Adoption, I väntans tider Alternativ

[Carina Josefsson]

Tack ska ni ha allihop, det värmde!
I dag är det bättre. Jo, det är väldiga humörsvängningar nu för tiden.
Var faktiskt i affären o kollade på barnkläder i dag....vet ju inte vilken storlek det ska vara, men ville bara kika o känna lite

När mina kompisar har varit med barn så har det alltid varit så lätt att prata om den väntade bebisen, ni vet, den har ju varit närvarande i deras magar.
Men detta är ju helt annorlunda, lite overkligt än så länge.
Och så känns det som om dom tycker synd om mej, inte för att dom säger det, men det känns inte riktigt ärligt när dom gratulerar. Det är det som gör mej ledsen.
Så det kändes jätteskönt att få era stöd.
Tack!
Det kommer att bli en spännande erfarenhet det här

[Ophelia]

Grattis grattis till lilla barnet. Kommer förmodligen aldrig själv få ett barn men blir glad över människor som får en liten kotte sedan kvittar det väl hur barnet "kommit till". Du och din man kommer bli de absolut viktigaste människorna i lilla livets liv.

[rosita]

Dumma mig... måste ju svara på Adoptionsinlägget också!

Fattar ärligt talat fortfarande inte varför man i stort sett måste vara moder Teresa själv för att få adoptera medans vilka idioter som helst kan skaffa barn på naturlig väg *suck*.

Visst är det väl bra med riktiga koller men vad är det som säger att man håller ihop längre för att man är gift eller att man inte kan bli av med sitt jobb bara för att man har fast just då??? Blir så trött på såna generaliseringar. Man måste inte vara gift och stenrik för att vara ett lyckligt par som kommer ta väl hand om ett barn.

Hoppas det går bra för er och att ni får ert högt önskade barn till slut.

Ska själv ha barn på "naturlig" väg i november men min bästa vän har PCO och har väldiga problem så vi får väl se hur det går för dem. Är så sorgligt för hon är den mest barnkära människan jag vet och barn bara dras till henne direkt.

Om det inte lyckas för dem så kommer de antagligen också försöka adoptera men de ska försöka ett tag till, hon är "bara" 30 år än så länge så det har ju några år till på sig att försöka med IVF och vad det nu heter.

Önskar er all lycka i framtiden!

Det är ofta barnets hemland som har dessa krav på giftermål och ordnade förhållanden. De vill ju inte skicka barnen ur askan i elden!
Vi har själv adoptivbarn födda 1975 resp. 1978 och kan bara intyga att det är helt underbart!

[rabalder]

Snart ska du se att allt jobbigt ni haft, ger frukt till slut!
Har själv gått igenom nästan lika dant. Jag har själv ett barn som nu blir 27år. Då jag träffade min nuvarde man, ville vi gärna har barn tillsammans. Den biologiska klockan gick för fort så det blev inget barn.
Vi funderade på att ta ett atoptivbarn också. Det blev fosterbarn istället. Vi har en tjej som bott hos oss i snart 4år. Henne älskar vi som om hon varit vårt eget!!! Vi har en oro att hon inte får stanna hos oss.
Det är en uppväxtplacering så hon stannar nog kvar. Skulle hon inte få det skulle mitt hjärta gå sönder! Jag tycker att det ger så mycket att få ta hand om barnen som har det svårt. Härligt då huset är fullt med busiga glada ungar!
Lycka till!!!!!

[rosita]

Hej Carina! Det är en lång väntan ni har framför er. Jag har själv varit där!
Våra adoptivbarn är födda i Indien 1978 och 1975. Vi var tyvärr inte själv nere och hämtade dem, men dottern, -75an, ska förhoppningsvis åka dit på bröllopsresa i höst. Hon och hennes man (gifte sig 16/4 -05) hoppas på att få adoptera ett barn från samma ställe i Pune, Indien.
Håller tummen för att er väntan blir kort! Lycka till!

Här kommer en passande dikt:
Not flesh of my flesh
Nor bone of my bone
But still miraculously my own.
Never forget for a single minute
You didn´t grow under my heart, but in it!

[Carina Josefsson]

Det du Rosita, det måste vara ett gott tecken om något!
Jag menar om ett adopterat barn som själv vill adoptera som vuxen.
Det var väldigt mycket prat om hur illa det kunde gå för de adopterade barnen när de blev lite större, när vi gick på våran utredning.
Då är det alltid roligt att höra motsatsen ibland! För de flesta går det ju alldeles utmärkt faktiskt.

[Sulawesii]

Oh Carina, jag förstår att det känns jobbigt! Jag fick magknip när jag läste ditt första inlägg i den här tråden, så hur är det inte då för dig??
Hoppas att tiden fram tills ni får åka och hämta barnet går superfort för er!!

[Snöflinga]

Önskar er allt gott med erat "längtansbarn"

Men som någon skrev, se det som en graviditet och för bered dig som så. Hoppas du håller oss a´jour om vad som händer

[Bettson]

Det du Rosita, det måste vara ett gott tecken om något!
Jag menar om ett adopterat barn som själv vill adoptera som vuxen.
Det var väldigt mycket prat om hur illa det kunde gå för de adopterade barnen när de blev lite större, när vi gick på våran utredning.
Då är det alltid roligt att höra motsatsen ibland! För de flesta går det ju alldeles utmärkt faktiskt.

Men vännen då!

Varför skulle det gå illa för adopterade barn. Det är nog en gammal skröna från förr när man inte talade om i familjen att barnet var adopterat. Sedan när någon utanför familjen berättade för barnet då kunde det väl bli omvälvande för den stackars ungen.

Så går det ju inte till idag. Lika lite som att pappan försvinner ut ur bilden för att föräldrarna skjiljer sig. Det är svunnen tid.

Självklart kommer du att känna oro för ditt barn du är ju mamma, men måla inte fan på väggen oavsett vad folk säger. Gläd dig i stället. Och den unge som är älskad och känner sig speciell den kommer det alltid att gå bra för.

Så självklart kommer allt att gå bra för ditt barn. SLå abort all oro och gläd dig åt det som kommer.

[MrNorth]

Vad anser ni om ensamstående som adopterar? Det kan man ju läsa ganska ofta i tidningarna om "kändisar" som tröttnat på kroglivet och att "hitta den rätte" och sådeles adopterar istället.

MVH
henrik