Har ni någon gång tänkt på, hur fort det kan gå. Alternativ

[Reserv]

Du får gärna skämta för min del...döden är en naturlig del av livet när man är gammal...
Vi satt i rummet intill efteråt och fikade och pratade...och skrattade...och mormor var en del av gemenskapen...trots att hon gått vidare...
Hon lever i vårt minne och våra hjärtan...

Jag vet inte om jag ska avundas dig som har/har haft äldre släktingar som du nu kan minnas och sörja, eller om jag ska va´gla´att jag slipper eländet med sorger och allt. Man är orolig nog för barnen, och inte fick yngste sonen det lättare heller efter att din son råkat ut för sin olycka med tåget. Man vakar som en hök efter barnen och dom tycker att man är mossig och dum i huvet, jag är juh bara rädd att det ska hända dom nåt hemskt.

[jendah]

Reserv:
Instämmer med Tesa. Skämta du!

Här blandas skratt och tårar. Och vi har ju fått ha farfar kvar så mycket längre än vi någonsin vågat hoppas.

[Ewa L]

Vi har alla olika sätt att behandla sorg.

Efter mammas begravning i höstas var stämningen över lag ganska hög runt det stora bordet. Många släktingar hade ju inte träffats på evigheter.
Men inte jag. Jag hade bara en jätteklump i halsen och tårarna rann oupphörligt. Fick inte i mig en bit.

Det var naturligtvis jättejobbigt. Men inte för att de var förhållandevis glada och pratade minnen. Min sorg hade inte blivit ett dugg mindre av att de också gråtit. Jag fördömde inte dem, lika lite som de fördömde mig för att vara "glädjeförstörare".
Det finns inget rätt eller fel!