Jag är ordentligt frustrerad,ambivalent,sökare,maskbärare,lögnare.....
Det vill säga jag tror att jag ljuger för mig själv hela tiden;att jag är så oändligt kärleksfull
När jag i själva verket skulle vilja be människorna dra åt helvete när de är dumma och taskiga!
Jag pratar med en söt röst med en gammal troende kvinna ,när jag istället vill sga till henne:jag tror inte på det du säger
Jag leer såååå gulligt när jag möter alkisar på stan;när jag istället tänker: jävla supputer gå nån annanstans
När ungar cyklar mitt på trottoaren lee jag såå oändligt vackert och säger:det här är inte cyckelbana;när jag skulle vilja ropa:jävla ungar och hytta näve efter dem
Och här på forumet skriver jag om kärlek i det oändliga och känner mig sååå kärleksfull;när jag mer än väl vet att jag har inom mig en helt annan sida som är riktigt djävulsk
NU skulle jag vilja SKRIKA:Stanna världen jag vill hoppa av!!!
Dessa två krafter inom mig är i ständig krig och jag blir så hemskt trött
Jag blir väl aldrig någonsin en balanserad vuxen kvinna så det är lika bra att ge upp och ta en dag i sänder utan de eviga lusten att förändra mig själv till det bättre:Jag är den jag är och det får duga!!!
Det där med att känna sig själv!?!
29-06-2005, 13:55
