CITAT (Evgeni @ 25-09-2005, 01:09)
vadå i morron
Tänker du vänta ända tills Måndag med
att berätta
Hur lång tålamod tror du vi har

okay då...det kommer nu...
har en fobi för getingar/bin, som min saliga mor ligger till grund för.
för mej är allt som är randigt getingar. (förlåt åke).
paniken sprider sig blixtsnabbt och jag får svårt att andas.
när jag som nygift fick in en "geting" i köket när jag lagade mat, gjorde att jag klappade igen dörren till köket och lät maten brännas vid
grät helt hysteriskt när min man kom hem och fick ut getingen.
sen fick jag min dotter, efter många tårar och besvikelser. hon var en gåva
och vad händer...jo en geting kommer in i dotters rum
min första tanke var...släng igen dörren
men det går ju inte...hon är ju på insidan!!!
sagt och gjort...krälar på golvet in till ungens rum, och kastar upp fönstret.
hunden vi hade då, anade fara och skällde som besatt.( en collie)
han anade min fasa mer än jag gjorde.
jag var i det läget helt övertygad om att detta livsfarliga djur skulle döda både mej och barn.
men jag fortsätter med mitt krälande fram tii sängen och får med mej ungen ut.
hunden är galen, ungen skriker och jag hyperventilerar.
då insåg jag att så här kan jag inte hålla på...detta kryp är mindre än mej och det slår man igäl snabbt och effektivt.
efter några år hamnade jag där jag nu bor, och mina barn växte upp.
en dag skriker min dotter sex år gammal på hjälp utanför.
vad jag ser när jag tittar ut, är att tösen har en hel getingflock i sitt långa hår....
mamma skriker hon och viftar förtvivlat omkring sig.
då öppnar en granne sin balkongdörr och säger snusförnuftigt..."bin som svärmar är inte farliga"
DET SKITER JAG I skrek ja KOM IN!!! och slängde igen dörrar och fönster.
behöver jag säga att jag och den grannen är kompisar än i dag, efter tjugo år. hon är också medlem på odla.
åkes (gossen ruda) och amarias bilder har gjort att jag numera kan se dom, utan att slå ihjäl dom direkt.
om dom inte surrar FÖR mycket om öronen...då får jag panik.