CITAT (Felix matte @ 26-07-2005, 21:12)
Alltför ofta dras det fram att den o den brottslingen haft sååååå taskig barndom och uppväxt så man nästan ska acceptera att han/hon nu rånar/mördar mm för han/hon mår sååå dåligt...
Skitsnack säger jag!!!
Varenda människa har att ansvara för sina egna handlingar.. så är det!
Att skylla på ett o annat ... det är att inte stå för vad man gjort.
Vill än en gång framhäva att det finns en
SKILLNAD mellan att förklara och försvara.
Att
förstå något är inte detsamma som att
ursäkta något, ändå gör det skillnad. För en själv kanske allra mest.
Ännu en av mina "klichéer" kommer här: "Ett bödel är ett offer och ett offer är en bödel." Det funkar nog i alla sammanhang, både stora och små, och enda "botemedlet"
är "eget ansvar"!
Alla med svår uppväxt blir inte kriminella, som tur är. Däremot kan man nog finna en svår uppväxt bland de allra flesta kriminella. (Sen kan svårigheterna vara yttre eller inre)
Det finns visst forskning som pekar på, att om ett barn inte har
fått empati, kan det inte lära sig det själv. Och har ett barn inte lärt sig empati före 12 års ålder tror jag det var, så är det försent...
Ett barn som far illa, kan allra oftast "ta mycket ur litet", som en svamp ungefär. Och även om hemmet är världens mest dysfunktionella plats, kanske det finns någon snäll granne under någon period, eller sällsynta besök hos en avlägsen släkting kanske gör underverk?
Vad som är en svår uppväxt? Ja, som Ophelia skriver, det kan bara en själv avgöra. Vi människor är så oerhört olika i vår
sårbarhet!
Man behöver faktiskt inte "döma" en människa, för att fördöma dens handlingar. Det tar absolut INTE bort rätten att SKYDDA SIG SJÄLV OCH SAMHÄLLET!!!!!! Tvärtom! Det ingår i människors ANSVAR, för vi behöver inte vara OFFER (och därmed bödlar).
Samhället har också skyldigheten att se till att brottslingar tar SITT ansvar.
Vari ligger då skillnaden?
I den egna sinnes-ron först och främst. Om jag inte dömer andra människor, utan kan förstå att det finns en förklarande helhet, kan jag också rikta mina känslor dit där de hör hemma, och fungerar. D.v.s. leder mig vidare/hindrar kortslutningar. Det gör mig till en harmonisk människa med bred känslo-skala, och det vill jag ju vara.
Inte vill jag vara offer för en brottsling när jag inte behöver vara det?
För det är enbart på MITT ansvar, att finna min egen sinnesro!
Den andra skillnaden är att det går att börja fundera över konstruktiva lösningar!
Ju mer vi vet om de här sambanden, desto viktigare blir det ju att FÅ UPP ÖGONEN FÖR BARN SOM FAR ILLA!
Man har nog aldrig förr i världshistorien (som det senaste seklet) börjat FÖRSTÅ hur en svår barndom påverkar den vuxna människan.
Oavsett kriminalitet eller inte, så går barnet sönder inombords, och det är svårt att leva med, och svårt att laga som vuxen.
Såren blöder ofta hela livet.
stevie, ett livsöde
27-07-2005, 07:51
