|
Försök lyssna till vad jag inte säger
(av okänd författare)
Låt dig inte luras av det ansikte jag visar,
för jag har tusen masker och ingen av dem är jag.
Bli inte lurad, för guds skull bli inte lurad!
Jag ger dig ett intryck av att vara säker,
Att mitt självförtroende är mitt namn och kyligt lugn mitt agerande
och att jag inte behöver någon, men tro mig inte.
Djupt där nere dväljs mitt verkliga jag i förvirring, i fruktan, i ensamhet.
Därför skapar jag mig en mask att dölja mig bakom,
att skydda mig från de blickar som vet,
men just en sådan blick är min räddning.
Det betyder att om den åtföljs av ett accepterande,
då åtföljs den av kärlek.
Det är det enda som kan befria mig
från de fängelsemurar jag byggt åt mig själv.
Jag är rädd för att djupast inne inte vara någonting
att jag inte är något att ha,
att du börjar upptäcka det och stöta bort mig.
Så börjar paraden av maskeringar.
Ständigt småpratar jag med dig.
Jag berättar allt som egentligen inte betyder någonting,
men ingenting av vad som betyder allt , vad som ropar inom mig.
Var snäll och lyssna noga och försök höra vad jag inte säger.
Jag skulle vilja vara äkta, spontan och mig själv,
men du måste hjälpa mig, du måste räcka ut din hand.
Varje gång du är snäll, vänlig och uppmuntrande,
varje gång du försöker förstå för att du verkligen bryr dig om,
då börjar mitt hjärta få vingar.
Med din känslighet, sympati och din förmåga att förstå,
är det kanske du som kan befria mig från min skuggvärld av osäkerhet,
från övergivenheten i mitt fängelse.
Det kommer kanske inte att bli lätt för dig,
Ju närmare du kommer mig, desto blindare slår jag kanske tillbaka,
men jag har hört att kärleken är starkare än tjocka murar
och däri ligger mitt hopp, mitt enda hopp.
Jag ber, försök riva dessa murar med fasta händer,
men varsamma händer för en människa är mycket känslig.
Vem är jag kanske du undrar?
Jag är någon du känner mycket väl, för jag är var man du möter,
jag är var kvinna du möter och jag är också du själv.
|
Tänkvärd text, av okänd författare
22-01-2006, 22:31
