lite text bara, inget märkvärdigt Alternativ

[Summersun]

Tycker också man ska reda ut sina problem först, innan man får barn. Har du gjort det så är det ju bra, men annars kanske det är skäl att vänta.
Vet ju inte din bakgrund men har läst en del av vad du skrivit här så därför skrev jag så. Inget illa menat med det

[bejron]

Jag blir alldeles matt
Om du tycker att du är så mogen, att alla här är emot dig och att ingen älskar eller förstår dig, hur i hela friden ska du då ro iland ett barn? Det krävs ständiga kontakter med BVC, med dagis och med skola och det verkar inte för mig som om du direkt var på god kant med resten av världen. Man måste faktiskt ha ett litet mått ödmjukhet och kunna lyssna på goda råd också.

Bejron

[Reserv]

När jag läser det här blir jag ännu mer tveksam om det är läge för barn här. Det känns som om du hade en hel del att ta itu med för egen del innan du kan vara den trygga punkten i ett barns liv.

Bejron

Kan inte annat än instämma. Som sexbarnsfar så vet jag vad det innebär att ha barn, allrahelst småbarn. Det är egna små liv som har rätt till ett så gott, harmoniskt och känslomässigt tryggt liv som det bara är möjligt att ge. Och som du själv beskriver din situation så skulle jag inte klassa ditt liv som känslomässig trygghet. Sorry! Ta itu med dom problem du själv har innan ni funderar på att sätta en liten till världen

Jag vet mkt välll vad barn innebär. Du vet ju inte änns hur mitt liv ser ut eller hur den är. Du vet inte min bakgrund eller nåt.

Hur kan du mycket väl inse vad det innebär att ha ett barn? Så länge du inte har några så kan du juh bara spekulera om hur det skulle vara. Alla här har nog snappat upp lite här och var om hur ditt liv har varit, och jag kan bara säga som så att det är ingen ursäkt för att va´omogen att man är handikappad och CP skadad, min äldsta grabb är multihandikappad och CP skadad men blir inte missförstådd hälften så mycket som du. Eller att du har blivit våldtagen, båda mina äldre döttrar har varit drabbade och ingen av dom är provokativa eller mer omogna än jämnåriga kvinnor/flickor. Att sätta ett barn till välden i din nuvarande situation skulle inte kunna anses som annat än egoistiskt, gentemot barnet om inte annat.

[Azeman]

ajaj, jag drar.

[Biggan_]

Kan säga så hära. Om jag klarade av en abort så klarar jag även av ett barn

Med all respekt för dej och jag vill inte göra dej ledsen, men jag undrar om du så säkert känner att du har klarat av aborten. Jag har aldrig själv gjort någon abort så jag vet inte hurdana känslor man har och hur lång tid det tar att bearbeta något sådant innan man känner sig redo att fortsätta med livet. Med tanke på din underbara och smärtsamma text i början av tråden så har jag en känsla av att du behöver mer tid på dej innan du är redo för ett barn igen.

[Azeman]

Kan säga så hära. Om jag klarade av en abort så klarar jag även av ett barn

Med all respekt för dej och jag vill inte göra dej ledsen, men jag undrar om du så säkert känner att du har klarat av aborten. Jag har aldrig själv gjort någon abort så jag vet inte hurdana känslor man har och hur lång tid det tar att bearbeta något sådant innan man känner sig redo att fortsätta med livet. Med tanke på din underbara och smärtsamma text i början av tråden så har jag en känsla av att du behöver mer tid på dej innan du är redo för ett barn igen.

just därför behöver jag få tbx mitt barn.. .Är det ingen som förstår mig?

[pejori]

just därför behöver jag få tbx mitt barn.. .Är det ingen som förstår mig?

jo..jag förstår dej
MEN... du får aldrig tillbaka ditt barn...du får ett annat

[Ingo]

par som lider av ofrivillig barnlöshet och håller på med IVF o dyl brukar få sin beskärda del av depressioner

Häpp, häpp, häpp! Var försiktig nu med att dra alla över en kam. Det du beskriver är den bild som många har men det behöver definitivt inte vara så. Det är bara det att det är de som mår dåligt som kanske märks mest.

Jag och min man har gjort flera IVF-försök utan att lyckas och ingen av oss är deprimerad eller instabil.

Jag skriver detta bara för att man kanske ska tänka sig för lite innan man själv faller in i klichéer.

Förlåt, men jag tycker nog att du övertolkar litet. Jag skrev inte att alla känner si eller så, jag skrev brukar i den meningen att det är vanligt att bli deppig av och till när resultaten låter vänta på sig. Även fast det för de flesta inte går så långt som till klinisk depression och sjukskrivning så är det i alla fall många som tycker att det färgar av sig rejält på livet tidvis. Och det är ingen kliché utan den erfarenhet jag har från kontakter med andra i samma situation.

[Rossi]

par som lider av ofrivillig barnlöshet och håller på med IVF o dyl brukar få sin beskärda del av depressioner

Häpp, häpp, häpp! Var försiktig nu med att dra alla över en kam. Det du beskriver är den bild som många har men det behöver definitivt inte vara så. Det är bara det att det är de som mår dåligt som kanske märks mest.

Jag och min man har gjort flera IVF-försök utan att lyckas och ingen av oss är deprimerad eller instabil.

Jag skriver detta bara för att man kanske ska tänka sig för lite innan man själv faller in i klichéer.

Förlåt, men jag tycker nog att du övertolkar litet. Jag skrev inte att alla känner si eller så, jag skrev brukar i den meningen att det är vanligt att bli deppig av och till när resultaten låter vänta på sig. Även fast det för de flesta inte går så långt som till klinisk depression och sjukskrivning så är det i alla fall många som tycker att det färgar av sig rejält på livet tidvis. Och det är ingen kliché utan den erfarenhet jag har från kontakter med andra i samma situation.

Det är lugnt. Jag ville bara ge andra som eventuellt också övertolkade det en inblick i att det inte BEHÖVER vara så som du skrev.

Grejen är väl den att om man mår dåligt så märks det men om man mår bra så vet inte omgivningen ens om att man har genomgått det man har gjort och plötsligt så tror man att ALLA som har gått igenom IVF mår bottendåligt eftersom det bara är de exempel som man har.

Jag har ju fått uppleva den trista attityden att folk har påstått att jag inte EGENTLIGEN vill få barn för då hade jag mått sämre av att inte ha lyckats. (Men det är ju inte det den här tråden handlar om egentligen så vi behöver inte fördjupa oss.)

[Azeman]

en grej har ni rätt. Jag har inte fått sörja klart mitt barn ännu.

Det är så att, jag vart ju tvingad och hotad till aborten, påtryckt med andra ord. fast jag hade bestämt mig från början att behålla det. Men ja, det var inte så då. min som är nu, expojkvän (pappan till barnet) , han och hans föräldrar hotate mig att ta ungen ifrån mig. Mina föräldrar och släkt tjatade om att jag skulle göra abort, mina "vänner" försvann, medans andra folk sa att jag var mördare om jag gjorde abort.
Så då gick jag in i dimman och inte brydde mig så mkt. så jag gjorde abort då, en ofrivillig abort. Men det han inte bli så långt. Jag skulle då göra kirurgiska abort. Och jag fick då ta tablett på kvällen innan abort dagen, och det slutate med att det vart en mardrömsliknande natt, spyde , ont i magen osv. åkte in till sjukhuset akuten, men dom gav mig bara nån lugnande tabletter och skickade hem mig. Det var lugnande ett tag och fick sova någon timme. Men sen så började allt igen. Vet inte hur många gånger jag spyde den natten! men jag kan ju säga att jag aldrig vart med om liknande. det började då om igen på nytt, magverk och spyor och allt vad det nu vad (tillbringade den natten på toan) , till sist så visste jag inte om jag vart skit nödig eller kissnödig. gick på toan. Och där kom den. Jag fick missfall, och såg den i toaletten, alltså , jag såg mitt "barn", i toan.
men jag fick åka dan efter att rensa bort rästerna, alltså skrapa bort, så det var hälften abort typ. Jag har fortfarande bilden i huvudet! och jag höll på att svimma och sånt. men till sist så lyckades jag gå och sova, och somnades gråtandes och vaknades gråtande.

och sen så. Pappa var aldrig hemma, papap var inte där jag behövde åka till akuten. Han var och strulade hela våren (jag gjorde aborten på sommarn juni månad eller nåt sånt) . Han var inte där då när jag behövde åka in till akuten, och det sårade mig väldigt mkt. Men sen så efteråt.
Det var så mkt efteråt. efter några dagar, kanske 3 dagar så var vi tvungen att avliva tre katter (åldern och sjukdomar) , och sen så typ en vecka efter aborten så kommer mina föräldrar och säger att dom ska skilja sig. och sen så försvinner min ex pojkvän (han stack fast han lovade att vara kvar) , och sen så har jag inte sörjt så dära riktigt. (visst jag har gråtit varenda dag , men det pga saknaden) . Jag har försökt att fylla med djur, och ja, allt i tomheten. Inget gick.

Men sen så strax efter aborten, ja, jag gick och låtsades att jag fortfarande var gravid. gick och köpte baby kläder, nappar, flaskor och allt.
Även flera månader efteråt. Och just nu, kan ta på magen och låtsas att jag är gravid. jag putar på magen och hoppas att det är en gravid mage och så...

Visst ska jag vänta med att skaffa barn tycker ni när jag mår dåligt och så.
Men jag vet att jag klarar av det, jag vet det. Visst, jag kommer aldrig få tbx det barnet. Men jag kommer ha ett barn. Ni verkar tro att det är så lätt att släppa tanken att inte skaffa barn. Men jag vill ha ett barn. Med min sambo (som är då 35år) . Jag behöver det. Och jag vet att jag klarar av det. Och det är därför jag mår dåligt. För att jag inte har nåt barn, för att jag inte blivit gravid ännu. Har haft oskyddad sex över ett år. Men ingen graviditet. Och ja, vi ska undersöka oss.

men ja. jag (vi) vill ha ett barn. Och jag känner mig redo, och jag vet att jag klarar av det. Även om jag är sjuk och deppig även ung. Men alla kan nog vara deppiga och sjuka nån gång.

[Azeman]

en grej har ni rätt. Jag har inte fått sörja klart mitt barn ännu.

Det är så att, jag vart ju tvingad och hotad till aborten, påtryckt med andra ord. fast jag hade bestämt mig från början att behålla det. Men ja, det var inte så då. min som är nu, expojkvän (pappan till barnet) , han och hans föräldrar hotate mig att ta ungen ifrån mig. Mina föräldrar och släkt tjatade om att jag skulle göra abort, mina "vänner" försvann, medans andra folk sa att jag var mördare om jag gjorde abort.
Så då gick jag in i dimman och inte brydde mig så mkt. så jag gjorde abort då, en ofrivillig abort. Men det han inte bli så långt. Jag skulle då göra kirurgiska abort. Och jag fick då ta tablett på kvällen innan abort dagen, och det slutate med att det vart en mardrömsliknande natt, spyde , ont i magen osv. åkte in till sjukhuset akuten, men dom gav mig bara nån lugnande tabletter och skickade hem mig. Det var lugnande ett tag och fick sova någon timme. Men sen så började allt igen. Vet inte hur många gånger jag spyde den natten! men jag kan ju säga att jag aldrig vart med om liknande. det började då om igen på nytt, magverk och spyor och allt vad det nu vad (tillbringade den natten på toan) , till sist så visste jag inte om jag vart skit nödig eller kissnödig. gick på toan. Och där kom den. Jag fick missfall, och såg den i toaletten, alltså , jag såg mitt "barn", i toan.
men jag fick åka dan efter att rensa bort rästerna, alltså skrapa bort, så det var hälften abort typ. Jag har fortfarande bilden i huvudet! och jag höll på att svimma och sånt. men till sist så lyckades jag gå och sova, och somnades gråtandes och vaknades gråtande.

och sen så. Pappa var aldrig hemma, papap var inte där jag behövde åka till akuten. Han var och strulade hela våren (jag gjorde aborten på sommarn juni månad eller nåt sånt) . Han var inte där då när jag behövde åka in till akuten, och det sårade mig väldigt mkt. Men sen så efteråt.
Det var så mkt efteråt. efter några dagar, kanske 3 dagar så var vi tvungen att avliva tre katter (åldern och sjukdomar) , och sen så typ en vecka efter aborten så kommer mina föräldrar och säger att dom ska skilja sig. och sen så försvinner min ex pojkvän (han stack fast han lovade att vara kvar) , och sen så har jag inte sörjt så dära riktigt. (visst jag har gråtit varenda dag , men det pga saknaden) . Jag har försökt att fylla med djur, och ja, allt i tomheten. Inget gick.

Men sen så strax efter aborten, ja, jag gick och låtsades att jag fortfarande var gravid. gick och köpte baby kläder, nappar, flaskor och allt.
Även flera månader efteråt. Och just nu, kan ta på magen och låtsas att jag är gravid. jag putar på magen och hoppas att det är en gravid mage och så...

Visst ska jag vänta med att skaffa barn tycker ni när jag mår dåligt och så.
Men jag vet att jag klarar av det, jag vet det. Visst, jag kommer aldrig få tbx det barnet. Men jag kommer ha ett barn. Ni verkar tro att det är så lätt att släppa tanken att inte skaffa barn. Men jag vill ha ett barn. Med min sambo (som är då 35år) . Jag behöver det. Och jag vet att jag klarar av det. Och det är därför jag mår dåligt. För att jag inte har nåt barn, för att jag inte blivit gravid ännu. Har haft oskyddad sex över ett år. Men ingen graviditet. Och ja, vi ska undersöka oss.

men ja. jag (vi) vill ha ett barn. Och jag känner mig redo, och jag vet att jag klarar av det. Även om jag är sjuk och deppig även ung. Men alla kan nog vara deppiga och sjuka nån gång.

undrar, vad tycker ni om handikappade skaffar barn?

[Betty]

undrar, vad tycker ni om handikappade skaffar barn?

Det går ju bara inte att ge ett svar på den frågan... Det finns så många olika handikapp och olika grader av handikapp.

[Inga från Närke]

undrar, vad tycker ni om handikappade skaffar barn?

Det går ju bara inte att ge ett svar på den frågan... Det finns så många olika handikapp och olika grader av handikapp.

Ser inget fel i att handikappade skaffar barn, men man kanske ska tänka sig för beroende på vad för handikapp man har. T.e.x.
Kan man sköta barnet själv
Är förälderns sjukdom ärftlig orkar man se sitt barn lida och gå igenom det man själv har gått igenom
Kan man ställa upp på allt som skolan kräver av en förälder med skjuts hit och dit, föräldramöten (aktiv förälder)
Kan man vara förälder på sta'n när den dagen kommer
Kan man aktivera sitt barn
Ja det finns massor att räkna upp mer än det jag har angett, som kan bli jobbigt om man som förälder är handikappad, men orkar man med allt detta så är det väl inget fel att skaffa barn. Men man skall nog inte heller ha bara ett barn i så fall utan minst 2 så barnen också har någon att prata med när det gäller sin förälders problem, för det kan bli tungt om man är ensambarn. Ser detta på min egen dotter när jag var sjuk, hon känner då ett stort ansvar för mig och MÅSTE ta hela. Fanns det syskon vore det lite enklare.

[Azeman]

undrar, vad tycker ni om handikappade skaffar barn?

Det går ju bara inte att ge ett svar på den frågan... Det finns så många olika handikapp och olika grader av handikapp.

Ser inget fel i att handikappade skaffar barn, men man kanske ska tänka sig för beroende på vad för handikapp man har. T.e.x.
Kan man sköta barnet själv
Är förälderns sjukdom ärftlig orkar man se sitt barn lida och gå igenom det man själv har gått igenom
Kan man ställa upp på allt som skolan kräver av en förälder med skjuts hit och dit, föräldramöten (aktiv förälder)
Kan man vara förälder på sta'n när den dagen kommer
Kan man aktivera sitt barn
Ja det finns massor att räkna upp mer än det jag har angett, som kan bli jobbigt om man som förälder är handikappad, men orkar man med allt detta så är det väl inget fel att skaffa barn. Men man skall nog inte heller ha bara ett barn i så fall utan minst 2 så barnen också har någon att prata med när det gäller sin förälders problem, för det kan bli tungt om man är ensambarn. Ser detta på min egen dotter när jag var sjuk, hon känner då ett stort ansvar för mig och MÅSTE ta hela. Fanns det syskon vore det lite enklare.

Okey.

Håller med dig.

Och allt det vet jag att jag kan klara av.

Men ibland så kan en del kanske bara få ett barn, och inte två. . tråkigt det.
pappa min var ensamen som syskon.

[*Felix matte*]

Orkar inte läsa alla inlägg i tråden men i ett av de sista fick jag "hint" om vad det handlar om.

Faktiskt så har jag/vi på nära håll sett vad barn kan fara illa pga föräldrars handikapp
och också på ganska nära håll nu 30 år senare sett hur det gick för barnet ifråga.

Med det inte sagt att alla barn till funktionshindrade far illa det har mycket att göra vari funktionshindret ligger.

[Azeman]

Orkar inte läsa alla inlägg i tråden men i ett av de sista fick jag "hint" om vad det handlar om.

Faktiskt så har jag/vi på nära håll sett vad barn kan fara illa pga föräldrars handikapp
och också på ganska nära håll nu 30 år senare sett hur det gick för barnet ifråga.

Med det inte sagt att alla barn till funktionshindrade far illa det har mycket att göra vari funktionshindret ligger.

Även en massa barn far illa utav föräldrar som inte är handikappade. Men då handlar det oftast om droger, alkohol, arbetarmissbrukare, player, osv.

[peterinas]

Men azeman, du skriver i din profil att du är sjukskriven pga depression och att orken inte finns att jobba eller gå i skolan. Barn är ingen bot för sånt, barn kräver jättemycket ork och stabila föräldrar som mår bra. Annars kan dom inte växa och bli bra människor. Mår man inte bra innan man skaffar barn ska man inte hoppas på att allt blir bara solsken av en bäbis. Även om du är jätteledsen över den bäbis som inte blev till, kanske du ska fundera på om du själv mår så bra just nu att du orkar ge ett barn allt vad det behöver, det kommer att vara barnet som behöver dig, det är inte du som ska behöva ett barn.

Bejron

Och ja, tilläg: deprimerad är jag. Och det är bland annat pga jag inte har mitt barn här. och pga en del andra saker.

alla deppar till o från . samhället har blivit så idag . allt handlar om pengar o livet går ut på att tjäna pengar för att göra av med dom . man kan ju undra ibland vad man håller på med . jag som annies sambo kan abra säga att sen kag vart tillsammans med henne har jag sett en enorm skillnad som natt och dag . o sen om vissa sitter och *dömer* utan nå kött på benen får dom står för , jag dömer aldrig en människa , finns ingen anledning

jag kan vara deppig ibland med när hela lönen ska betalas i räkningar *vissa månader* eller solen inte visar sig på flera månader , eller andra tankar över vissa saker osm man inte gjort men borde ta tag i . så visst ja kan vara deppig , men alla är nog deppiga ibland , o då kan man inte dra slutsatsen att är man deppig ska man inte ha barn . då kan ju ingen skaffa barn .

[Zarah P]

Men azeman, du skriver i din profil att du är sjukskriven pga depression och att orken inte finns att jobba eller gå i skolan. Barn är ingen bot för sånt, barn kräver jättemycket ork och stabila föräldrar som mår bra. Annars kan dom inte växa och bli bra människor. Mår man inte bra innan man skaffar barn ska man inte hoppas på att allt blir bara solsken av en bäbis. Även om du är jätteledsen över den bäbis som inte blev till, kanske du ska fundera på om du själv mår så bra just nu att du orkar ge ett barn allt vad det behöver, det kommer att vara barnet som behöver dig, det är inte du som ska behöva ett barn.

Bejron

Och ja, tilläg: deprimerad är jag. Och det är bland annat pga jag inte har mitt barn här. och pga en del andra saker.

alla deppar till o från . samhället har blivit så idag . allt handlar om pengar o livet går ut på att tjäna pengar för att göra av med dom . man kan ju undra ibland vad man håller på med . jag som annies sambo kan abra säga att sen kag vart tillsammans med henne har jag sett en enorm skillnad som natt och dag . o sen om vissa sitter och *dömer* utan nå kött på benen får dom står för , jag dömer aldrig en människa , finns ingen anledning

jag kan vara deppig ibland med när hela lönen ska betalas i räkningar *vissa månader* eller solen inte visar sig på flera månader , eller andra tankar över vissa saker osm man inte gjort men borde ta tag i . så visst ja kan vara deppig , men alla är nog deppiga ibland , o då kan man inte dra slutsatsen att är man deppig ska man inte ha barn . då kan ju ingen skaffa barn .

Hmmm... Det är en enorm skillnad mellan att vara deppig och att vara deprimerad.