CITAT (Bettson @ 31-03-2005, 19:43)
Jag har levt efter din princip tjugo år Amira. Jag är en mästare i konfliktlösning, att släta över, medla, vara tolerant och ha överseende med andra människor oftast på min egen bekostnad.
Jaha

här har du en annan "medlare på egen bekostnad"

.
Att jag kunnat ändra på det ( i alla fall
ganska bra), beror just på "min princip" som jag börjar förstå.
Tolerans och överseende - startar med mig själv och behöver nog bottna i att FÖRSTÅ.
Det behöver också bottna i min egen trygghet, och livs-tillit:
"Det ordnar sig, även om det går åt skogen så kommer det att ordna sig, och jag kan själv vända detta till något bra, och blir det katastrof så är den nödvändig, och då får jag gå igenom den för att inte fastna i mitt liv."
Då blir det inte så "lätt" längre, eller hur?
På de premisserna vill jag inte gärna säga "måste". Och VEM vet alla premisser????? Så starkt att den människan kan säga "måste" om någonting?
Jaa, man behöver göra val. Om inte annat så gör man valen ändå.
För, att
inte "välja", är ju också ett val - man kommer inte undan. Och varje val man gör i livet, ger konsekvenser i ens fortsatta liv.
Men de val varje människa gör, eller undlåter att göra, beror på tusen och en omständigheter, och är ett så komplext mönster och skeende, att INGEN kan överblicka det fullt ut. Inte ens den det gäller.
När JAG inser att detta gäller även mig, och när jag i mitt djup kan förlåta mig själv för mina val - DÅ börjar jag närma mig toleransen för andra. Men först då.
CITAT
Visst finns det behov. Blir dessa behov inte tillfredsställda så har man valet enlgt din princip att välja att inte tillfredsställa sitt behov eller försvinna någon annanstans och tillfredställa behovet.
Nej.
Det var just det jag sa att jag INTE vill att valen ska stå mellan.
Hur förändrade DU din situation? (du behöver inte svara)
CITAT
Om omgivningen inte visar dig tolerans och respekt så finns det visst MÅSTEN och BORDE. Jag måste sätta gränser och borde inte utsätta mig för vissa saker.
Men om
jag väljer ytterligare ett, och ser på det hela med lite andra ögon, har jag fel då?
Eftersom det står "måste" och "borde" - så måste jag ju ha fel, och borde alltså tänka på ett annat vis?
Nu är bara kruxet det - att
mitt sätt att se på saker och ting, faktiskt FUNKAR!

Det funkar, för mig.
Och jag upplever det som att jag - till slut - lever i kontakt med mitt känsloflöde, och har fått en inre förståelse, på ett vis som får mig att i grunden må bra.
Att i några korta ord förklara vad och hur jag menar, låter sig inte göras. Det skulle behövas en bok.
Eftersom det redan finns böcker, så hänvisar jag till dem istället.
Den som seriöst skulle vilja veta - för sin egen skull - rekommenderar jag böckerna:
Att välja glädje, av Kay Pollak
och
Älska livet som det är, av Katie Byron.
Böckerna är inte "svåra" - men kräver TID för att smältas.
Man förändrar inte sitt tankesätt över en dag eller en vecka, inte sådana tankesätt som påverkar ens känsla av identitet. Alla processer tar TID.
CITAT
Visst skall man vara tolerant mot omgivningen men man måste visa samma tolerans mot sig själv och sina egna behov.
Måste och måste ... Men vill man underlätta för sig själv och sina närmaste kära, så BEHÖVER man lära sig förstå att ALL tolerans gentemot andra, bygger på en inre tolerans gentemot sig själv.
Och tvärtom, ger man sig på andra, är det egentligen något inom sig själv som man inte vill veta av.
Verligheten FINNS verkligen i betraktarens ögon!
Och - att släta över, medla och vara mästare i konfliktlösning och ha "överseende" med andra, bygger på samma princip. Det är något inom
en själv som man inte har grepp om.
Det kan vara konflikträdsla.
Eller det kan vara att jag själv är övertygad om att
jag inte skulle klara en sådan konflikt, och då är jag säker på att
den andre inte klarar, för man vet inte hur det skulle gå till, och så försöker man "rädda" den eller de andra, för man klarar själv inte av de känslor som väcks om man misslyckas.
Det är inte "överseende med andra", det är rädsla och brist på tillit, både till sig själv och andra, och är egentligen "taskigt". ("Det här klarar inte du")
Eller så är det rädsla för vad som kommer att hända om jag INTE medlar.
Eller så är det den sortens rädsla som skapar kontrollbehov. Nån sorts tro att om "jag" tappar kontrollen följer en katastrof. En form av "storhetsvansinne", fast man inte känner sig större än en lus. (Ett exempel på livets motsatsförhållanden)
Eller... så är det något annat som jag inte vet om.
Det finns så OERHÖRT mycket här i världen och livet, som jag INTE vet om!!!
Det finns, fast jag inte vet om det. Därför står det utanför MIN "kunskap" och "makt" att kunna säga "måste" eller "borde" om någonting.
Kram och

från amaira.