Nu är man ingen småbarns, förälder längre! Alternativ

[LadyG]

Så är det nog antagligen.

Undrar om pappor reagerar likadant när de ska lämna junior på dagis första gången?

De ger väl oftast inte uttryck för sina känslor på samma sätt som vi. Men nog tycker de säkert att det är jobbigt. Min gymtränare höll på att skola in sin dotter på dagis tidigt i våras och berättade då hur hemskt han tyckte det var.

Det var jag som skötte inskolningen när vår dotter skulle skolas in men hon var ganska stor då, 3½ år. Hon var mogen att börja dagis och vi kände att det var bra för henne, därför blev det inte särskilt jobbigt.

Det förklarar en del, för de pappor jag träffade när dottern skulle skolas in var mycket "coolare" än jag. Jag grina så fort jag kom runt knuten men de såg hur lugna ut som helst (bara två pappor iofs, inte tillräckligt för att göra ett statistiskt urval precis)

När dottern skulle till dagmamman första gången kändes det så hemskt, behöva lämna sin lilla ögonsten i någon annans vård. Ush, snacka om att klippa navelsträngen en gång till.

[Leia]

Idag har även "dåren" börjat skolan! Han skötte sig till belåtenhet!
Den enda valpen som kunde ta ögonkontakt och vänta på varsågod innan man får ta godiset, konstaterade en stolt matte!
Borde egentligen skriva om det i hans egen "Dino" tråd, men jag tyckte att det passade även här!

[Bettson]

Mycket förändringar på en gång.

Det som är fördel med dåren är att du utvecklar hans relation och den blir hela tiden starkare. Han är bunden till dig hela sitt liv.

Jag tyckte det var så spännande när äldsta sonen började skolan. Fast jag var inte beredd på att jag inte var kvinnan i hans liv längre. Det var fröken.

Fröken säger si och fröken säger så. Och hur tokigt det än var för att sonen förmodligen hade missuppfattat det hela så var det rätt. Jag var inte riktigt beredd på den valsen så jag tyckte det var jobbigt.

Men får man tänka till ett varvså var det ju så, att jag inte hade mist min position. Mamma är ALLTID mamma. Det hade kommit en person till i hans liv som var viktig. Sonen breddade sin bas helt enkelt och det är positivt.
Mamma behåller sin position hela livet och fröken är bara en episod.

Nu vill jag inte skrämma dig, tvärtom. Men själv tyckte jag att det hade varit bra om jag hade varit lite mentalt förberedd. Fast du är säkert mycket mognare än vad jag var när jag fick barn.

[Leia]

Fröken säger si och fröken säger så. Och hur tokigt det än var för att sonen förmodligen hade missuppfattat det hela så var det rätt. Jag var inte riktigt beredd på den valsen så jag tyckte det var jobbigt.

Ja, sådant har börjat för länge sedan. Om han hör någon påstå en sak så tror han på det till 100% hur tokigt det än är. Och tokigt är det verkligen eftersom det i hans fall oftast är andra barn som i sin tur missuppfattat något och sedan säger det till Max.

Om han börjar ty sig till en annan vuxen ser jag nog som något possitivt, han har varit så bunden till mig jämnt så det skulle vara bra för honom. Det skulle vara ett stort steg för honom. Alla barn borde få ha sin egen "Alfred" sa Anna-Lena Brundin i en intervju. Och jag håller med henne! (Emils Alfred alltså) En vuxen som finns för barnet i ur och skur utan att vara dess förälder.

Hum, sedan kanske det svider för föräldern när den dagen kommer, men man får tänka att det är bra och utvecklande för barnet..

[Leia]

Oj vad snabbt ett barn kan svänga!
Efter tre dagar i skolan är Nalle Phu för "töntigt" att ha på tröjan! Han som alltid älskat Nalle phu (tapeter, gardiner, lampor, allt är det Nalle phu på, det blir dyrt när han kommer på att allt det ska bytas ut också! )

Nu har han blivit STOR!