mytomaner Alternativ

[farbror B]

Har också haft en sån kollega, som både hade jobbat som mentalvårdare, varit civilekonom och chef, för att inte tala om konstfack, konstnär... you name it.
Kollade uppgifter en gång och konstaterade att personen har utbildning till förskollärare...

[Reserv]

Vi har också en mytoman på jobbet. Om man berättar någonting som har hänt så har hon ALLTID varit med om sju resor värre. Riktiga rövarhistorier drar hon.

Men vi tar henne för vad hon är. Hon är alltid god och glad så man sitter där och skrattar med. Nu hör till saken att jag bara träffar henne på rasterna. Kan ju vara jobbigt att ha att göra med en sådan person dagarna i ända.

Det är det som är det underliga med många mytomaner, dom är helt underbara sällskapsmänniskor och är alltid den lysande medelpunkten på fester. Dom kan tyvär gå i döden för sina lögner, för att det inte är en lögn för dom. En bekant, eller f.d. bekant till mig är död nu och hon tog med sig sina lögner i döden, så dom får vi aldrig veta vad det var, egentligen på riktigt alltså. Men som sagt var, en helt underbar possitiv sällskapsmänniska, det var hon.

[Jasmin]

Detta med mytomaner är för mig en stor gåta. Har mött en hel del och undrar alltid hur man kan sova gott om nätterna. Om det vore jag så skulle jag gå omkring med ständig sömnbrist och magknip. Tänk att behöva hålla reda på vad man har sagt till exagt alla? Usch!

[*solis*]

Psykopater är säkert hemskare! Fast man skall jo inte gemföra!

Mytomaner psykopater är sjuka i själen och det är svårt och mycket sorgligt

[Bettson]

Detta med mytomaner är för mig en stor gåta. Har mött en hel del och undrar alltid hur man kan sova gott om nätterna. Om det vore jag så skulle jag gå omkring med ständig sömnbrist och magknip. Tänk att behöva hålla reda på vad man har sagt till exagt alla? Usch!

Mytomanen fungerar inte som vi gör.

Om vi skulle ljuga så har vi magknip, sömnlöshet och oro i kroppen.
VI vet att vi inte ska, vill eller att det är socialt accepterat att ljuga.

Mytomanen tittar dig rakt i ögonen när han/hon ljuger och vidhåller trots att du bevisligen avslöjar personen, att hans / hennes version är den rätta.
Kommer ordet lögn upp i sammanhanget så slutar det med att mytomanen resonerat sig fram till att det är du som ljuger. Han / hon lyckas göra det på ett så trovärdigt sätt att omgivningen känner på sig att mytomanen ljuger men kommer sig inte för med att tala emot.

Alltså behöver en mytoman inte hålla reda på sina lögner.

[Kathy]

En berättelse:

En man flyttar till Storstaden ifrån Småstaden och börjar sitt nya liv i Storstaden. Nytt jobb, nya kollegor, flyttar in i en tjänstebostad. Efter några månader så träffar han en kvinna och de blir förälskade. Den nyförälskade kvinnan ser allt genom ett rosa skimmer, men efter ett tag så blir hon intresserad av att veta mer om sin nya kärlek.
Mannen berättar kortfattat om en fd sambo i Småstaden, om en son på några år som han inte har någon kontakt med pga exsambons ovilja. Hans bägge föräldrar är döda och han har tappat kontakten med de gamla vännerna i Småstaden pga flytten.


Efter några veckor får hon komma hem till mannens tjänstebostad. Den är möblerad av företaget och de enda personliga tillhörigheterna som finns är hans kläder, en TV och lite hushållsartiklar, ingen telefon. Alla hushållsartiklar är nyköpta. Inga foton finns.
Kvinnan frågar hur det kommer sig att han inte har något gammalt med sig hemifrån och får till svar att "det är maganiserat i Småstaden". Kvinnan frågar om foton, och får till svar att "de förstördes i en brand något år tidigare".
Kvinnan blir fundersam. Hon får inte träffa hans kollegor i Staden, inte hans nya vänner, hon kan bara nå honom på arbetets telefon och enbart lämna ett meddelande, efter det ringer han upp om han är på plats.
Veckorna rullar på och mannen jobbar en hel del extra på sitt jobb. Kvinnan börjar bli mer och mer fundersam och frågorna blir fler.
Efter 4 månader kommer ett brev ifrån mannen att han inte längre vill ha kontakt. I och med brevet så har kvinnan aldrig hört av mannen något mer.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

En berättelse som mycket väl skulle kunna vara sann, likväl som den kan vara uppdiktad.
Om mannen var mytoman eller inte, förtäljer inte historien, men visst är det en märklig historia?

[Bettson]

Hm.låter mera som om mannen har kortvariga förhållanden med älskarinnor. Träffpunkt i företagets representationsvåning

[Kathy]

Hm.låter mera som om mannen har kortvariga förhållanden med älskarinnor. Träffpunkt i företagets representationsvåning

Ska kanske tilläggas att företaget kan jämföras med landstinget och att jobbet mannen hade kan jämföras med ett sjukvårdsbiträde.

[Bettson]

NU blir jag nyfiken, fast jag vet inte riktigt på vad!

[Ewa L]

Jag har tyvärr två stycken inom familjen/släkten som ljuger. Den ena troligtvis av dålig hyfs eller något, men den andra är tvättäkta mytoman.

Det har gjort mig allergisk mot lögner. Får små knottror hela jag (fast de syns inte). Och jag råkar heller aldrig ut för situationer som jag tvingas ta mig ur med en lögn. Antingen säger jag helt enkelt: Det svarar jag inte på eller dylikt, eller så svarar jag inte alls.

Två gånger ljög jag — i all välmening — för mina barn. Det lustiga är att för några år sedan frågade min då tonåriga dotter om den ena situationen.
Hon var när det hände i 5-årsåldern och det handlade om en död fågel. Jag skonade alltså henne.
Nu frågade hon om det som hände den gången var sant och jag erkände att jag hade ljugit.
När hon frågade om det var enda gången kunde jag alltså berätta om den andra gången också. Nu kunde vi ju skratta åt det.

I ungefär samma ålder (5 år) frågade hon på största allvar: Mamma, finns verkligen tomten. Inte ens det klarade jag att ljuga om utan förklarade hur det förhöll sig. Hon var tyst och tankfull en liten stund och så sade hon:
"Vi berättar väl inte det för storebror."

Många kan nog tycka att jag var grym som sade sanningen, men å andra sidan har de alltid kunnat lita på mig. Även när så svåra frågor som: "Du skall väl aldrig dö och lämna mig" kommit. Den tilliten har och är många gånger ett verkligt stöd i en för övrigt turbulent värld.

[amaira]

Hur många mytomaner finns det här på forumet?

För min del känns det fullständigt ointressant att veta.
Jag utgår ifrån, att det inte finns några. Tills jag stöter på motsatsen, vilket jag ännu inte gjort.

Och OM "de" eller "den" finns här, so what? Vad har det med MIG att göra???

Jag kan LYSSNA på andra människor - och sedan ta MINA EGNA beslut.
(Härlig frihet egentligen , har inte tänkt på det)

Om någon är mytoman, är denne SJUK och jag beklagar denne. Men behöver inte ha vetskap eller kontroll över vilka sjukdomar forummedlemmar har eller inte har , vare sig det handlar om psykiska sjukdomar/ störningar, olika NPF
(neuropsykiatriska funktionshinder, vilket enligt statistiken bör finnas flera av här, och jag nosar nog till mig ett och annat av det också, har ju själv ett "skuggsyndrom" så man känner lätt sina löss på gången ), fysiska sjukdomar eller annat.
Om inte någon SJÄLV vill prata om det förstås.



På tal om "lögn" och "sanning" så har jag en egen tankvärd uplevelse.

När barnen var små, var jag "osams"/oense med deras far om att lura dem om jultomten.
Själv är jag "sanningspedant" och känner mig lätt kränkt om någon (NÄRA person) ljuger och försöker lura mig. Så jag var emot att ljuga för barnen om att jultomten fanns.

Pappan tyckte det var självklart och hörde barndomen till. (Att bli lurad !??? jag var mycket upprörd över det)
Så har jag tyckt genom åren. Tills svärdottern - apropå nåt annat - berättade om hur hon minns när hon förstod att jultomten inte var på riktigt, och hur hon upplevde det, och kände det:
Att hon blev STOLT, GLAD, att hon nu kände sig STOR, för man kunde inte lura henne med jultomten längre...
Det blev ett fint minne, och inte alls någon kränkning.

Och jag blev SNOPEN, för från den sidan hade jag aldrig förstått det.

Då förstod jag också, att vi hade RÄTT, både pappan och jag!!!
För den ena sonen skulle ha upplevt det kränkande, det vet jag.

Men den andra sonen skulle absolut inte upplevt det så, utan tvärtom .

Människor är ju OLIKA (ja, barn också) - men jag hade inte riktigt koll på det då...

[Ralf]

Bumpar denna tråd
Nå, hur har vi det här på forumet här idag?

[Wilmer]

*host host*

[Myosotis]

Tack Ralf, den här tråden hade jag missat. (Inte så konstigt, det var långt före min tid här på odla.) Mycket intressant. Skrämmande med äkta mytomaner, men de lär ju, som många påpekat, knappast framträda här. Däremot är det ju intressant att diskutera "vanligt" ljugande. Jättebra att Ophelia talade om att hon ljuger ibland

Händer att jag ljuger och friserar sanningen. Drar mig inte för att vare sig frisera sanningen eller låta en lögn pluppa fram om jag exempelvis inte ser någon anledning att redogöra för händelser som andra inte har med att göra och som inte fattar att de ska backa och sluta tjata...

,
då vet man det och kan respektera henne ändå. Men annars tycker jag det är obehagligt när folk ljuger, ibland känner man det liksom på sig och det blir så ytligt och meningslöst att prata då, vad finns det kvar att prata om när man hela tiden undrar vilka saker som sägs som är sanna och som inte är det. Jag har lite svårt för sånt.

För mig är det viktigt att inte ljuga. Inte för vad andra ska tänka om mig – eller det också – men främst för att jag vill kunna se mig själv i ögonen och säga “jag ljuger inte“. Jag ska inte säga aldrig, för jag har också modifierat sanningen för att inte såra ibland, kommer t.ex. ihåg ett tillfälle då min granne, en gammal dam, hade gjort sig stort besvär med att laga speciell mat till mig när hon hade middagsbjudning. Hon vet om att jag är vegetarian, men jag kunde ju ha ätit potatis och grönsaker eller vad det nu var och inte ta av köttet helt enkelt, jag ville verkligen inte att hon skulle ha en massa extrajobb. Det jag fick var rätt okej, men det andra hade nog varit godare. Men när hon frågade sa jag att det var jättegott. Jag har tänkt mycket på det där sen, det var ju inte riktigt sant att det var jättegott, men jag ville visa min uppskattning över att hon var så snäll och var rädd att såra henne.

Visst finns det situationer när man inte vill svara, men då låter jag hellre bli att svara. Klart man inte vill hänga ut någons identitet på nätet, men istället för att felaktigt säga “någon i andra änden av stan“ räcker det väl med “en bekant“? Eller “en släkting“ eller vad det nu kan vara.

Sen finns det lägen där sanningen är svår och kanske lite stötande men ändå måste uttalas, för annars är man feg. Om en nära vän frågar vad man tycker om boken hon har skrivit eller tavlan hon har målat, är det ens plikt att svara ärligt. Vem ska annars göra det? Ska man låta sin vän gå omkring och tro på något som är fel? Det kallar inte jag för vänskap. Man behöver inte såra för det. Om jag tar ett exempel så har jag en bekant som målar jättefina tavlor. Eftersom jag är fågelexpert ser jag att det är små fel på kroppshållning, fjäderdräkt eller liknande ibland hos de fåglar hon gör. Men då kan man säga att tavlan är jättefin, men (näbben är kanske lite för lång eller vad det nu kan vara). Hennes insekter däremot, framförallt skalbaggar, är perfekta och verkligen underbart vackra, och då passar jag på att berömma dessa extra mycket. Själv har min mamma alltid gjort så för mig, och jag måste kunna lita på att hon är ärlig. Om jag ska ställa ut, ge bort eller sälja en tavla vill jag att den ska vara bra. Säger hon att den är bra så är den det. Jag skulle skämmas ihjäl om jag upptäckte att jag hade gett bort något fult eller felaktigt.

Tomten var det några som nämnde. Mina föräldrar försökte aldrig att få mig att tro på tomten, och det är jag tacksam för, jag hade blivit besviken över att ha blivit lurad. Vi pratade om tomten, för man stöter ju på bilder och så. De förklarade att “andra föräldrar låtsas att han kommer med klapparna, men vi ville inte lura dig“ och jag kände mig stolt och glad över att kunna lita på mina föräldrar.

Oj vad mycket jag skrivit, det här var uppenbarligen viktigt för mig

[Aqvakul]

En av mina svägerskor bättrar nästan alltid på sanningen. Vi har anpassat oss till detta och tar det hon säger med "en nypa salt". Ibland blir det dock lite lustigt. Hennes dotter föddes för tidigt, liksom vår, och vägde kring 1,7 kg. Nu är hon närmare 30 än 25, men överbeskyddas kraftigt av sin mor.(Hon är ju så liten och klen!) Det märkliga är att för varje år som går så blir dotterns födelsevikt allt lägre. Nu är den nere i 1,1 kg. När jag i somras oförsiktigt ifrågasatte informationen så blev både hon och min svåger tvärförbannade....

[Myosotis]

Hoppas den inte blir negativ!

[Whiskuchi]

Jag ljuger alltid (knäck den om ni kan)

[Ralf]

En av mina svägerskor bättrar nästan alltid på sanningen. Vi har anpassat oss till detta och tar det hon säger med "en nypa salt". Ibland blir det dock lite lustigt. Hennes dotter föddes för tidigt, liksom vår, och vägde kring 1,7 kg. Nu är hon närmare 30 än 25, men överbeskyddas kraftigt av sin mor.(Hon är ju så liten och klen!) Det märkliga är att för varje år som går så blir dotterns födelsevikt allt lägre. Nu är den nere i 1,1 kg. När jag i somras oförsiktigt ifrågasatte informationen så blev både hon och min svåger tvärförbannade....

Hon har väl läst att man räddar allt mindre o mindre barn nu för tiden..... snart vägde väl ungen 600 gram...

[*Stintan*]

En eller annan nödlögn har nog slunkit ur min mun under åren liksom att jag säkert undanhållit sanningen ibland för att inte såra men principiellt är jag emot att ljuga, dels för att jag har så dåligt minne att jag aldrig skulle kunna hålla reda på vad för osanning jag hittat på och dels för att jag är övertygad om att sanningen ändå hinner ikapp en till slut.

[Bee]

Intressant och kul tråd!
Jag tycker det är mycket svårt att ljuga, dvs att medvetet redogöra någon händelse felaktigt. Exempel: "Ringde du bensinstationen och hyrde kärran? - Ja, men dom hade ingen ledig" Den som svarade hade i själva verket inte ringt alls. Sångt är jobbigt! I det läget föredrar jag att säga som det är "jag har glömt att ringa".

Sen finns det nödlögner och dom kan vara acceptabla. Eller handlar det om social kompetens som jag tror det var Bettson som sa.

Annars är det väl så att det som är sanning för en person inte behöver vara det för en annan. Det klassiska är väl när vuxna barn träter om hur mamma egentligen var. Att dom uppfattat mamma helt olika vill dom inte medge.