Utmattningssyndrom, För den som vill fördjupa sig Alternativ

[Ophelia]

Först skulle jag vilja tacka Agneta för oerhört fina ord.Det kallar jag respekt från en som inte varit där!

Sen skulle jag vilja påstå att den som inte varit där, inte har en aning om hur den personen är, som hamnat där.

Själv fick jag till svar, när jag frågade min far, som är en oerhört stark personlighet, varför han inte ingrep,..... när jag som barn blev mobbad för mitt röda och smutsiga hår........mina föråldrade och smutsiga kläder......... för att jag ingen matsäck hade med mig på skolutflykten...........Men herre gud jänta! Du får väl skylla dig själv om du kände dig utanför!

Är det så ni som tycker att man har ett val också tycker?Är det faktiskt så att jag som 7-åring valde att vara vuxen och agera som ställföreträdande mamma för mina yngre syskon när mamma låg utslagen på sängen? Och att jag själv valde att forma mitt liv från det?

Några undranden från en Gillan som nyss landat

Väldigt konstig jämförelse. Var kom detta in i sammanhanget? Trodde det handlade om utbrändhet! Som barn har man väl inte så mycket att säga till om i denna vuxenvärld och självklart formar det oss som individer MEN jag hävdar att varje vuxen människa måste själv ta sitt ansvar och välja det liv som denne vill leva.

Du ska inte tro att du är den enda som haft det ganska jobbigt i början av livet, det är nog fler som har haft det men det som är viktigt är att se framåt. Jag vågar faktiskt skriva det jag gör för jag har befunnit mig deep down in shit och fattar att varken mitt arbete eller någon annan ska ta ansvar för mitt liv. Har även haft det struligt under uppväxten och det har format den jag är på gott och ont.

[Gillan]

Först skulle jag vilja tacka Agneta för oerhört fina ord.Det kallar jag respekt från en som inte varit där!

Sen skulle jag vilja påstå att den som inte varit där, inte har en aning om hur den personen är, som hamnat där.

Själv fick jag till svar, när jag frågade min far, som är en oerhört stark personlighet, varför han inte ingrep,..... när jag som barn blev mobbad för mitt röda och smutsiga hår........mina föråldrade och smutsiga kläder......... för att jag ingen matsäck hade med mig på skolutflykten...........Men herre gud jänta! Du får väl skylla dig själv om du kände dig utanför!

Är det så ni som tycker att man har ett val också tycker?Är det faktiskt så att jag som 7-åring valde att vara vuxen och agera som ställföreträdande mamma för mina yngre syskon när mamma låg utslagen på sängen? Och att jag själv valde att forma mitt liv från det?

Några undranden från en Gillan som nyss landat

Väldigt konstig jämförelse. Var kom detta in i sammanhanget? Trodde det handlade om utbrändhet! Som barn har man väl inte så mycket att säga till om i denna vuxenvärld och självklart formar det oss som individer MEN jag hävdar att varje vuxen människa måste själv ta sitt ansvar och välja det liv som denne vill leva.

Du ska inte tro att du är den enda som haft det ganska jobbigt i början av livet, det är nog fler som har haft det men det som är viktigt är att se framåt. Jag vågar faktiskt skriva det jag gör för jag har befunnit mig deep down in shit och fattar att varken mitt arbete eller någon annan ska ta ansvar för mitt liv. Har även haft det struligt under uppväxten och det har format den jag är på gott och ont.

Jag är ledsen om du uppfattade mitt inlägg som en provokation, för det var inte min mening.

Trots det, tycker jag inte att min jämförelse är långsökt alls. Den man blir, formas för det mesta under väldigt unga år. Och för det mesta blir man stark, tom fruktansvärt stark. Och man klarar många gånger bra mycket mer än vad många andra skulle göra. Tack vare sin erfarenheter

[Ophelia]

Jag är ledsen om du uppfattade mitt inlägg som en provokation, för det var inte min mening.

Trots det, tycker jag inte att min jämförelse är långsökt alls. Den man blir, formas för det mesta under väldigt unga år. Och för det mesta blir man stark, tom fruktansvärt stark. Och man klarar många gånger bra mycket mer än vad många andra skulle göra. Tack vare sin erfarenheter

Uppfattade inte alls det du skrev som en provokation, bara att det var väldigt konstigt. Du har ju själv ansvaret att utifrån dina erfarenheter gå vidare i livet. Vem skulle annars ha det ansvaret som vuxen individ? Arbetsplatsen? Andra medmänniskor? Samhället för övrigt? Jag tror inte det för den enda som kan välja är ju individen själv och det gör man utifrån sin egen ståndpunkt och erfarenhet där därigenom har man som vuxen möjlighet att kunna välja. Du lever väl inte som barn hela ditt liv, jag har då valt att INTE leva mig kvar i min barndom för den var inget att hurra för.

[Helen i Skåne]

Intressant diskussion. Med en bra uppväxt, när det gäller familjen, men svårt mobbad i skolan, har jag efter många år nu blivit "sjukpensionär". Jag har slutligen kommit till den insikten att jag är en "skör" person. Jag har svårt att säga nej eftersom jag vill duga och vara lika bra som alla andra. Jag har alltid varit och är fortfarande en "vårdande" person som engagerar mig djupt i människor, både nära och främmande, har alltid haft en förmåga att vara positiv, allt ordnar sig, jag kan fixa, jag har koll men inte nu längre. Min sk förmåga har också gjort att jag har fått jobb som jag egentligen inte varit kvalificerad för och därför har måst arbeta dubbelt för att hänga med. Jag började inom sjukvården och älskade jobbet med patienterna men mådde så dåligt för den undermåliga (ingen kritik mot sjukvårdspersonal, snarare mot hur vården ser ut) tillvaro de behövde stå ut med (långvården) så att jag fick magsår. Bytte bransch och sedan rullade allt på. De sista åren hade jag chefer som i allt tyckte att var och en skulle tänka själv och själv ta initiativ, det fanns INGA spelregler alls! Eftersom jag är så rädd att göra fel så fungerar jag inte under sådana premisser. Då hade jag de senaste 10 åren haft ökad värk dels pga skada i ryggen men också pga stress. Åtskilliga operationer, dödsfall i familjen, totalt ansvar för familj och hem (fd maken var företagare och aldrig hemma) och slutligen en depression fick mig att rasa ihop. Tunnelseende, yrsel, svettningar, sömnbrist, hjärtklappning, oförmåga att förstå vad folk omkring mig sa, kom inte ihåg vart jag skulle eller varför jag hade gått ut, mindes inte var någonting var eller vad jag sagt och tusen andra konstiga upplevelser. Och så ständig värk och smärta.
Det är 9 år sedan och efter det har jag jobbat tillfälligt, mest varit arbetslös (har bara utbildning inom vården) och sjukskriven. Hela tiden har jag trott att jag skulle kunna komma tillbaka och varit helt blind för hur jag mått. Tills en kvinna på arbetsförmedlingen sa till mig att du kan ju inte jobba heltid med din sjukdom, då har du ju inget liv utanför jobbet! De sista åren jag jobbade innebar nämligen långa resor och när jag väl kom hem så fick jag gå direkt och lägga mig eftersom jag inte orkade stå på benen längre.
Efter utredningar som tagit 4 år har slutligen FK kommit fram till att jag inte ska jobba, främst för att psykiatrikern konstaterade att jag var för skör och inte klarade krav och press.
Jag mår bra när jag är hemma och själv kan styra min tid. Är värken för jävlig kan jag göra ingenting och är jag bättre kan jag pyssla med diverse saker. Visserligen klarar jag inte tungt fysiskt arbete och blir snabbt uttröttad men jag kan själv välja om jag vill bli utmattad eller inte. Och ibland väljer jag att storstäda fast hela familjen skäller på mig för att jag gör allting själv, bara för att jag VILL klara av det. Med en förstående och tålmodig man och dito barn så mår jag idag ganska hyfsat. Men jag måste hela tiden välja om jag ska säga ja eller nej till saker och vissa saker kan man inte säga nej till, även om man skulle vilja. Men jag vet också idag att jag ÄR sjuk och det ÄR ok att jag inte kan, jag behöver inte skämmas.
Jag menar inte att beklaga mig för jag tycker jag har ett bra liv! Men det finns många skäl till att människor "går i väggen" och JAG tycker inte att det är så enkelt att säga att det bara är att välja och säga je eller nej för vissa av oss KAN inte det och vi är inte sämre för det.
Ursäkta det långa inlägget...

[Gillan]

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska svara på ditt inlägg. Tycker bara att det är så sorgligt att vi medmänniskor har så svårt att sätta oss in i varandras situation.

För 20-år sen hade jag kanske hållt med Gita............för 15-år sen hade jag kanske hållt med dig..................I dag litar jag bara på mig själv.....och mina egna känslor



Ps. En stor kram till dig Helen i Skåne för det sista stycket som börjar med att ......."Jag mår bra.....................

[Ophelia]

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska svara på ditt inlägg. Tycker bara att det är så sorgligt att vi medmänniskor har så svårt att sätta oss in i varandras situation.

För 20-år sen hade jag kanske hållt med Gita............för 15-år sen hade jag kanske hållt med dig..................I dag litar jag bara på mig själv.....och mina egna känslor



Ps. En stor kram till dig Helen i Skåne för det sista stycket som börjar med att ......."Jag mår bra.....................

Men vad är det som gör att du upplever att jag har svårt att sätta mig in i andras situation? Kanske det är så att jag vet alltför väl hur det är att hamna i en situation där situationen är mycket farlig för ens eget liv och hälsa. Det som är viktigt är väl att man vet att man som vuxen har ett val. Och för att kunna komma vidare i livet och börja må bra är det viktigt att veta om det. Jag är ingen kallhamrad människa som tror att livet går på en rak räls, däremot vet jag att det är mitt alldeles egna ansvar att ta hand om mig och mitt liv.

[Ophelia]

Men det finns många skäl till att människor "går i väggen" och JAG tycker inte att det är så enkelt att säga att det bara är att välja och säga je eller nej för vissa av oss KAN inte det och vi är inte sämre för det.

Men vem ska välja åt dig då och vem har valt att du börjar må bättre och bättre samt försöker se livet ur ett annat perspektiv?

Det handlar ju inte om att man är sämre eller bättre människa. den diskussionen har jag svårt att få in i sammanhanget.

[AnitaO]

Ps. En stor kram till dig Helen i Skåne för det sista stycket som börjar med att ......."Jag mår bra.....................  :wub:

Ja, det var bra skrivet
Jag har en tidningsartikel med rubriken:
"Var snäll och försök förstå att även om jag är sjuk, så är jag fortfarande människa".

Givetvis på tok för lång för att jag ska kunna sitta och skriva av den här, men rubriken talar för sig själv kanske?

[Gillan]

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska svara på ditt inlägg. Tycker bara att det är så sorgligt att vi medmänniskor har så svårt att sätta oss in i varandras situation.

För 20-år sen hade jag kanske hållt med Gita............för 15-år sen hade jag kanske hållt med dig..................I dag litar jag bara på mig själv.....och mina egna känslor



Ps. En stor kram till dig Helen i Skåne för det sista stycket som börjar med att ......."Jag mår bra.....................  :wub:

Men vad är det som gör att du upplever att jag har svårt att sätta mig in i andras situation? Kanske det är så att jag vet alltför väl hur det är att hamna i en situation där situationen är mycket farlig för ens eget liv och hälsa. Det som är viktigt är väl att man vet att man som vuxen har ett val. Och för att kunna komma vidare i livet och börja må bra är det viktigt att veta om det. Jag är ingen kallhamrad människa som tror att livet går på en rak räls, däremot vet jag att det är mitt alldeles egna ansvar att ta hand om mig och mitt liv.

Jag tror inte alls att du har svårt att sätta dig in i andras situationer, men du och jag kanske inte pratar samma språk? Du säger fortfarande att man som vuxen vet att man har ett val! Men , tänk om du inte har det då?!?

Tänk om du plötsligt ser dig själv i spegeln och inte har en aning om vem det är du ser?!
Tänk om du öppnar kylskåpsdörren, och ser en massa mat, men du har ingen aning om vem som stoppat in den?
Har du valt det?!

[Ophelia]

Jag tror inte alls att du har svårt att sätta dig in i andras situationer, men du och jag kanske inte pratar samma språk? Du säger fortfarande att man som vuxen vet att man har ett val! Men , tänk om du inte har det då?!?

Tänk om du plötsligt ser dig själv i spegeln och inte har en aning om vem det är du ser?!
Tänk om du öppnar kylskåpsdörren, och ser en massa mat, men du har ingen aning om vem som stoppat in den?
Har du valt det?!

Ja jag är helt övertygad om att vi talar helt olika språk faktiskt. Jag får den uppfattningen om att du talar om ett akut dåligt mående och då har det väl gått ganska så långt och det är väl det som de flesta vill försöka undvika.

Jag tror ärligt talat att vi inte ens befinner oss på samma planet i denna diskussion och jag väljer därför att lägga ner diskussionen.

[Betty]

Tänk om du plötsligt ser dig själv i spegeln och inte har en aning om vem det är du ser?!
Tänk om du öppnar kylskåpsdörren, och ser en massa mat, men du har ingen aning om vem som stoppat in den?
Har du valt det?!

Precis...
Så länge man "bara" har gått längs med den där omtalade väggen allt för länge och kännt de negativa vibbarna från den - och är medveten om vilka följder det kan ge - så länge man inte ännu har frontat den med pannan före - så länge har man ett eget val. Men om man inte visste vad som var på väg att hända utan smackade pannan rätt i den där väggen - då har man inte längre nåt eget val...

[Gillan]

Tänk om du plötsligt ser dig själv i spegeln och inte har en aning om vem det är du ser?!
Tänk om du öppnar kylskåpsdörren, och ser en massa mat, men du har ingen aning om vem som stoppat in den?
Har du valt det?!

Precis...
Så länge man "bara" har gått längs med den där omtalade väggen allt för länge och kännt de negativa vibbarna från den - och är medveten om vilka följder det kan ge - så länge man inte ännu har frontat den med pannan före - så länge har man ett eget val. Men om man inte visste vad som var på väg att hända utan smackade pannan rätt i den där väggen - då har man inte längre nåt eget val...

Amen

[Helen i Skåne]

Ja du Ophelia, som Betty skriver så är det så att när man väl slår i väggen är det redan försent att välja. Vad man sedan får hjälp med är att lära sig att välja bort de situationer som riskerar att få en att åka dit igen. Men ibland KAN man INTE välja bort de situationerna hur gärna man än vill. Som tex att jag nu när min far gått bort har väldigt mycket med min mors fortsatta väl och ve att göra. Jag ringer och fixar och kollar och ordnar, jagar lägenhet och ordnar med flytt och räkningar och gud vet inte allt. Och hela den apparaten är precis sådant som jag egentligen inte ska syssla med eftersom det får mig att må så förfärligt dåligt. Men jag har inget val eller hur, jag kan inte säga åt min mor att det får du fixa själv för annars blir jag sjuk.
Det var från början inte mitt eget val att inse att jag var sjuk och behövde hjälp, det var en utomstående, men tiden var kanske mogen för mig att lyssna? Det är svårt att lära om när hela ens liv handlat om att ta hand om andra. Det är också svårt när man blir bemött som mindre begåvad för att man har värk som inte syns eller för att man inte mår bra psykiskt. Och tro mig, det har jag stött på så många gånger att det ibland varit lättare att välja att inte låtsas om sjukdomen än att strida för att jag ska få göra egna val utefter min förmåga. När man utreds under 4 år och valsar från den ena utredaren till den andra och dessutom till alla dessa läkare som, tro det eller ej, kan säga sådant som att; nog kan du väl ändå... Då undrar man om det är fel på en själv och om de har rätt och så försöker man ändå. Och det är ju ett korkat men antagligen mänskligt val.

[Sailor Pluto]

Först skulle jag vilja tacka Agneta för oerhört fina ord.Det kallar jag respekt från en som inte varit där!

Sen skulle jag vilja påstå att den som inte varit där, inte har en aning om hur den personen är, som hamnat där.

Själv fick jag till svar, när jag frågade min far, som är en oerhört stark personlighet, varför han inte ingrep,..... när jag som barn blev mobbad för mitt röda och smutsiga hår........mina föråldrade och smutsiga kläder......... för att jag ingen matsäck hade med mig på skolutflykten...........Men herre gud jänta! Du får väl skylla dig själv om du kände dig utanför!

Är det så ni som tycker att man har ett val också tycker?Är det faktiskt så att jag som 7-åring valde att vara vuxen och agera som ställföreträdande mamma för mina yngre syskon när mamma låg utslagen på sängen? Och att jag själv valde att forma mitt liv från det?

Några undranden från en Gillan som nyss landat

Jag vet att det här kanske töjer på gränserna för diskussionen (det var inte det den gällde från början), men jag måste kommentera detta inlägg! Det är otroligt viktigt att föräldrarna ställer upp för sina barn och ser till att vara vuxna. Ett barn ska ALDRIG vara sin egen förälder. Som liten är det inte meningen att man ska ta alla stötar själv, det ska finnas någon som är stor, stark och trygg som kan det. Efterhand så lär man sig att vara stark och klara olika situationer själv.

Men vad händer om man inte har någon vuxen som gör detta för en? Som bara struntar i en av någon anledning (eller som i mitt fall kombinerar detta med psykiskt våld)? Jo, det påverkar personen ifråga livet igenom. Minnena finns där hela tiden. Sen är det upp till var och en att tackla de problem som kommer ur detta. Det är först då man kan välja att påverka sin livssituation, när man börjar bli/är vuxen. Ett barn är ALLTID oskyldigt till den situation det lever i. Det är den vuxne som ska ta ansvar.

Det blev kanske lite rörigt, hoppas ni förstår vad jag menar... En anledning till att skrev detta var för att min barndom är starkt förknippad med att jag gick in i väggen. Det bara hände, och jag kunde ingenting göra när alla minnen "kom upp till ytan" och blandade sig med andra svårigheter.

[AnitaO]

Ja du Ophelia, som Betty skriver så är det så att när man väl slår i väggen är det redan försent att välja. Vad man sedan får hjälp med är att lära sig att välja bort de situationer som riskerar att få en att åka dit igen. Men ibland KAN man INTE välja bort de situationerna hur gärna man än vill. Som tex att jag nu när min far gått bort har väldigt mycket med min mors fortsatta väl och ve att göra. Jag ringer och fixar och kollar och ordnar,  jagar lägenhet och ordnar med flytt och räkningar och gud vet inte allt. Och hela den apparaten är precis sådant som jag egentligen inte ska syssla med eftersom det får mig att må så förfärligt dåligt. Men jag har inget val eller hur, jag kan inte säga åt min mor att det får du fixa själv för annars blir jag sjuk.
Det var från början inte mitt eget val att inse att jag var sjuk och behövde hjälp, det var en utomstående, men tiden var kanske mogen för mig att lyssna? Det är svårt att lära om när hela ens liv handlat om att ta hand om andra. Det är också svårt när man blir bemött som mindre begåvad för att man har värk som inte syns eller för att man inte mår bra psykiskt. Och tro mig, det har jag stött på så många gånger att det ibland varit lättare att välja att inte låtsas om sjukdomen än att strida för att jag ska få göra egna val utefter min förmåga. När man utreds under 4 år och valsar från den ena utredaren till den andra och dessutom till alla dessa läkare som, tro det eller ej, kan säga sådant som att; nog kan du väl ändå... Då undrar man om det är fel på en själv och om de har rätt och så försöker man ändå. Och det är ju ett korkat men antagligen mänskligt val.

Du har så rätt Helen. Inte tusan kan man välja sånt.
Vadå? Skulle folk säga "nej men usch nu trivs jag inte så nu säger jag upp mig" ...?
Var ska man då få pengar till att betala räkningarna med och köpa mat och kläder till sig själv och barnen?

Rent allmänt så tycker jag att attityderna samhället blir hårdare.
Den "breda vägen" är ju lättare att gå, att vara kall och oförstående.
Man mår ju bättre själv då om inte annat.
Det är ju oftast dom kännande personerna som alltid bryr sig om andra i första hand som drabbas på olika sätt. Oavsett om det gäller sjukdom eller nåt annat.

Inte minst tycker jag att politiker och makthavare visar vägen med utbredd roffarmentalitet.

[kryddan]

Jag är ledsen om du uppfattade mitt inlägg som en provokation, för det var inte min mening.

Trots det, tycker jag inte att min jämförelse är långsökt alls. Den man blir, formas för det mesta under väldigt unga år. Och för det mesta blir man stark, tom fruktansvärt stark. Och man klarar många gånger bra mycket mer än vad många andra skulle göra. Tack vare sin erfarenheter

Uppfattade inte alls det du skrev som en provokation, bara att det var väldigt konstigt. Du har ju själv ansvaret att utifrån dina erfarenheter gå vidare i livet. Vem skulle annars ha det ansvaret som vuxen individ? Arbetsplatsen? Andra medmänniskor? Samhället för övrigt? Jag tror inte det för den enda som kan välja är ju individen själv och det gör man utifrån sin egen ståndpunkt och erfarenhet där därigenom har man som vuxen möjlighet att kunna välja. Du lever väl inte som barn hela ditt liv, jag har då valt att INTE leva mig kvar i min barndom för den var inget att hurra för.

Så bra att du har kunnat gå vidare i livet. Inte levt dig kvar i din barndom som du skriver.

Ungefär den attityd du haft under den här diskussionen mötte jag flera gånger bland några av de politiskt valda i socialnämnden. De hade oerhört svårt att förstå att människor behövde stöd av olika former - eftersom de själva ju haft en tuff barndom och klarat sig bra ändå.

Hur vore det med lite ödmjukhet och tacksamhet för att man själv klarat sig så bra - var det jag hade velat säga till dem. Och kanske även till dig Ophelia. Det egna valet, som du så varmt framhåller, är inte alltid så självklart.

Även jag drar mig ur den här diskussionen nu - eftersom jag inte upplever att det finns ett verkligt intresse att ens försöka mötas eller förstå.

[Gita]

Jag är ledsen om du uppfattade mitt inlägg som en provokation, för det var inte min mening.

Trots det, tycker jag inte att min jämförelse är långsökt alls. Den man blir, formas för det mesta under väldigt unga år. Och för det mesta blir man stark, tom fruktansvärt stark. Och man klarar många gånger bra mycket mer än vad många andra skulle göra. Tack vare sin erfarenheter

Uppfattade inte alls det du skrev som en provokation, bara att det var väldigt konstigt. Du har ju själv ansvaret att utifrån dina erfarenheter gå vidare i livet. Vem skulle annars ha det ansvaret som vuxen individ? Arbetsplatsen? Andra medmänniskor? Samhället för övrigt? Jag tror inte det för den enda som kan välja är ju individen själv och det gör man utifrån sin egen ståndpunkt och erfarenhet där därigenom har man som vuxen möjlighet att kunna välja. Du lever väl inte som barn hela ditt liv, jag har då valt att INTE leva mig kvar i min barndom för den var inget att hurra för.

Så bra att du har kunnat gå vidare i livet. Inte levt dig kvar i din barndom som du skriver.

Ungefär den attityd du haft under den här diskussionen mötte jag flera gånger bland några av de politiskt valda i socialnämnden. De hade oerhört svårt att förstå att människor behövde stöd av olika former - eftersom de själva ju haft en tuff barndom och klarat sig bra ändå.

Hur vore det med lite ödmjukhet och tacksamhet för att man själv klarat sig så bra - var det jag hade velat säga till dem. Och kanske även till dig Ophelia. Det egna valet, som du så varmt framhåller, är inte alltid så självklart.

Även jag drar mig ur den här diskussionen nu - eftersom jag inte upplever att det finns ett verkligt intresse att ens försöka mötas eller förstå.

Jag förstår inte riktigt....Om man inte kan ta ansvar för sitt eget liv och göra sina egna val, då går det ju med nödvändighet åt skogen....Det är ju omöjligt för någon att välja åt någon annan eller att ordna upp någon annans liv. Visst kan man , med all rätt ibland, tycka att skulden ligger hos någon annan men det förändrar ju inte någonting till det bättre. Måste man inte ibland bara konstatera/acceptera och gå vidare.....?
Gita
Tycker mig märka att utbrändhet i stort sett bara förekommer bland anställda inom den offentliga sektorn, inte inom näringslivet. Är det så och i så fall varför?
Gita

[Anma]

..../
Tycker mig märka att utbrändhet i stort sett bara förekommer bland anställda inom den offentliga sektorn, inte inom näringslivet. Är det så och i så fall varför?
Gita

Det är inte så. På det företaget jag jobbade var jättemånga utbrända. På min avdelning var det två, båda skyllde chefen på att det var hemmiljön det var fel på. Sen fick vi ny chef som själv suttit med oss innan. Han gjorde förändringar som han säkert gruvat på redan under tiden innan han blev chef. Arbetsmiljön blev genast bättre. Detta är ett stort företag i databranchen.
Vet flera exempel med liknande arbetsmiljö inom olika brancher.
Det kanske är så att de i offentliga sektorn är mer öppna om problemen? Inom privata sektorn är nog folk mer rädda att säga ifrån och vara öppna om problemen?

[AnitaO]

Tycker mig märka att utbrändhet i stort sett bara förekommer bland anställda inom den offentliga sektorn, inte inom näringslivet. Är det så och i så fall varför?
Gita

Absolut inte!
Kanske det bara har slumpat sig så att dom personer du hört talas om jobbar i offentlig sektor?
Jag skulle nog då hellre tro att det är tvärtom.
Jakten på ökade vinster i det privata näringslivet kräver sina offer

[askar]

Att allt fler yngre drabbas...beror mest på att de utnyttjas av sina arbetsgivare.
Unga nyanställda känner sig smickrade över att vara så oumbärliga.
Ställer upp på extra jobb och övertid, hinner knappt med familjen, men tror att det så småningom kommer att löna sig att man verkligen gett minst 150% .
Vad många inte förstår... är att kropp och själ inte orkar med sånt tempo i längden
och när de tror att allt lättar så är de redan sååå nära väggen
att det inte går att hejda.

Att tro att en människa själv kan välja att må bra eller hamna i depression... det köper jag inte!