Några av de senaste dagarnas virrvarr:

Letat efter min bil på Stormarknadsparkeringen hur länge som helst. Trodde tillslut att nån snott den, blev alldeles illamående.... den stod bara lite längre bort än jag trodde.

Stoppat fingrarna i te´t när jag skulle ta några jordnötter. Jäklar vad rädd jag blev!!!

Sett min katt i ögonvrån och vänt om för att gå fram till henne, bara för att se att det är min ljusblåa väska (katten i fråga är svar och vit och stöpt i lite annorlunda form).

Vad har ni själv att bekänna? Tänkte att vi behövde lätta upp stämningen här just nu.

Njae......jag tycker det du varit med om har slagit mina virrvarr den senaste tiden

Jag bekänner inte virrighet men väl en av dödsynderna: Lättja.
Jag har varit ledig idag och borde ha gjort massor både ute och inne.
Men jag har lagt patience på datorn, legat på soffan och läst tantsnusk och surfat på Odla. Precis hela dagen.

Mulle

Jag brukar ha stenkoll på min ständigt fullsatta kalender, men i och med att jag fick barn minskade anteckningarna och även minnet av vad jag har att göra...

Numer har jag ingen kalender, det har inte behövts på länge för jag har haft sån stenkoll på datum och alla möten etc.

Men...

Nu är jag helt väck i skallen. Minns ingenting överhuvudtaget. Vi var på BVC där jag fick en tid till nästa möte. En vecka senare har jag glömt bort det helt och hållet och inte heller skrivit in datumet i väggalmanackan. Så jag ringer BVC igen för att boka in en tid för nästa möte. Glömmer att lämna namn och nummer. Ringer igen för att påpeka hur förvirrad jag är och ber dem höra av sig. Vilket de gör bara för att bekräfta att jag redan har bokat en tid till det.

Jag går som en zombie genom huset och lägger saker överallt och går sen och letar efter dem i flera minuter. Glasögonen försvinner konstant, alla mina pennor, fjärrkontrollen försvinner etc etc etc. En dag hittade jag fjärrkontrollen i kylskåpet...

Jag kan se en sak som måste göras och sen gå för att hämta tillbehör, ex disktrasa. På vägen minns jag plötsligt inte vad jag ska hämta och varför och irrar runt ett tag för att försöka se saken igen och bli påmind.

Så här är jag varje dag nuförtiden. Skrämmande att gå från total koll till noll koll.

här är det lika illa...latheten hägrar.
det virrigaste jag har gjort är att färga in cerisa slingor i mitt kritvita hår
dom jäklarna är beständiga, så dom måste klippas bort, om jag ledsnar

Underbart!

Nja, jag är nog inte den virriga typen men lättja känner jag igen ......sov till 10.45 idag

ja virrig kan jag också bli ibland
"Rätt ofta!" skulle min sambo säga

Så här spontant kan jag inte minnas nåt speciellt ....

Jag vill bara lugna Latmask med att det faktiskt är modersmjölken som rinner till uppe i hjärnan! Jag fick likadant när jag var gravid... det värsta är dockatt det inte har blivit bättre än!

Känner jag igen......... har nästan alltid på kvällen ett glas bordsvatten och en liten skål (ok då, en rätt rejäl skål.......) med jordnötter bredvid datorn och det är mer än en gång jag stoppat ner fingrarna i glaset med bordsvatten.
Anki

det vanligaste virr jag gör är att aska i kaffekoppen eller godisskålen
det händer dagligen
för att inte tala om alla gånger jag glömmer vart jag är på väg

!!!!!!!!!
För midre än fem minuter sen askade jag i mitt ölglas!

Och jag kan inte ens skylla på modersmjölk!
Mulle

inte jag heller
men ibland undrar jag vad jag håller på med
jag skyller på valpmjölk, med tanke på dom små som ätit gröt i dag för första gången

Mmmmm

En gång när vi hade födelsedagskalas här så bryggde jag kaffet och hällde i termosen, tog fram mjölk och grädde och så skulle vi fika.... då var termosen BORTA?!!?!! Jag bryggde nytt kaffe och vi firade födelsedagsbarnet i god ordning, termosen hittade jag senare i kylskåpet när jag skulle ställa in lite grejor där....

Flera gånger när jag och min kompis ska åka någonstans så har jag gått och satt mig i passagerarsätet i min bil.... Det är aldrig någon annan än jag som kör min skruttiga bil!

Förutom att jag beter mig virrigt så pratar jag offantligt trasigt också: Som när jag tankat bilen och kommer på att jag inte har koden till kortet med mig (det var ett nytt kort som sambon just skaffat) och går in på macken och säger: Jag har ingen kort! Samtidigt som jag räcker fram kontokort och körkortet. Killen bakom disken ler lite besvärat och säger: Det här är en kort... och visar det för mig... Äh. säger jag, jag menar jag har ingen legitimation! Varvid han bakom disken visar mig körkortet och säger: Det här räknas som legitimation... Sedan skrattar han högt och säger: Du menar att du inte har någon kod va?
Mvh
Fenja

Jag är ALDRIG förvirrad.. Det är bara min sambo som springer och gömmer mina saker hela tiden.

sånt gillar jag
tur att man inte är ensam om dårskaperna
jag lyckades stjäla en bil här i göteborg vid ett tillfälle
samma bil. samma färg. fel regnummer. men nycklen passade

Just nu bara sitter jag o skrattar så jag får ont i magen åt era tokerier och självklart känner jag igen mej själv

(skönt att få skratta lite idag med)

Fast jag kan inte komma på nått kul/virrigt sådär på rak arm...
brukar glömma bort vad jag håller på med halvägs... får gå tillbaka och kommer förhoppningsvis på vad jag sysslar med..

just precis...vet inte vart jag är på väg och varför....får gå tillbaka hela tiden

ja de brukar ju hjälpa när man går tillbaks till utgångspumkten men de e värre då man glömt utgångspunkten

då är det kris

En granne kom hit ikväll, - ska jag slå på pannan? fråga jag, - jo tack det skulle sitta fint med en kopp, svarade grannen. jag koka kaffet, dukade fram och hällde upp. Efter en stund sa han lite försiktigt...- skulle va´gott med nåt att doppa i. Fasen, jag hade bara hällt upp åt mig själv. Det är lite uppochner i familjen just nu, lite kriser här och var, men det ska väl kunna gå mot ljusare tider får man väl hoppas

Sätta handkräm på tandborsten.....

Eller något som jag är mästare på: Lägga våra varor i andras kundvagnar ....

Lägga fram soppsleven istället för en vanlig matsked till mannens müsliskål.

Sätta fram påsen med kaffebönorna istället för müslipåsen till mannen.

Det värsta är att jag inte var sån när jag var singel. Jag blev sån när jag träffade min man. Och han säger samma sak!

Och båda är vi ordentliga personer som har koll på läget ....

Grejen med mig är att jag har för bråttom - har inget tålamod. Allt ska gå pang, pang, pang!!! Så jag hinner både prata och agera innan jag har tänkt färdigt ibland.

Min syster var på middag och skulle vara snäll och diska upp efteråt.
På morgonen hittade jag avocadoskalen prydligt uppställda i torkstället...
Mulle

I förrgår rev vi upp "himmel och jord" av funderingar över vem som ringt först hem till oss och sedan på sonens mobil. Sonen hade kollat mobilnumret och sa ett namn men JAG föreslog en helt annan person, annat snarlikt efternamn, annat förnamn....och jag begrep inte i vilket ärende denne flyktigt bekannta människa ringt...och hur visste han sonens mobilnummer?
Det gick säkert en kvart och vi diskuterade , tittade i telefonkatalog..sonen va lite bekymrad desutom...Han hade ringt upp mobiltelefonen men den som svarade hade lagt på.

Gissa vem som ringt? Det var jag.!! :wub:som lånat en kollegas mobil eftersom pengarna på min var slut När jag var på väg att lämna tillbaka den lånade telefonen så ringde det..och jag såg vårat telnummer i displayen, jag var just på väg in till ett möte och vart jag så stressad att jag bara stängde av den ..Det var ca 3 timmar mellan händelserna..

Tja.......vad är att tillägga......

Numera virrar jag väl inte mer än att jag glömmer bort saker och ting...Värre har det varit förr om åren då jag flera ggr har fått leta efter bilen, glömde bort var jag hade ställt den.

En svåger (död sen många år) tog bilen till matbutiken, handlade och packade tre kassar fulla... promenerade hem med varorna och först när han kom till carporten kom han på att han haft bilen. Han tog en lång omväg när han en stund senare gick för att hämta bilen... ville inte att grannarna skulle förstå att han glömt bilen

Sulaweesi, fulla poäng för den här tråden!
Mulle

Glömde berätta att jag har åkt på födelsedagsuppvaktning...ett syskonbarn, står och sjunger på trappen..har ett paket med en militärgrön fleecetröjja har skrivit ett tjusigt kort med namn och allt ...sjunger och grattar grabben som står i dörren tillsammans med sin syster ....Systern har en konstig blick....jag blir iskall....inser........det är hon som fyller år

gillade hon fleecen?

nä nu orkar jag snart inte skratta mer

ja......visst är det roligt att man kan glädja andra.................

nån som vet om det finns piller ...eller droppar ...eller?

visst finns det droppar...men man blir visst galnare av dom än man var innan

Jag skulle ringa min man på mobilen häromdan men eftersom jag satt och målade samtidigt hade jag varit så disträ att jag slog fel nummer. Det var ingen som svarade men efter ca en halvtimme ringde en okänd man upp och sa att någon hade sökt honom från vårt nummer. Jag var tvungen att se vilket nummer han ringde ifrån innan jag fattade...numret var nästan samma som min mans förutom sista siffran.

Ändå värre blev det när maken kom hem och jag berättade om min miss och att jag hade försökt få tag i honom, då började han undra varför han inte hört att mobilen ringt.....är det slut på batterier tro? Det tog en stund till innan jag kom på svaret....jag hade ju ringt fel, inte undra på att inte maken hört sin mobil då!

Känner igen mig
har till och med frågat doktorn om det är något fel på mig
eftersom jag ständigt glömmer bort vad det var jag skulle hämta eller vart jag är på väg
han sa att det var helt ok-han hade samma symtom själv
så vad skall man tro?
Är jag normal eller inte- efter att ha läst denna tråd så tror jag att jag
är helt normal
Tack alla för att ni har gett mig självförtroendet tillbaks

Jag tror att stress har väldigt mycket med saken att göra. Jag glömmer ofta vad jag har tänkt säga i samma ögonblick som jag öppnar munnen och när jag går ut genom dörren så tittar jag alltid ner så att jag inte glömt ta på mig byxorna eller nåt liknande.....inte för att det nånsin har hänt men det är nog inte omöjligt att det skulle kunna göra det

Instämmer jag har kollat i profilerna och alla är t.o.m yngre än mig
så jag känner mig ganska lugn just nu.

Fast på em då vi var till ICA såg jag en sååå söt kastrull, stod och vägde den i handen och sa att en sån här har vi inte... precis rätt storlek att ha på lilla plattan och vi är ju bara två så den kommer att användas dagligen. Maken påstod att vi hade flera men... det vet man ju att karlar inte har så bra minne (duckar) så den följde med oss hem
Väl hemma en titt i grytskåpet... där stod två st nästan likadana
Vi skrattade lääänge.

Läkarna säger ju att det e fullt nomalt att glömma nycklar och så...huvudsaken är att man vet vad man skall ha nycklarna till när man hittar dem

Min kompis var i Ullared och storshopade förra veckan. Gick runt i 4½ timme och hade en rejält full vagn. Ställde den ifrån sig för att hämta nån liten sak och gick vidare mot kassorna - med fel vagn!
Vagnen hon fyllt kunde hon inte hitta igen, så det var bara att börja om från början


ca 20 försvunna/ förväxlade vagnar om dagen var normalt där fick hon veta
så det finns några virrepäror...
Hennes privata jacka återfanns dagen efter. Den hade legat i botten av den första vagnen hon fyllde.

Ställde in kaffebryggaren i skafferiet, när vi fikat i kväll--den ska stå på köksbänken!!
Lade plånboken i en kökslåda--den ska vara i en av handväskorna!!

Jo, jo - det där känns igen.
För någon månad sen hann en främmande man betala alla mina varor innan vi upptäckte misstaget. Och han sa att han hade funderat över att han hade köpt mozzarella och inte kunde komma på varför han gjort det. Han var klart lättad över att det var fel vagn!

Mulle

Jag skrattar så mycket samtidigt som jag skriver att det blir rena rappakaljan...

Vi hade en kund i vår affär som berättade att han dagen innan hade varit och handlat. När han kommit hem med varorna så undrade hans fru var han hade gjort av hunden. Ja just det, gissa var hunden var. Kvar utanför affären förstås
Själv känner jag igen mej i de flesta historierna här

ÅÅÅHHHH. Birgitta P!
Mulle

vilken trevlig tråd

Vad glad jag blir! Jag är långt ifrån ensam! Åtskilliga är de gånger som vi har letat efter bilen på stora stormarknadsparkeringen. Tack och lov har vi nu bytt bil till en som man kan låsa upp på håll, då tänds lamporna så man sre var den står så man kan hitta igen den! Ibland när jag går ut med soppåsen så glömmer jag bort att slänga den i soptunnan - kollar postlådan, tar in posten - och soppåsen som jag glömde slänga. Hittar ibland juicekannan i skafferiet och brödpåsen i kylen när maken har haft bråttom till jobbet en sömnig morron, o.s.v., o.s.v. i det oändliga...

Vilken härlig tråd det här är!

bilen är ett evigt kapitel här med.
lånar sonens neongröna volvo oftast när jag shoppar.
den syns på tusen meters håll, var den än står
vad tror ni händer när jag kommer in i nougatbrun 850?
jo...jag letar som en galning efter en neongrön 240
jag kan stå brevid bilen och undra vem som snodde min gröna bil

Vi är sedan mars -96 ensamma i stan om att ha bil som vi har.. i just den färgen.. ändå lyckades jag "tappa bort" den

Kul tråd tycker jag också... skrattar stundvis så tårarna sprutar. Undras om man kommer att drömma om allt det "kuliga" och också skratta i sömnen... hoppas jag

underbart...kan se dej framför mej där du ligger och hoppar i sömnen av skratt

jag har numera en liten skär gris på min antenn på bilen
gissa varför
o så kollar jag alltid om jag ställt mej på ankan eller grisen eller så för dom har skyltar som ska hjälpa oss virrpannor attt komma ihåg var vi ställer oss

Ja, ni är ju inte kloka

Jag minns en grej som inte är så virrigt kanske (mest Pinsamt) men here we go!

Jag har en gång gjort bort mig så grundligt att jag skäms att berätta!
Men detta var ett par år sedan vid en julmarknad. Det hade regnat kopiösa mängder och jag hade jobbets buss. (gammal renault...)

Skulle vända bussen lite snyggt på en gräsmatta bakom en lada intill marknaden. KÖR FAST i gräsmattan direkt.

Ok, ingen panik, vi knuffar och har oss. LÄNGE.

Näe, den sitter där den sitter. Vi knackar på i huset som ladan hör till, men ingen öppnar.
Jaha, vad gör vi nu? Då kommer jag på den brilljanta idéen att vi kör ner en bit till på gräsmattan och vänder där nere för att få fart och kunna köra upp för den lilla backen. Sagt o gjort!

Vi kör ner alltså ner ännu längre på deras gräsmatta och sitter naturligtvis fast ännu mer (Jag skäms bara jag tänker på det!)

Ja, min jobbarkompis går iväg för att hämta hjälp på någon närliggande gård. Jag sitter kvar i Bussen och begrundar mitt öde när det plötsligt knackar på bilrutan!

Där står ägaren till gården med sin mor....
Och undrar vad i H-vete jag har gjort! Ja, jo ähum.... försökte förklara mig men hörde ju hur dumt det lät! Jag hade verkligen kört sönder hela gräsmattan bakom ladan. (det var alltså inte den som hörde till huset, klen tröst ,men men)

Ja hur som helst så drog killen upp oss ur slänten med sin bil och han var inte alls så upprörd som hans mor! Hon var skitförb... Jag bad nog om ursäkt tusen gånger och erbjöd mig att betala men killen sa att det inte behövdes....

Det glömmer jag aldrig! Får fortfarande en illamående känsla när det känns som om bilen sitter fast i något!

Ja modersmjölken är ju alltid bra att skylla på.

Toppen var nog den gången då jag glömde bort vad min son hette och kallade honom Emil när jag pratade med min väninna...

Min sambo glömde dock bort vad hans far hette... "Inga och... vad heter han nu igen?"

Innan modersmjölken kom lyckades jag dock med ett par saker också... på inflyttningsfesten skulle jag koka kaffe och var så stressad så jag glömde ställa dit en kaffekanna. När jag kommer in ligger svärmor på knä och torkar kaffe från hela köksgolvet...

En annan gång ringde jag en kompis när vi var ute på stan.

- Hej! Kan inte du komma hit med oss? Vi är ute och firar min födelsedag!

Det hördes inte jättebra eftersom det var rätt mycket trafik runtom. Han frågade i alla fall var vi var för nånstans och jag försökte förklara att det var korsningen Götgatan och Folkungagatan. Han visste inte var det var... och jag skrattade gott åt honom och kallade honom en virrpanna etc.

- Men var är du då?
- I Stockholm pucko!
- Men... jag bor ju i Dalarna...

Då har jag ringt fel nummer... Gissa hur många gånger jag bad om ursäkt men han tyckte det var ruskigt roligt...