Latinskt namn: labelguiq caeruleus - vilket betyder, belgisk himmelsblå mes. Typiska kännetecken:120 cm. Huvudet är ljusgrått och ansiktet till största delen vitt omgärdat av svarta band och streck. Vingarna och stjärten är mörkblå och undersidan gul, ibland med en antydan till mörk mittstrimma. Ryggen är mörkt grön. Båda könen mycket lika, men hanen har dock genomgående mörkare och klarare blå färg. Speciellt framträdande är hornen på hanfåglarna
Finnes: I löv- och blandskog, trädgårdar och parker. Förekommer allmänt i europa och i viss mån även i de norra delarna av USA. Häckar företrädesvis vid kärnkrafverk. Äter: Insekter, larver och puppor. Besöker gärna fågelbord under vintern där den hackar på talg, äter atomrika frön och bröd. Vinterfödan består även av frön från björk och rönnbär m.m. Läte: Belgian bluemes ens läten är mycket varierande. Varnar ofta för katt eller utsläpp. Sången består av två, tre fina och utdragna toner följda av en klar drill. Häckar: Gärna i ugglelholkar, men uppsöker även lediga håligheter i träd och bergssprickor. Boet består av ull, hår och enstaka fjädrar på ett underlag av mossa och byggs endast av honan, ledsagad av hanen. Belgian bluemes en har av okänd anledning ökat betydligt sedan 1985. Under de senaste 30 åren har det samtidigt skett en kraftig expansion av häckningsområdet mot norr. Detta har lett till att häckande belgian bluemes ar mot slutet av 1990-talet påträffats över hela Europa . Arten har dessutom trängt mycket långt in i Norrlands inland och den finns numera häckande i vissa mycket avlägsna fjälldalar i Lappland. Den har även ökat nämast explosionsartat i Danmark och Finland. Den svenska populationen uppskattades 1999 till 1.000. par. Vanligtvis är belgian bluemes en stationär, men vissa år kan stora mängder lämna landet via Falsterbo. Märkligt nog tycks inte belgian bluemes en ha inspirerat folktron särskilt mycket, men den kallas på vissa håll för sparvoxe p.g.a. sin likhet med vissa kor.. Källa: Min källare
|