Vilket underbart väder vi haft i helgen!
Igår var vi nere på landet en sväng över dagen och jag gick ut en runda i skogen för att se om det fanns någon svamp - intet liv! (inte ens någon flusvamp såg jag). Sen blev det lite höststädning i trädgården.
Idag har jag sprungit en underbar runda hemma i stan. Jag sprang från Sundbyberg - Längs Karlbergskanalen fram till Stadshuset - Längs Norrmälarstrand fram till Rålisparken och sedan vidare runt Kungsholmen och hem igen. Sträckan var 17 km.
När jag kom till Karlbergskanalen kände jag att det gick så himla lätt att springa och jag var så sugen på att springa fort så jag tänkte att "det får bära eller brista - jag MÅSTE få leka lite med farten". Det är så många som säger att man ska springa långpass i ett och samma tempo - jag förstår inte riktigt varför och nu var jag tvungen att testa om min tes fungerar, dvs att "man tar igen på gungorna vad man förlorat på karusellerna". Vad jag menar är att om man springer fortare en sträcka och sedan springer långsammare än vanligt en sträcka så går det utmärkt att busa med farten även på llite ängre sträckor. Och det gjorde det - det gick som tåget och var skitkul rent ut sagt. Jag älgade fram längs Karlbergskanalen, vilade lite vid Stadshuset och satte sedan fart igen och rusade Norrmälarstrand fram och genom Rålisparken. Sen tog jag det lugnare igen och satte sedan fart när jag kom till Pampas igen. Nu var det ju inga 30 km jag sprang den här gången - då gäller det att hushålla med resurserna allt vad man kan, men nu vet jag i alla fall att jag kan ha lattjolajban upp till kanske 20 km utan att krokna.... Det blir mycket skojigare att springa på det viset.
Inte tröttare än vanligt - snarare tvärt om - när jag kom hem och dom 17 kilometrarna tog 1 timme och 42 minuter (inkl kisspaus vid Stadshuset). Lite stolt är jag allt....
Redigerat av stina: 23-09-2007, 16:26