få ha sin tro kvar tills de själva börjar genomskåda "bluffen"...det brukar komma så småningom.

Försök att låta dottern följa med sin pappa på farmorsbesök...om de besöken skadar er dotter så tror jag säkert att hennes pappa säger ifrån...pappor har barnen lika kär som vi mammor...det är jag övertygad om.

Slutligen vill jag säga att jag på inget sätt vill kritisera dig...önskar att ni hittar lösning på problemet.

[Berith]

Håller med Agneta i hela inlägget!

Slutligen vill jag säga att jag på inget sätt vill kritisera dig...önskar att ni hittar lösning på problemet.

...och speciellt detta sista! Lycka till!

[Berit]

Kloka och väl genomtänkta ord Agneta

mvh
Berit

[netaave]

Jag är inte så säker på att det bara är din svärmor som är problemet, jag tror du är lika mycket problem för hela din familj.
Du kan inte hur mycket du än vill styra och ställa med din dotters upplevelser i all tid, du varken kan eller ska ha 100% koll, du måste låta henne ha ett liv utan dig, det är dags att klippa av navelsträngen.
Hon är 5, inte 3 så det kanske är dags att låta henne uppleva livet som det är, snart börjar hon skolan och har levt med dig som hemmamamma. Hon kommer att gå i skolan med barn som gått på dagis och fått samma information om Pelle och övriga seriefigurer som din svärmor ger henne. Ja, jag tror inte att vi förskollärare uttrycker oss som din svärmor gör men budskapet är detsamma. Pelle finns inte, han är en saga.
Ärlighet är a och o i barnuppfostran, det är viktigt att barn, hur livlig fantasi dom än har inte får leva i den. Barn är duktiga på att skilja på fantasi och verklighet och det skadar inte på något sätt leken.
Om jag vore du skulle jag se till att flickan inte avviker för mycket från andra barn när hon kommer upp i skolåldern, tyvärr är det ju så att barn kan vara ganska grymma.
Jag läser genom raderna att du är lite av hönsmamma och binder upp din dotter ganska mycket till dig, det är inte bra för henne nu när hon börjar bli så stor. Hon har rätt till sin farmor och du är skyldig att ge henne den.

Försök du komma överens med svärmor och ha samma tolerans med henne som med din egen mamma. Det är du skyldig både din sambo och dotter. Ibland får man bita ihop, och är du missnöjd så ta upp det direkt med svärmor när din dotter inte är med. Blanda inte in din sambo då skapar du osäkerhet och förvirring i hans förhållande till sin mamma. Det är du som har konflikten inte han. Var ödmjuk vid det samtalet, lyssna på henne också det kanske rent av är du som ska ändra åsikt.
Kom till slut ihåg att alla kan inte vara som du, och att det finns utmärkt litteratur att ta till i barnuppfostran, både du och svärmor kanske skulle behöva lära er ett och annat om barn.

Säger Neta som jobbat som förskollärare i 30 år, och är farmor och svärmor.

[*Felix matte*]

Håller med i det du säger netaave... detta fastän våra fyra barn aldrig har vistats på dagis eftersom jag varit sk "lyxhustru" men aldrig "hönsmamma"
säger jag som haft minderåriga hemma i 36 - 37 år och är både farmor och mormor och svärmor så klart.

[netaave]

Håller med i det du säger netaave... detta fastän våra fyra barn aldrig har vistats på dagis eftersom jag varit sk "lyxhustru" men aldrig "hönsmamma"  :wub:
säger jag som haft minderåriga hemma i 36 - 37 år och är både farmor och mormor och svärmor så klart.

Ja uppfostra barn är en konst som många föräldrar inte behärskar. Föräldrar tror ofta dom vet vad som är bäst för sina telningar men jag får gåshud ibland när föräldrar binder sina barn för tätt till sig. Trygghet för barn är inte bara mamma och pappa.
Jag har själv försökt att inte lägga mig i hur min svärdotter uppfostrar sina barn, men gör klart för henne att de regler som hon har inte alltid behöver gälla för mig, bestraffningar t.ex. tycker jag man kan vara befriad ifrån som farmor. Mitt äldsta barnbarn har börjat bita på naglarna och då tyckte min svärdotter att jag inte skulle ge henne något påskägg om jag såg att naglarna var avbitna. Jag vägrade förstås, och som tur är har jag en klok son som insåg det orimliga i det.
Så det är inte alltid så lätt att vara farmor heller.

[*Felix matte*]

Mitt äldsta barnbarn har börjat bita på naglarna och då tyckte min svärdotter att jag inte skulle ge henne något påskägg om jag såg att naglarna var avbitna. Jag vägrade förstås, och som tur är har jag en klok son som insåg det orimliga i det.
Så det är inte alltid så lätt att vara farmor heller.

skulle min äldsta dotter hört...hon bet på alla sina naglar...precis så länge hon själv ville göra...Nu har hon fina "ickebitna"

Är väl som med dem som har bråttom att få barnen "torra" (slippa blöjor)
..En vacker dag......

[netaave]

Ja man har sett många exempel på föräldrar, mest mammor, som sätter sin egen bekvämlighet före barnens välbefinnande. Torra ska dom va helst i det ögonblick dom kommer ut och gunåde om dom smutsar ner sig.
Värst är ändå karriärmammorna som lämnar barnen före frukost och hämtar dom sovandes vid 18-tiden, sen lämnas dom till farmor och mormor på helgen för då behöver föräldrarna vila och koppla av. Jo dom finns faktiskt. Har sett så mycket under de här åren att jag skulle kunna skriva en bok om det.
Nej lagom är bäst, idealet tycker jag är om barnen börjar på dagis vid 3-årsåldern för då behöver dom kompisar, är där max 6 timmar, då är både barn och föräldrar pigga och orkar med varandra. Men att ha det så är få förunnat idag.
Och innan jag får ett ramaskri nu så, ja jag vet att barn som är hela dar också kan må bra och att en förälder som jobbar heltid kan va pigg. Men idealet ur min synvinkel av min erfarenhet.......
Och jag vet också att det finns barn som går hemma med sina mammor kan ha kompisar och att det finns dom som mår bra av det också!

[råse-marie]

Jag är inte så säker på att det bara är din svärmor som är problemet, jag tror du är lika mycket problem för hela din familj.
Du kan inte hur mycket du än vill styra och ställa med din dotters upplevelser i all tid, du varken kan eller ska ha 100% koll, du måste låta henne ha ett liv utan dig, det är dags att klippa av navelsträngen.
Hon är 5, inte 3 så det kanske är dags att låta henne uppleva livet som det är, snart börjar hon skolan och har levt med dig som hemmamamma. Hon kommer att gå i skolan med barn som gått på dagis och fått samma information om Pelle och övriga seriefigurer som din svärmor ger henne. Ja, jag tror inte att vi förskollärare uttrycker oss som din svärmor gör men budskapet är detsamma. Pelle finns inte, han är en saga.
Ärlighet är a och o i barnuppfostran, det är viktigt att barn, hur livlig fantasi dom än har inte får leva i den. Barn är duktiga på att skilja på fantasi och verklighet och det skadar inte på något sätt leken.
Om jag vore du skulle jag se till att flickan inte avviker för mycket från andra barn när hon kommer upp i skolåldern, tyvärr är det ju så att barn kan vara ganska grymma.
Jag läser genom raderna att du är lite av hönsmamma och binder upp din dotter ganska mycket till dig, det är inte bra för henne nu när hon börjar bli så stor. Hon har rätt till sin farmor och du är skyldig att ge henne den.

Försök du komma överens med svärmor och ha samma tolerans med henne som med din egen mamma. Det är du skyldig både din sambo och dotter. Ibland får man bita ihop, och är du missnöjd så ta upp det direkt med svärmor när din dotter inte är med. Blanda inte in din sambo då skapar du osäkerhet och förvirring i hans förhållande till sin mamma. Det är du som har konflikten inte han. Var ödmjuk vid det samtalet, lyssna på henne också det kanske rent av är du som ska ändra åsikt.
Kom till slut ihåg att alla kan inte vara som du, och att det finns utmärkt litteratur att ta till i barnuppfostran, både du och svärmor kanske skulle behöva lära er ett och annat om barn.

Säger Neta som jobbat som förskollärare i 30 år, och är farmor och svärmor.

Ursäkta men ....DU har verkligen misstolkat det mesta

Här har verkligen DIN fantasi skenat iväg och man kanske borde fråga HUR det är istället för att läsa mellan raderan ??!!.

Min dotter är en mycket medveten och inte alls onormalt modersbunden 5 åring så jag är inte ett dugg orolig att hon skulle bli lidande av någon fantasilek.
Det är istället så tycker jag, som inte är förskolelärare ( jag har bara jobbat med sjukabarn och utvecklingsstörda är kontaktperson vän och mamma) att dagens barn har en alldeles för "vuxen" syn på saker redan som 4 åringar .....

Att jag är hemma med min dotter är inte för att jag är hönsmamma utan
helt enkelt för att jag vill att barn ska får ha möjlighet att vara hemma istället för dagis med överfulla avdelningar ( OBS vår dotter träffar många barn så hon är inte isolerad i sin fantasivärd )

citat agneta -Barn är duktiga på att skilja på fantasi och verklighet- slut citat .... varför skulle min dotter inte vara det tror DU

Tomte eller vad det nu må vara för fantasi figur kan ju knappast vara döda ???? eller ????

[Berith]

------

Säger Neta som jobbat som förskollärare i 30 år, och är farmor och svärmor.

(kortade ner citatet...)

Tycker att allt det du skriver är så typiskt förskollärar-snack. Visst, det är väl fel att dra alla förskollärare över en kam, men det är ju det du gör med oss hemma-föräldrar. Jag tror absolut inte att barn far illa av att inte ha varit dagisbarn.

Så skriver du

Nej lagom är bäst, idealet tycker jag är om barnen börjar på dagis vid 3-årsåldern för då behöver dom kompisar, är där max 6 timmar, då är både barn och föräldrar pigga och orkar med varandra. Men att ha det så är få förunnat idag.

Få förunnat?? Jag skulle aldrig vilja att mina barn hade behövt växa upp så.

Neej, säger som förut.... Lycka till rose-marie både med barn och svärmor!

----------
råååååse-marie var det visst...

[Bettson]

Infekterat ämne som alltid kommer att vara infekterat.

Alla reagerar med taggarna för att man antingen har en svärmor, är en svärmor eller kommer att bli en svärmor.

Alla reagerar utfrån sina egan utgångspunkter vilket inte alltid för att säga nästan aldrig stämmer överenns med någon annans situation därför att det hela handlar om två unika individers förhållande.

Bra svärmödrar tar illa upp av diskussionen för att de är rädda för att inte vara så omtyckta som de själva upplever sig vara. Tänk om min svärdotter tycker så om mig.......!

Illa behandlade svärdöttrar känner sig kränkta för att de i verkligheten upplevt att svärmor visst kan vara en riktig pina. Att då få höra att man borde skärpa sig fostra sina barn bättre osv är att få en smäll på käften till.

Sanningen är väl den att det finns bra svärdöttrar och det finns dåliga.
Det finns bra svärmödrar och det fnns dåliga.
Precis som det finns bra och dåliga läkare, advokater sjukgymnaster osv.

Diskussionen förs inte framåt.

SVärmödrar känner sig ofta hotade och rädda för att mista kontakten med son och barnbarn. Problemet är att de inte accepterat sonens val av partner eller att han överhuvudtaget valt en partner.

Svärdottern känner sig ofta hotad för att svärmoder försöker komma som en kil i äktenskapet. Det gör att bilden av hur svärdottern vill låta sin barn växa upp hotas. Man vill ju att barnen skall växa upp med både mamma och pappa helst under samma tak i fridfulla hemförhållanden.

I ställer för att göra livet lätt för de man älskar mest så gör man livet till ett helvete fär båda. Både svärmor och svärdotter vill ju att både mannen och barnen skall vara lyckliga. I stället bevakar man sina revir.

Min bild av rollfördelningen är kanske lite annorlunda.

Jag anser att en svärmor gjort sin fostrargärning i och med sina barn. Hon måsta acceptera att svärdottern och sonen sjäva fostrar sina barn. Hon måste också accetera att de vuxna barnen lever sina liv. Hon måste också acceptera att hon inte äger sin son och sina barnbarn som inventarier eller saker. Gör hon det så skulle hon förstå att man inte behandlar sin svärdotter annorlunda än andra människor. Ingen annan skulle acceptera att man kommer hem till dom och kritiserar heminredning, husets innevånare kläder, figur mm. DÅ gör man det inte med svärdottern heller.

Svärdöttrar måste lära sig känna skillnaden mellan råd och kritik. Det är bra att lyssna på råd men man behöver inte följa dom, man behöver inte ens motivera varför man inte föjer dom. Helt enkelt samla tillräckligt mycket sjävlförstroende för att fatta sina egna beslut coh stå för dom utan att ställa sig i försvarsställning. Kanske är det bra för förhållandet till svärmor att också inse att man har henne att tacka för den underbare man man faktist delar livet med.

När det gäller barnen så låt svärmor ha ett eget förhållande till dom. Ljuger sävrmor eller lovar saker som inte hålls så fattar barnen en egen ståndpunkt om detta med tiden utan att man själv behöver lägga sig i.
Kanske har svärmor ett bra förhållande till barnbarnen om man själv inte är med. Mamma behöver hur som helst inte känna sig hotad av att barnen skulle föredra farmor. En mamma är alltid en mamma och kritiserar farmor mamma inför barnen så skaffar hon sig bara själv minuspoäng.

Att tvinga maken att säga upp bekantskapen är ingen vidare idé. Han skulle komma att hålla det mot dig en dag framför allt när farmor är borta.

Att låta maken och barnbarnet umgås enbart med farmor själva kan vara både bra och diskutabelt. Det beror på vad farmors mål är. Är det så att ni två bara har dålig kemi och att hon accepterar din mans val av dig som partner så är det en bra lösning en tid. Är det så att hon försöker kritisera dig inför mannen så kan hon skapa konflikter mellan dig och maken. Då är det vanskligare.

Detta har ju också två utgångspunkter. Har maken etablerat ett vuxenförhpllande till sin mamma klarar han av hennes kritik och slår bort den. Om han fortfarande är en pojke i hennes och sina egna ögon så har han tyvärr inte mycket att sätta emot.

Trots allt så anser jag att det är maken sak att sätta gränser. Han skall sätta gränser mot svärmor så att hon inte klampar in i ert liv. Han skall också sätta gränser mot dig så att du inte utkämpar krig som inte behöver föras. Den dag han säger ifrån och säger att mamma min familj älskar dig men du måste acceptera min parter och vårt val av hur vi vill fostra våra bara och låta vår familj växa upp så kommer allt att lösa sig.

Han måste kanske också tydligare visa dig sin kärlek att den är pålitlig och att svärmor inte kan påverka den. Då tror jag att du kan bättre klara av att hantera henne eftersom du då höjer din toleranströskel för att du älskar din man.

Jag tror alltså att svärmorskonflikter egentligen inte ligger mellan svärmor och svärdotter. Jag tror att det ligger i färhållandet mellan sonen och mamman. Ett ej etablerat vuxenförhållande mellan mor och son.

Själv fasar jag för den dag jag blir svärmor. Jag längtar efter svärdöttrar men är livrädd för att bli en dålig sävrmor som skapar problem för mna kära söners familjer. Vilka föresatser man har stämmer inte alltid äverenns med vad man verkligen gör har jag upptäckt.

[mekare]

Bettson -oroa dig inte, det låter som du kommer bli en toppen svärmor.

[Airamya]

*håller med mekare* Bettson, det där var nog det bästa inlägget hittills i den här debatten Hm, ja, utifrån min synvinkel då...

Jag har inte ett enda ord att tillägga. Håller så fullkomligt med Bettson. Varför skriver jag då? Ja, den som det visste...

[netaave]

Jo gubben har sagt att det vore likabra att svärmor och jag inte träffades eftersom vi inte gillar varandra .
Men han tänker nog inte säga upp bekantskapen utan då ska han och Josefine hälsa på hos henne .
Jag vill då hellre vara med för att se vad som sägs till vår dotter . ( sambon hör dåligt *S*)

Jag antar att jag bara får härda ut och försöka hålla koll på vad hon säger till min dotter .....

Bl.a. det här du skriver Råse-marie grundade jag mitt inlägg på, att du prompt måste ha koll på vad som sägs, du nedgraderar din dotter tycker jag, litar inte på att hon själv kan sålla!

Att jag låter som en typisk förskollärare som någon skrev kan ju bero på att jag är det sedan 1970. Det innebär ju också att jag har en erfarenhet av barn 1-6 år som vida överskrider den erfarenhet ni har.
Jag har också samma erfarenhet av föräldrar och föräldrars sätt att diskutera de här frågorna, jag arbetade även 10 år på öppna förskolan då enbart med hemmaföräldrar.
Men faktiskt så är jag inte bara förskollärare utan mamma också till ett barn jag varit hemmamamma med, (ja ni läste rätt) och två barn som varit deltidare på dagis.
Min erfarenhet är alltså ganska stor.

Ändå tycker jag att som samhälle och skola ser ut idag så är det bäst för barnen om de varit lite på dagis/förskola innan de börjar skolan. Omställningen blir för stor annars. Det var skillnad bara för en 10-15 år sedan, men idag tycker jag hela samhället är uppbyggt på att man måste jobba båda för att klara sig, och att barnomsorg är ett måste för många. Det märks inte minst nu på lovet, det finns inte en unge hemma alla är på dagis/fritids trots påsklov från skolan.

Om det var bättre förr, ja det tycker jag också! Barn idag är inte barn lika länge, om ni förstår vad jag menar.

[amaira]

Bra inlägg Bettsson! *och diskussionen tar genast ett skutt framåt *

Jag tror alltså att svärmorskonflikter egentligen inte ligger mellan svärmor och svärdotter. Jag tror att det ligger i färhållandet mellan sonen och mamman. Ett ej etablerat vuxenförhållande mellan mor och son.

Det är ju mycket möjligt, eftersom det ju faktiskt är ett ganska vanligt "fenomen"...

Vi har ju alla, både kvinnor som män, en speciell sorts bindning till våra föräldrar, som inte alltid är så lätt att "hantera vuxet".

Å andra sidan kanske det är en felspekulation det här också.


Men om jag fortsätter lite tankar, utifrån det du skrivit Bettsson, så blir det, som vanligt: "Ookeeej... vad gör jag då!"

Han måste kanske också tydligare visa dig sin kärlek att den är pålitlig och att svärmor inte kan påverka den... osv

"Måste" ... ?? För vaddå? För att lösa konflikten?

Och om han inte gör det? Om han "inte kan" av någon anledning, inte "vill" närma sig samtalet ens... ???

Nu vill jag tillägga att jag SPEKULERAR och ingenting annat.
För vem vet hur det egentligen ligger till???

Jag tänker vidare, utifrån ett "möjligt" scenario, taget ifrån luften. Det är mina allmänna tankar, som inte har ett dugg med råse-maries verkliga situation att göra. (nu lyckades jag också stava råse-marie rätt)


Om "han" nu inte är "intresserad" av något "måste".
Vad ska mamman göra då? Skilja sig? För att han inte gör vad han måste?

Eller försöker man finna sina egna vägar utifrån sig själv, och ha tolerans och fördragsamhet med människors ständiga tillkortakommanden (andras och ens egna)?

Det går ju aldrig att säga DU "ska göra". Det funkar inte. Det enda valet som man har, är JAG "ska göra".

Man kan aldrig styra andra, man har bara makt över sig själv. Om man nu ens har det...

Det är i alla fall den enda makt som man kan börja försöka bygga upp, ur maktlöshet.


"Måste" och "borde" är - i mina ögon - ord som i sig är vilseledande.
I världen och livet finns inga måsten, och "borden" existerar inte alls, det är bara mänskliga påfund som dyker upp när man är på kollisionskurs med Verkligheten.

Däremot kan man prata om BEHOV, men det blir en lite annorlunda diskussion av det.



Vill återknyta till det här, som jag skrev förut:

citat.  
Det finns alltid en drivkraft bakom, en orsak, en förklaring. kruxet kan vara att hitta den... Men hittar man orsaken så hittar man oftast också lösningen. slut citat.

Vill bara instämma - trots det jag skrivit om att man ju "aldrig kan veta".

Vår "spekulation" där, visade sig ju vara fel ...
Man ser med sina egna ögon bara.

Ändå är det ju onekligen så, att om man FÖRSTÅR vad som "händer" och varför, så smälter irritationen bort som snö i tö.
Så visst underlättar det, om man lyckas finna orsaken.

Kruxet är just det, att finna den...

För mig funkar det att ha "funnit" det här:
Det FINNS en orsak, även när jag inte för mitt liv kan förstå vad det kan vara! Och om jag VISSTE den, så skulle jag inte vara irriterad, utan jag skulle FÖRSTÅ!

Ur det, VET jag, att ...

Varje gång jag blir irriterad på någon - så ser jag inte Verkligheten som den är!

Med Kay Pollaks egna ord (i den kloka och insiktsrika boken "Att välja glädje"), så är jag helt enkelt inte upprörd av de skäl jag tror!



Att hålla på och spekulera i VARFÖR någon beter sig som "någon" gör, så "fastnar" man ju!

Om man tror att lösningen finns i att NÅGON ANNAN förändrar sig, fastnar man också.
Man "låser" helt enkelt situationen.

Ur det kan man "fly den", av vanmakt. Säga upp bekantskapen t.ex.
Men man lyckas inte med att "gå vidare" utifrån det som är.


I mina ögon skulle diskussionen nu bli intressant, genom olika KONSTRUKTIVA förslag hur man i en sådan här situation kan förhålla sig gentemot sitt barn, för att GE och HJÄLPA barnet att få fortsätta älska sin farmor och ha en FIN relation, trors att farmor "är som hon är".

(inte "gnäll" om vad som är fel, det är så "enkelt", det klarar vem som helst. Särskilt att finna andras fel. Men LÖSNINGAR!)

Svårt? Javisst! Men vilken GÅVA till sitt barn!


Själv har jag försökt vara tydlig gentemot mina barn, att vuxna inte alltid har rätt. Vuxna människor beter sig inte per automatik vuxet.
Det är en bra kunskap att bära med sig från barnsben.

Sedan gäller det ju att säga det på rätt sätt, adekvat för barnets ålder, och att säga det vid rätt tillfällen.
Men jag tror på att det hjälper barnen att få självkänsla, att tro på sig själva.


Hur kan man göra i en sådan här situation? Nån som har förslag?
För mig handlar det naturligtvis om att PRATA med barnet. Men vad säger man? Så det blir rätt, för alla parter?

Undrar amaira

[pejori]

tror också att du kommer att bli en aldeles utmärkt och mycket älskad svärmor bettson
härliga ord, håller med till 100%