(nu är det "rätt tråd"
. skickade i fel tråd först)
För inte så länge sedan fanns
den här tråden. Läs den så får du veta vad vi tror på
!
(Edit: det var ju du som startade den tråden också, förlåt men jag såg inte det)
Jag är inte heller religiöst troende - ett uttryck som i mina öron har en lite negativ klang.
"För mycket och för lite skämmer allt" säger ordspråket, och
det tror jag på
. Vet om "allvetande fanatiker" som i Guds namn kunnat odla sin egen ... ähum ... "psykiska störning" ... måste jag väl säga. På andra människors beskostnad dessutom - wääähh!
Åh andra sidan så är den kvinnliga kyrkoherden härute, en helt ljuvlig människa, en stark kvinna och personlighet som imponerar.
Men kyrkan, eller andra religioner, är inte min melodi.
Däremot är jag intresserad av religion som "mänsklig företeelse", som Mulle också säger.
Har läst en del socialantropologi på universitetet. (Nosat lite på, alltså.)
Oerhört intressant!
Socialantropologi = "vetenskapen om den sociala människan".
Att en tråd om tro och religion blir så "stor", kan jag tänka mig är för att trosfrågor också handlar om livsfrågor. Och livsfrågorna brottas vi alla med emellanåt i livet, troende eller inte.
Casteas resonemang är också intressant.
Att hitta sin egen plats i världen och livet, och tillåta sig den -
det är "valfrihet". (i mina ögon)
Men varifrån finner vi
styrkan att
veta att det är "okej" ???
Så länge andra människor och vår omgivning är toleranta och generösa och "berömmande" - är det ju ingen konst.
Som sociala varelser är vi
oerhört känsliga för negativ kritik!!! Vi har också väldigt nära till skammen.
Det är faktiskt en biologisk mekanism som sociala varelser har, och det har en funktion och en orsak, det är som det ska vara, fast det blir svårt och jobbigt ibland. När vi drabbas av det.
Vi behöver anpassa oss till gruppen, vilket motsäger "friheten". Fast vi kan finna vår egen grupp... osv. osv.
Ni vet ju själva - om inte annat från här på forumet, hur EN negativ röst bland tio positiva, kan förstöra en dag...
Sedan har vi olika personlighet, men också olika uppväxtvillkor. Bekräftelse som barn gör oss till starka vuxna, och motsatsen.
Friheten har plus och minus.
Friheten idag är faktiskt
enorm (fast inte för alla).
I en omvälvningens tid får vi rätten att välja vår egen väg. Men visst krävs det ångest för att komma dit!!!
Det är inte utan ångest som man möter sig själv, och det mötet är en nödvändighet.
Gud kan vara "en stark förälder" att luta sig mot - och därmed slippa undan sitt eget ansvar, för "någon annan" säger ju hur jag ska göra.
OBS, jag skriver "
kan vara", inte absolut ÄR!!
Men förutom Gud, så saknar vi idag ofta mänskliga förebilder. Att "bli som min mamma," eller pappa, håller inte riktigt, för könsrollerna är under stark förvandling. Det kan vara svårt att ta efter.
Detsamma gäller arbetsmarknaden, eller (och) de tekniska framstegen.
ALLT är under förvandling, och det med en rasande takt.
Och mitt i detta, ska vi människor hantera en ny sorts frihet... Eller, med andra ord, det kräver av oss att vi blir vuxna och blir våra egna föräldrar.
Då gäller det att bli en god och kärleksfull förälder - mot sig själv - och bli en god egen vägledare i livet.
Det är inte lätt, för människan har också starka destruktiva krafter inom sig. Som vi dessutom inte ser hos oss själva!!
Den som kommer dithän i sitt liv så hon (han) finner sin egen inneboende frihet,
utan ångest, har verkligen
alla förutsättningar uppfyllda, både mentala, sociala och ödesmässigt, och är bara att gratulera.
Hoppsan, nu blev det så där långt igen
, men ni behöver ju inte läsa (brukar vi ju säga
). Däremot behövde
jag skriva det.
Kram alla, och tack för utrymmet som jag tog mig
.
Religiositet, så stort intresse?
19-04-2005, 21:22
