|
Hej!
Finns här någon som kan komma med ett glatt tillrop och ett tröstande ord?
Jag har tre tonårsdöttrar och lever med lyckligt gift, men ej med deras pappa. Jag inbillar mej att jag som mamma borde veta vad som är bäst för mina barn. Men icke! De verkar tror om sej själva att de besitter all den livserfarenhet som krävs för att fatta stora beslut och för attkunna uttala sej om vad som är bäst för dem. Allt jag säger verkar komma från en annan planet. Vi har bott här nu i snart 6 år och jag känner att i i grund och botten har vi det bra, sen kan det finnas brister men det finns det väl i alla familjer eller är det bara här?
Jag börjar känna mej så matt, jag vet inte vart jag ska vända mej. Och samtidigt så känner jag att detta är en övergående fas och at jag bara ska igenom den.
Jag handlar efter min magkänsla, men den är inte mycket värd i mina barns ögon. Jag går hemma på dagarna pga min Fibro och har i och med det mycket tid att tänka, kanske för mycket?
Finns det nån som kan peppe mej lite.
Har ni gått igenom något lliknande?
Kram fån en trött liten mamma
|
tonåsdöttrar
07-06-2005, 11:49
