Utmattningssyndrom, För den som vill fördjupa sig Alternativ

[kryddan]

Alla är vi olika. För mig var det kombinationen av en orimlig arbetssituation på en sjuk arbetsplats och min egen personlighet.

Jag vet - numera - att jag tar för stort ansvar och skuldbelägger mig för mycket där andra lyckas skaka av sig. Jag väntade också för länge innan jag till slut bytte arbete. Jag var ung och entusiastisk och hoppades hela tiden att det skulle bli bättre. Jobbet i sig var ju meningsfullt och kollegorna trivdes jag med.

Jag kände mig misslyckad som inte verkade orka lika bra som alla andra. Att det var många mer än jag som blev sjuka tog jag liksom inte in.

Som någon skrev kör man ofta på tills det blir för sent - man passerar liksom en gräns när man inte längre kan tänka klart. Man bara fortsätter - tills någon stoppar en.

För min del slutade det med en rejäl krasch: orden försvann, minnet var som ett såll. Jag vinglade fram. osv osv. Lyssnade inte på min man som länge försökt få mig att stoppa. Tills slut blev jag hemskickad och på den vägen är det.

Så visst, man har ett egen ansvar. Men man har också en historia, en uppväxt som format den till den man är. Det är mitt ansvar att ta mig tillbaka. Men jag är trött på att känna mig skyldig - som om jag var en vekling som "gav upp".

Var du glad Gita, som klarat dig.

[Merlin]

Alla är vi olika. För mig var det kombinationen av en orimlig arbetssituation på en sjuk arbetsplats och min egen personlighet.

Jag vet - numera - att jag tar för stort ansvar och skuldbelägger mig för mycket där andra lyckas skaka av sig. Jag väntade också för länge innan jag till slut bytte arbete. Jag var ung och entusiastisk och hoppades hela tiden att det skulle bli bättre. Jobbet i sig var ju meningsfullt och kollegorna trivdes jag med.

Jag kände mig misslyckad som inte verkade orka lika bra som alla andra. Att det var många mer än jag som blev sjuka tog jag liksom inte in.

Som någon skrev kör man ofta på tills det blir för sent - man passerar liksom en gräns när man inte längre kan tänka klart. Man bara fortsätter - tills någon stoppar en.

För min del slutade det med en rejäl krasch: orden försvann, minnet var som ett såll. Jag vinglade fram. osv osv. Lyssnade inte på min man som länge försökt få mig att stoppa. Tills slut blev jag hemskickad och på den vägen är det.

Så visst, man har ett egen ansvar. Men man har också en historia, en uppväxt som format den till den man är. Det är mitt ansvar att ta mig tillbaka. Men jag är trött på att känna mig skyldig - som om jag var en vekling som "gav upp".

Var du glad Gita, som klarat dig.

Kloka och modiga ord!

[Ophelia]

Fast jag vet inte riktigt om Gita är så brutal. Jag tycker att det låter väldigt klokt. Att arbeta mer än 40 tim/vecka är väl få arbetsgivare som tvingar en till. Att man även är en person som väldigt gärna vill ställa upp och hjälpa andra/vara aktiv och engagerar sig i sina medmänniskor innebär ju att man som människa måste se över hur mycket man egentligen har att investera. En person som har familj, heltidsarbete och även ska vara en "aktiv medmänniska" och aldrig säga nej skriver ju faktiskt på sin egen utbrändhet. Att kunna säga nej och prioritera är viktigt för att kunna klara av att vara en aktiv medmänniska. Finns ingen annan som kan bestämma att "nu får det vara nog".

Uppriktigt sagt så tycker jag att det är alldeles för mycket "se på mig vad bra jag är som aldrig säger nej". Det är helt vansinnigt och tänk vad dyrt det är för personen ifråga! Vi alla har ett ansvar, dels att flagga upp när man tycker en människa är ute på hal is och dels för att inte "igla" på en människa som aldrig säger nej. Likväl har personen ett eget vuxenansvar att säga nej.

Utifrån min erfarenhet tycker jag att arbetsgivare till mång och mycket faktiskt tar sitt ansvar och många har tillgång till företagshälsovård för stöd och hjälp. En arbetsgivare som tvingar sina anställda till orimliga arbetstiden (och bryter mot arbetsmiljölagen) bör snarast anmälas till arbetsmiljöverket. Trivs man inte finns ju ingen anledning att vara kvar och det kan ju bara den enskilde individen ta ansvar för och välja. Hur mycket är egentligen investerat i ens liv och har man investerat för mycket?

[Gita]

Kanske är jag hårdhudad, det mesta rinner av. Jag gör alltid så gott jag kan och det räcker långt och när det inte räcker så bryr jag mig inte särskilt mycket för jag har ju gjort mitt bästa. Sen har jag haft turen att ha haft en bra uppväxt med föräldrar som gjort mig medveten om mitt värde, ett bra äktenskap och bra stimulerande, utmanande och utvecklande jobb.
Kanske det är en förklaring? Att jag trots ett krävande heltidsarbete, tre barn i tät följd varav ett varit och fortfarande periodvis är svårt sjukt, inte blivit sjuk själv.
Gita

[kryddan]

Håller med om att det är för mycket "se på mig...osv". Det är en konst att kunna säga nej och jag övar på den. Dilemmat när man hamnar i en pressad situation är att ens förmåga att fatta rationella beslut blir påverkad - det blir helt enkelt lättare att säga ja än nej..

Min arbetsgivare blev anmäld till arbetsmiljöverket, och stämd till vite. Jag var med och drev frågan. I egenskap av skyddsombud.

För min del handlade det inte om att bli tvingad att jobba si eller så många timmar. Skulle jag hinna med allt som skulle göras på ett bra sätt fick jag jobba dygnet runt och det skulle ändå inte räcka. Att aldrig räcka till tar hårt.

Jag jobbade som socialsekreterare - och tyckte att jag hade ett ansvar mot mina klienter. Tyckte också att om de nu stod ut med sina tuffa liv så skulle jag väl klara att jobba vidare.

[kryddan]

Kanske är jag hårdhudad, det mesta rinner av. Jag gör alltid så gott jag kan och det räcker långt och när det inte räcker så bryr jag mig inte särskilt mycket för jag har ju gjort mitt bästa.

Tycker inte det låter hårdhudat - snarare sunt!

[Betty]

De människor som blir utbrända eller drabbas av utmattningsdepression har inte valt att bli det. Det är allt som oftast människor som "brinner" och engagerar sig för sina medmänniskor och är aktiva i sitt arbete. Det är därför det blir för mycket till slut! Det är ingenting som händer över natt utan under en lång tid, oftast många många år. Den drabbade märker det inte själv till en början utan försöker rationalisera bort symptomen ända tills sammanbrottet kommer....Man växer liksom in i den här 60 timmars - veckan
Det är det som kallas utbränd! Jag läste någonstans några kloka ord:
För att bli utbränd måste man först brinna!!!

*nickar igenkännande*

[Ophelia]

Kanske är jag hårdhudad, det mesta rinner av. Jag gör alltid så gott jag kan och det räcker långt och när det inte räcker så bryr jag mig inte särskilt mycket för jag har ju gjort mitt bästa. Sen har jag haft turen att ha haft en bra uppväxt med föräldrar som gjort mig medveten om mitt värde, ett bra äktenskap och bra stimulerande, utmanande och utvecklande jobb.
Kanske det är en förklaring? Att jag trots ett krävande heltidsarbete, tre barn i tät följd varav ett varit och fortfarande periodvis är svårt sjukt, inte blivit sjuk själv.
Gita

Antar att du inte investerar mer än vad du kan betala så det drabbar dig och dina nära. Förrutom att du gör ditt bästa (som du beskriver) inte tar på dig mer runtom dig än vad du orkar bära iform av hjälpa andra och kunna säga nej när det behövs. Eller har jag fel?

[askar]

Kanske är jag hårdhudad, det mesta rinner av. Jag gör alltid så gott jag kan och det räcker långt och när det inte räcker så bryr jag mig inte särskilt mycket för jag har ju gjort mitt bästa. Sen har jag haft turen att ha haft en bra uppväxt med föräldrar som gjort mig medveten om mitt värde, ett bra äktenskap och bra stimulerande, utmanande och utvecklande jobb.
Kanske det är en förklaring? Att jag trots ett krävande heltidsarbete, tre barn i tät följd varav ett varit och fortfarande periodvis är svårt sjukt, inte blivit sjuk själv.
Gita

Eg så tror jag inte att du är hårdhudad alls. Du är bara dig själv.
Jag har också haft en bra uppväxt... ett bra äktenskap ... fyra fina barn
men mestadels inget jobb utanför hemmet.
Barn som varit allvarligt sjuka... alla fyra... och nu är jag själv i dödens väntrum
... fast där vet man ju aldrig när ens nummer ropas upp.
Kan ju komma ganska snart, men också dröja i mååånga år.

Ändå har jag inte drabbats av vare sig panikångest eller depression.

Jag har helt enkelt valt att se positivt på idag och framtiden.
Har svårt för att blicka bakåt ... Ser hellre allt spännande som väntar runt knuten.
Livet är ett spel med hög insats... så har jag fattat det som.
Och vad jag också förstått... så kommer ingen av oss levande härifrån.


Förlåt alla ni som mår dåligt. Detta blev lite OT.. men jag ville ändå berätta hur jag ser på saken.

[Gita]

Kanske är jag hårdhudad, det mesta rinner av. Jag gör alltid så gott jag kan och det räcker långt och när det inte räcker så bryr jag mig inte särskilt mycket för jag har ju gjort mitt bästa. Sen har jag haft turen att ha haft en bra uppväxt med föräldrar som gjort mig medveten om mitt värde, ett bra äktenskap och bra stimulerande, utmanande och utvecklande jobb.
Kanske det är en förklaring? Att jag trots ett krävande heltidsarbete, tre barn i tät följd varav ett varit och fortfarande periodvis är svårt sjukt, inte blivit sjuk själv.
Gita

Antar att du inte investerar mer än vad du kan betala så det drabbar dig och dina nära. Förrutom att du gör ditt bästa (som du beskriver) inte tar på dig mer runtom dig än vad du orkar bära iform av hjälpa andra och kunna säga nej när det behövs. Eller har jag fel?

Det är väl så att jag aldrig haft behovet att vara bäst, att klara allt. Jag tycker att det jag åstadkommer är bra nog ändå, sen har jag valt ett yrke som passar och verkligen intresserar mig.
Till Kryddan vill jag säga att du kanske har fel yrke, som socialsekreterare bör man nog inte ha problem med att sätta tydliga gränser varken för sig själv eller andra. Själv slulle jag t.ex. aldrig kunna tänka mig att arbeta inom vården, jag passar helt enkelt inte för den typen av jobb, det skulle nog gå åt skogen direkt.
Gita

[yenny]

De människor som blir utbrända eller drabbas av utmattningsdepression har inte valt att bli det. Det är allt som oftast människor som "brinner" och engagerar sig för sina medmänniskor och är aktiva i sitt arbete. Det är därför det blir för mycket till slut! Det är ingenting som händer över natt utan under en lång tid, oftast många många år. Den drabbade märker det inte själv till en början utan försöker rationalisera bort symptomen ända tills sammanbrottet kommer....Man växer liksom in i  den här 60 timmars - veckan  :(
Det är det som kallas utbränd! Jag läste någonstans några kloka ord:
För att bli utbränd måste man först brinna!!!  

*nickar igenkännande*

Här är en till som nickar igenkännande!

Jag var så angagerad i allt och ville vara med överallt så jag såg inte vad som hände innan det var försent.

[Ophelia]

Det är väl så att jag aldrig haft behovet att vara bäst, att klara allt. Jag tycker att det jag åstadkommer är bra nog ändå, sen har jag valt ett yrke som passar och verkligen intresserar mig.

Good is enought

Ja det är förbannat vettigt

[Gita]

Jag har också haft en bra uppväxt... ett bra äktenskap ... fyra fina barn
men mestadels inget jobb utanför hemmet.
Barn som varit allvarligt sjuka... alla fyra... och nu är jag själv i dödens väntrum
... fast där vet man ju aldrig när ens nummer ropas upp.
Kan ju komma ganska snart, men också dröja i mååånga år.

Ändå har jag inte drabbats av vare sig panikångest eller depression.

Jag har helt enkelt valt att se positivt på idag och framtiden.
Har svårt för att blicka bakåt ... Ser hellre allt spännande som väntar runt knuten.
Livet är ett spel med hög insats... så har jag fattat det som.
Och vad jag också förstått... så kommer ingen av oss levande härifrån.


Förlåt alla ni som mår dåligt. Detta blev lite OT.. men jag ville ändå berätta hur jag ser på saken.

Men det är ju ett förhållningsätt till tillvaron som Du på något sätt valt, och visst beror mycket hur man väljer att förhålla sig. Att sen också göra som Du och acceptera de motgångar man inte kan påverka tror jag också betyder mycket för måendet. Livet är för kort för att slåss mot väderkvarnar och att gräma sig över verkliga och inbillade oförätter.
Gita

[herkules]

Det verkar som om du är något "brutal" i dina åsiker Gita.

Åsikter är det knappast, snarare en undran vad som gör att en del klarar av livets med- och motgångar utan att bli sjuka och andra inte. För trots allt lever nästan alla av oss under samma villkor och samma stress och har samma möjligheter till val. Beror det på personlighetstyp, hur man förhåller sig till omvärlden? Jag undrar, jag påstår inte.
Gita

vissa människor är skörare än andra - svårare än så är det inte.


om det beror på ett genetiskt eller socialt arv - det kan man lämna därhän, det spelar ingen roll.

[kryddan]

[
Till Kryddan vill jag säga att du kanske har fel yrke, som socialsekreterare bör man nog inte ha problem med att sätta tydliga gränser varken för sig själv eller andra. Själv slulle jag t.ex. aldrig kunna tänka mig att arbeta inom vården, jag passar helt enkelt inte för den typen av jobb, det skulle nog gå åt skogen direkt.
Gita

Tja, vad ska man säga. Försöker tro att du menade väl med den kommentaren.

Å andra sidan har jag 10 års yrkesliv bakom mig och jag tror inte att jag var dålig på mitt jobb. Och jag är inte gränsöverskridande i mitt sätt att arbeta med klienter.

Däremot var min person en dålig kombination med den arbetsmiljö som rådde. På en annan plats kanske det inte hade behövt ha blivit så. Nu var vi som sagt många som for illa. Flera som fortfarande inte är tillbaka i arbete.

Det jag egentligen hade tänkt skriva när jag - sömlös som vanligt - loggade in här, var ett lite tydligare svar på din fråga: "snarare en undran vad som gör att en del klarar av livets med- och motgångar utan att bli sjuka och andra inte. För trots allt lever nästan alla av oss under samma villkor och samma stress och har samma möjligheter till val. Beror det på personlighetstyp, hur man förhåller sig till omvärlden? Jag undrar, jag påstår inte."
[COLOR=red]
Ja, jag tror att det har att göra med vem man är, och vad man har med sig - och hur man förhåller sig till omvärlden.

Jag arbetar för att komma dithän du beskriver att du är: att göra mitt bästa och sedan vara nöjd. Jag har fått lära mig att jag hittills lagt för mycket av mitt värde i vad jag gör och att jag är en hård domare för mig själv. Jag har aldrig haft något behov av att vara bäst - som några av er uttrycker att det handlar om. Men jag har haft svårt att veta var gränsen för "bra nog" gått.
En otrygg uppväxt med våld och alkohol har också bidragit till att jag kanske är sårbarare.

Jag kan förstå att uttryck som att "man måste brinna för att bli utbränd" o.s.v kan uppfattas som provocerande. Jag har ju duktiga kollegor som inte blivit sjuka - och jag tror det handlar om att de kanske har mer av Gitas förhållningssätt och grund att stå på. Inte att de brinner mindre.

[AnitaO]

Ja visst gör vi det, men hur kommer det sig då att de flesta av oss inte blir sjuka.  Småbarn,dagishämtning, städning, tvätt, heltidjobb, sjukdomar inom familjen osv. det går ju de flesta av oss igenom.
Gita

En del bidragande orsaker (när det gäller jobbsituation) som jag ser det.

- Stor arbetsmängd
- Höga kompetenskrav
- Dålig arbetstillfredsställelse (känsla av om utfört arbete lever upp till inre krav)
- Lite (inget?) inflytande och egenkontroll
- Små möjligheter att kunna förutsäga sin egen situation
- Avsaknad av klara mål och spelregler
- Ingen känsla av att någon ställer upp i krislägen
- Arbetsklimatet är inte öppet och tillåtande
- Kontrollerande chefer i stället för möjliggörande
- Små utvecklingsmöjligheter

[Ophelia]

Fast hur man än vrider och vänder så är det ju bara den enskilda individen som kan ta ansvar för sitt egna mående. Är det en dålig arbetsmiljö måste man ju fråga sig om man mår bra av att vara kvar eller om man skulle må bättre av att gå. Det är ju faktiskt inte den enskildes ansvar att ta på sig den dåliga arbetsmiljön och på något sätt försöka "räta upp den". den enskildes ansvar är att vara såpass "egoistisk" att ställa sig frågan om det är värt att vara kvar eller inte. Sedan kan man ju tycka att i det långa loppet ska ju en arbetsplats vara ett ställe där man ska kunna arbeta på och må bra men tyvärr måste man nog vara lite realist. Livet är inte alltid gott.

[AnitaO]

Fast hur man än vrider och vänder så är det ju bara den enskilda individen som kan ta ansvar för sitt egna mående. Är det en dålig arbetsmiljö måste man ju fråga sig om man mår bra av att vara kvar eller om man skulle må bättre av att gå. Det är ju faktiskt inte den enskildes ansvar att ta på sig den dåliga arbetsmiljön och på något sätt försöka "räta upp den". den enskildes ansvar är att vara såpass "egoistisk" att ställa sig frågan om det är värt att vara kvar eller inte. Sedan kan man ju tycka att i det långa loppet ska ju en arbetsplats vara ett ställe där man ska kunna arbeta på och må bra men tyvärr måste man nog vara lite realist. Livet är inte alltid gott.

Jo, visst är det eget ansvar.
Ett av problemen tror jag är att den sortens personer som drabbas väldigt ofta är plikttrogna och lojala. Lider ganska länge i det tysta.
Sen kan ju också problemet vara att det kan vara svårt att få ett nytt jobb.
Det beror ju på vilken bransch man jobbar i.

[Margaretha]

Jag tror att man ska akta sig för att stoltsera med att man själv minsann orkar. Själv "behövde" jag väldigt lite sömn, orkade allt, var jätteengagerad i mitt jobb - också med tredje man inblandad, som jag ville ge det bästa - med en familj, som jag älskar o.s.v.

Jag blev inte utbränd i psykisk bemärkelse - fastän jag brann - men mitt immunförsvar kördes i botten och jag fick en livshotande och kronisk fysisk sjukdom i stället.

Var rädd om dig - du som har ett högt tempo! Man vet aldrig när kroppen fått nog! I mitt fall höll det i 30 år! Men det kan också räcka med 5 år.Det har jag sett på min arbetsplats.

Det verkar - om jag ser på min omgivning - som om folk som kan rycka på axlarna åt krav och brist på inflytande klarar hälsan bättre.

[Gillan]

Först skulle jag vilja tacka Agneta för oerhört fina ord.Det kallar jag respekt från en som inte varit där!

Sen skulle jag vilja påstå att den som inte varit där, inte har en aning om hur den personen är, som hamnat där.

Själv fick jag till svar, när jag frågade min far, som är en oerhört stark personlighet, varför han inte ingrep,..... när jag som barn blev mobbad för mitt röda och smutsiga hår........mina föråldrade och smutsiga kläder......... för att jag ingen matsäck hade med mig på skolutflykten...........Men herre gud jänta! Du får väl skylla dig själv om du kände dig utanför!

Är det så ni som tycker att man har ett val också tycker?Är det faktiskt så att jag som 7-åring valde att vara vuxen och agera som ställföreträdande mamma för mina yngre syskon när mamma låg utslagen på sängen? Och att jag själv valde att forma mitt liv från det?

Några undranden från en Gillan som nyss landat