|
När jag läste denna berättelsen så tänkte jag tillbaka när jag var barn.
Under vinterhalvåret gick min far klockan 04.00 på morgonen hemifrån till jobbet. På sommarn åkte han ju motorcykel men det gick ju inte när det var så mycket snö.
En dag var det extrem mycket snö så då kom han på idén att ta skidorna. Men saken var den att han egentligen inte kunde åka skidor. Men han gick iväg på skidorna i alla fall.
När vi barn sedan gick till skolan, också i god tid eftersom vi hade rätt så långt att gå, så hittade vi vår far i en snödriva. Kanske 100 metrar hemifrån och drygt 3 timmar efter att han har gått hemifrån.
VAd gjorde vi barn, först frågade vi vad han gjorde där och sedan skrattade vi lite innan vi förstod allvaret i det hela.
Så vi hjälpte honom ur snödrivan och sedan var det bara för honom att gå hem igen.
Efteråt har jag tänkt många gånger på det. Tänk, där satt han fast. Såg ljuset i huset, när det släcktes igen efter att min mamma la sig en timma till efter att ha lagat frukost till min far. Och där satt han fast och kom ingetvart. Hemskt.
Elisabeth
|
en berättelse, (sann)
22-11-2005, 17:22
