Svullo har tagit sitt liv Alternativ

[mamamaggan]

Du hade inte kunnat göra någonting!

Så ha inga skuldkänslor. Mamman ville bara ha någon att skylla på. Nu menar inte jag att hon gjorde det av elakhet utan hon gjorde det i sin sorg och förtvivlan. Vi kan aldrig vara ansvariga för sådan här handlingar. De görs av människor som är sjuka och inte KAN inse det.

[Ophelia]

Att ta livet av sig är inte själviskt! Blir så arg på sådana påståenden!! Man är ju sjuk och dör av sin sjukdom. Som att dö av cancer. Tror du att han hade ett val, Magdis?

Jo om man har barn så har man ett ansvar för dom, då är det själviskt att inte söka hjälp i tid. i det här fallet hade han kunnat söka hjälp för det dåliga förhållandet så kanske det inte hade blivit separation.

Tror han var som de flesta karlar, "jag ska minsann inte gå och snacka med någon"

Skicket jävla skitsnack. Du pratar som om en person som mår så dåligt skulle vara så klar över sin situation att man klarar av att fatta sådana beslut. Tycker det vitttnar om höjden av okunskap och brist på förståelse.

Vad är det som gör att inte tanken på hur dåligt man måste må för att ta sitt eget liv trorts att man har sina barn. Vad för smärta bär inte en sådan person med sig om man fattar beslutet att världen och säkert barnen har det bättre utan att man finns där.

[mamamaggan]

Att ta livet av sig är inte själviskt! Blir så arg på sådana påståenden!! Man är ju sjuk och dör av sin sjukdom. Som att dö av cancer. Tror du att han hade ett val, Magdis?

Jo om man har barn så har man ett ansvar för dom, då är det själviskt att inte söka hjälp i tid. i det här fallet hade han kunnat söka hjälp för det dåliga förhållandet så kanske det inte hade blivit separation.

Tror han var som de flesta karlar, "jag ska minsann inte gå och snacka med någon"

Skicket jävla skitsnack. Du pratar som om en person som mår så dåligt skulle vara så klar över sin situation att man klarar av att fatta sådana beslut. Tycker det vitttnar om höjden av okunskap och brist på förståelse.

Vad är det som gör att inte tanken på hur dåligt man måste må för att ta sitt eget liv trorts att man har sina barn. Vad för smärta bär inte en sådan person med sig om man fattar beslutet att världen och säkert barnen har det bättre utan att man finns där.

Varför är det så svårt att förstå att det är sjukdom som ligger bakom denna handling?

Eller är det bara att det är " fult" att var sjuk i själen ?
Om han hade haft en annan ," fysisk" ,sjukdom hade han då "dömts "för det?
Ska de med " fysiska" problem också bota sig själva?

[zaaritha]

Nej, man kan inte "bota" så´nt! Tyvärr!!!!
Min far hotade att ta livet av sej, när jag var barn..
Han sa att han skulle hänga sej.
Många, många kvällar fick jag ge mej ut i mörkret m ficklampa o leta efter honom!
Det var vidrigt!!!

[Annlo]

Nej, man kan inte "bota" så´nt! Tyvärr!!!!
Min far hotade att ta livet av sej, när jag var barn..
Han sa att han skulle hänga sej.
Många, många kvällar fick jag ge mej ut i mörkret m ficklampa o leta efter honom!
Det var vidrigt!!!

Vad hemskt för ett barn att behöva känna så!

Jag förstår att det är en sjukdom, ingen vill medvetet göra så mot sina barn! Förfärlig dold sjukdom!

[*Felix matte*]

Faktiskt så tror jag inte att någon kan förhindra ett självmord... inte om personen har bestämt sig.
Annat är det om personen ifråga sänder ut rop på hjälp... då är det helt annat. Så har jag läst när personer som just ropat på hjälp har berättat.

Min lillebror tog livet av sig.. Ingen hade märkt något och ändå mådde han såååå dåligt att han inte orkade fortsätta leva.

Tycker inte att någon enda människa ska ta på sig skuldkänslor för den som valde självmord. Det gagnar ingen utan tär bara på ens eget liv.

Människan som väljer bort livet måste vara väldigt sjuk.. inte kroppsligt men väl själsligt.

[*Felix matte*]

Nej, man kan inte "bota" så´nt! Tyvärr!!!!
Min far hotade att ta livet av sej, när jag var barn..
Han sa att han skulle hänga sej.
Många, många kvällar fick jag ge mej ut i mörkret m ficklampa o leta efter honom!
Det var vidrigt!!!

Så sorgligt att höra zaaritha... jag förstår att det måste ha varit fruktansvärd psykisk press på dig. Kram

[zaaritha]

Man "bör inte" känna skuld--men det finns ingen "avstängnigsknapp"
tyvärr!!

[*Felix matte*]

Man "bör inte" känna skuld--men det finns ingen "avstängnigsknapp"
tyvärr!!

jag förstår dig... så klart finns ingen avstängningsknapp men jag önskar ändå att du och ingen annan skulle känna skuld för andras handlande.

Lätt att säga men säkert svårare att klara av...erkänner jag

[mamamaggan]

Man "bör inte" känna skuld--men det finns ingen "avstängnigsknapp"
tyvärr!!

Hoppas , trots allt att det finns en avstängningsknapp, även om den är svår att hitta och att det kan ta lång tid.

Själv hade jag redan en bra kontakt med vården när jag hade min kris. Den hjälpte mig ur hela sk-ten och men jag glömmer aldrig smärtan.

[zaaritha]

Nej--smärtan finns där--alltid!
Och: tanken---"kunde jag gjort nå´t?"
Så--snälla; döm inte de som begår självmord!
Vi kan ej förstå deras förtvivlan o hopplöshet!!!

[Ophelia]

Man "bör inte" känna skuld--men det finns ingen "avstängnigsknapp"
tyvärr!!

Hoppas , trots allt att det finns en avstängningsknapp, även om den är svår att hitta och att det kan ta lång tid.

Själv hade jag en redan en bra kontakt med vården när jag hade min kris. Den hjälpte mig ur hela sk-ten och men jag glömmer aldrig smärtan.

Håller med dig. Oxå genomgått en helvetisk kris och är väl inte över än. Hade jag inte fått hjälp av en underbar arbetskamrat som regelrätt såg till (det var "antagligen ringer du eller jag") att jag hamnade hos terapeut så hade jag inte levt i dagsläget.

Just att jag själv befunnit mig med ena benet och stor del av andra foten i graven gör mig skitförbannad på kommentarer om själviskhet och annat dravel. Av mina s.k vänner privat fanns ingen som hjälpte mig. Ingen såg till att komma hem eller tog mig med ut. Alla höll käften när jag försökte prata. Ingen i familjen har förmodligen vetat för de har inget sagt, fast jag kan inte fatta att inga misstankar funnits.

[mamamaggan]

Ibland är det så att de närmaste inte ser, eller inser hur sjuk en människa är, även om man tycker att det borde märkas. Kan vara rädsla att förvärra också.

Har just nu en kompis som är svårt sjuk, vi andra har bara undrat när det skulle komma, men hennes man vill eller kan inte ge henne stöd. Hon sökte sig till oss i början men sedan klarade hon inte av det och nu törs inte vi ta direktkontakt för att inte förvärra. Hon har bara blivit sjukare och sjukare med tiden trots att hon får hjälp.

Känner igen hennes krisfaser och tror att hon snart slår i botten , tack och lov. Sedan kan det bara gå uppåt!

[Ophelia]

Fått lära mig att det är ytterst sällan som en kontakt förvärrar. Ta kontakt om ni klarar av det!!

Klart hon inte klarar av att söka sig till människor. Mår man så dåligt så orkar man inte. Så har det varit med mig. Herregud...har gått omkring som en zombie. Fattar inte att jag klarat heltidsarbete. Att hålla kontakt med andra människor kräver ork och förmåga. Den förmågan försvinner ju sämre man mår. Hon står uppenbarligen helt ensam och det är blad det värsta som kan hända. Förvisso kanske hon mår så dåligt att hon inte ORKAR skada sig själv. Den dagen kommer när hon kanske tar sig upp från det värsta och det är den farligaste tiden. Vetskapen att ingen finns/fanns där.

[mamamaggan]

Förstår hur du menar. Hon hör av sig med små kort ibland t ex födelsedagskort o d. Vi har diskuterat detta mycket bland oss men eftersom hon uttryckligen sagt att det gör för ont att träffa oss så följer vi det hela lite på avstånd. Har sprungit på henne på stan coh då började hon gråta så hon fick en stor lång kram. Även då sa hon att det gör för ont eftersom det river upp så mycket känslor.Ibland är det så , känner igen det.

Hon vet att vi finns där. När det bröt ut ringde hon mig och bad om hjälp. Då ställde vi upp och turades om att både prata med henne i telefon samt besöka henne. Vi har kontakt med hennes vuxna barn som stöttar henne så gott det går.

Det finns så mycket i detta som jag inte kan berätta men tragiskt är det när människor mår så dåligt.

[*Felix matte*]

Förstår hur du menar. Hon hör av sig med små kort ibland t ex födelsedagskort o d. Vi har diskuterat detta mycket bland oss men eftersom hon uttryckligen sagt att det gör för ont att träffa oss så följer vi det hela lite på avstånd. Har sprungit på henne på stan coh då började hon gråta så hon fick en stor lång kram. Även då sa hon att det gör för ont eftersom det river upp så mycket känslor.Ibland är det så , känner igen det.

Hon vet att vi finns där. När det bröt ut ringde hon mig och bad om hjälp. Då ställde vi upp och turades om att både prata med henne i telefon samt besöka henne. Vi har kontakt med hennes vuxna barn som stöttar henne så gott det går.

Det finns så mycket i detta som jag inte kan berätta men tragiskt är det när människor mår så dåligt.

Skickar kram till dig och hoppas att du inte tar för mycket stryk själv av att föröka hjälpa och stötta och finnas till för din vän.. Du är guld värd

[mamamaggan]

Jag är inte ensam om det och vi stöttar också varandra samt har förstående omgivning.

[netaave]

Jag förstod att mitt inlägg skulle skapa negationer.
Om han haft öroninflammation då och mist hörseln, hade vi inte då sagt, han får skylla sig själv som inte gick till doktorn i tid? Då hade vi tyckt att ansvaret låg hos honom.

Jag tycker bara att vi måste få bort skamkänslan för att gå till hjärnskrynklarn, så vi kommer dit i tid. Så det inte slutar som för Svullo, (ja jag skriver det eftersom han kallade sig så själv.) Min erfarenhet är att karlar har svårare för det också, än vi tjejer alltså.

Förstår ni hur jag menar nu då?

Jag grundar det här på de erfarenheter jag har i mitt föreningsarbete, just när föräldrar mister sina barn, även fast dom är inne i sjukvårdsapparaten går det som regel fööör långt innan man söker hjälp.
Jag har varit med om föräldrar som "följt efter" sina barn trots att det funnits syskon.

[yenny]

Jag tycker bara att vi måste få bort skamkänslan för att gå till hjärnskrynklarn, så vi kommer dit i tid. Så det inte slutar som för Svullo

Skamkänslan måste absolut bort!
Och det måste bli väldigt mycket enklare att få hjälp, för det verkar inte vara speciellt enkelt att få rätt hjälp.

Fast det är nog väldigt svårt för någon som mår så dåligt att klara av att be om hjälp.
(för han måste ha mått nå så fruktansvärt dåligt för att ens tänka sej att ta sitt liv)

[mamamaggan]

När man har ont i öronen så förstår man var det onda sitter men det gör man inte när man är sjuk i själen. Det är inte så lätt då att söka hjälp.

Sedan håller jag med dig när det gäller att få bort skamkänslan.

Att människor i chock ska förstå sitt eget bästa är för mycket begärt. Har man mist ett barn är det naturligt att vara ledsen o s v och jag tror inte man märker när man går över gränsen.

Att föräldrar följer efter sina barn " trots att det finns syskon" talar väl bara om för oss hur långt sjukdomen gått . Tragiskt är det ju likväl men man kan inte lasta föräldrarna.

Om vi vänder på det då. Vi har i andra trådar talat om att vi vill inte vara med längre om vi blir svårt sjuka och blir liggandes som ett paket. Om en sådan person har barn, ska den då låta bli att förkorta sitt lidande därför? Vad kan den personen ge sitt barn? Barnet lider nog minst lika mycket.

Inför våra föräldrar är vi alltid barn , oavsett ålder, och inte är det väl många som vill att ens föräldrar ska gå bort. Mamma och pappa ska alltid finnas där och stötta oss men så är det ju inte. Låt oss hoppas att de som mister sina föräldrar tidigt hittar någon annan som kan älska dem och bli älskade tillbaka.