CITAT (Snövit @ 22-05-2006, 21:25)
Har din kompis betett sig så här förut?
Hade min bästa vän uppfört sig likadant hade jag blivit väldigt orolig över hur hon egentligen mår.
Eftersom hon aldrig har betett sig på något liknande sätt och jag vet att jag är viktig för henne.
Jag hade inte gått därifrån förrän hon berättat för mig vad som är fel och hur jag kan hjälpa henne.
Det kanske inte alls är dig hon är sur på, utan hon kanske bara mår förskräckligt dåligt just nu av någon anledning.
Hoppas att allt ordnar sig.
Möjligt att det inte är mig egentligen handlar om, vad vet jag? Men det är jag som råkar ut för det. Jag kan inte tvinga henne att prata med mig. När man får ytterdörren smälld igen framfrör ansiktet, vad ska man göra? Bryta sig in med våld?
Jag har lätt för att "krusa" för att jag inte vill att en vänskap ska avslutas i ovänskap, det är bättre då att komma överens om en paus eller vad som helst och förklara varför. Men när den andre inte vill varken det ena eller det andra, utan vill tiga ihjäl en vänskap, ja, då är det väl bara att acceptera det då. Men än har jag inte gett upp, jag ska kontakta henne igen om ett par veckor eller så (om hon inte hört av sig) Så får jag se vad som händer då.
Ang. att vara hjälpsam. Jag kan säga nej då jag inte kan/vill ställa upp. Men jag är en person som gärna ställer upp för att jag vill. Har nu aldrig tänkt att nu gör jag detta fast jag inte vill, för att vara snäll. Jag hjälper till för att jag vill.
Skrev tidigare: "Nu när jag tänker efter har det varit mycket på hennes villkor, vår sk vänskap. Jag är alldeles för snäll, alldeles för hjälpsam. Begär aldrig något tillbaka. Min man har sagt det förr, jag bara ställer upp och får inte något tillbaka. Men jag har sett det som självklart att ställa upp, vad det än må varit. Samtidigt vill jag gärna klara mig själv och då ber man gärna inte om hjälp med ditten och datten. Hon har, nu när jag tänker på det, inte erbjudit sig sin hjälp mer än någon sällsynt gång."
Som sagt, jag har inte reflekterat över att det varit så, att hon är ohjälpsam. Det har inte haft någon betydelse och det har det inte nu heller. Hon har gett mig annat istället. Roliga pratstunder och trevligt sällskap. Någon att dela förtroenden med osv. osv. Till hennes försvar måste jag säga att hon inte heller bett om hjälp titt som tätt. Ofta är det jag som erbjuder mig. (Typiskt mig att alltid försvara andra... oavsett hur dom betett sig....)
Nä, det finns inga vinnare eller förlorare. Det var mest ett sätt att få ut min ilska. Nu känner jag mig mest bara ledsen och trött. Trött på att småsaker kan bryta en vänskap bara så där, utan vidare... Jag har aldrig förstått sånt och kommer aldrig att förstå. Men står fast vid att när jag lär känna en ny människa ska jag inte se dom som min vän förrän det skett minst ett missförstånd. Om det så tar 10 år. Därmed inte sagt att jag inte kommer att bete mig som en vän för det kommer jag att göra.