Bråkade för en stund sen med en "närstående" om en sak som återlämnats enligt personen i fråga på "fel" sätt..dvs min son hade lämnat den till ägaren, närståendens son i skolan..
H*n anser att sonen inte klarar av att hålla ordning på sakerna då och nu hade saken inte kommit med hem..jag tyckte väl att min son ändå gjort så gott han kunde och lämnat den till rättmätig ägare..Fick dock lova att om vi lånade nåt i fortsättningen skulle det lämnas tillbaks till deras hem..och det hade jag inga protester emot...vill dom ha det så.. så visst
Den här gossen är ganska mycket här och umgås med min son och jag tycker inte han är särskilt mycket värre än mina barn varit i den åldern men han har väl vissa problem med att ta instruktioner och att förstå konsekvebnsen av handlande men det går ju inte min unge omkring och tänker på..för honom är han som vilken kompis som helst..föräldrarna är dessutom ganska överbeskyddande när det gäller det mesta (det är inte bara jag som tycker det...)Jag visste dessutom inte om att han lämnat saken till honom i skolan..
Eftersom det här handlar om en familj som står riktigt nära så påpekade jag väl att han nog fixar mer än du tror och berättade om en episod för ett par veckor sedan när gossen erkänt för mig att han "spelat dum" för att få till det som han ville genom att manipulera föräldrarna...mest för att jag ändå tänkt ta upp det med dom så dom skulle vara medvetna om det...men först ville h*n inte ens lyssna på mig...sen blev h*n lite arg och sa att jag inte skulle komma här och försöka styra deras son..
H*n slänger på luren i örat på mig men jag trodde det var min telefon som dog så jag ringde upp igen och frågade mest på skoj om h*n lagt på..
Väldigt upprörd börjar h*n babbla på om att saken var då iallafall borta och då blev jag arg tillbaka för det kändes som om vi anklagades för att inte ha lämnat tillbaka den, att h*n gick på som om vi stulit den...luren far på igen och nu blir jag förbannad så att jag kokar...
Lugnar ner mig en stund och ringer upp igen,,h*n undrar vad jag vill..

Jag säger att vi kan ju inte bara låta det vara så här...
-Vaddå?? jag ringde ju bara för att säga att om ni lånar nåt så får ni lämna tillbaks det hit i fortsättningen..jag säger inget annat! blir svaret...
Ok..visst! sa jag och jag försökte sen förklara VARFÖR jag tagit upp det andra..och att jag kanske får se sidor deras son som inte h*n får se...
-Jo visst..men jag bor ihop med honom så jag vet vad han går för och jag har aldrig försökt och ursäkta mina ongar som vissa andra vars ongar är med på och köra sönder nåns pulka och sen..jag betalade jag och gjorde rätt för mig jag..men inte andra inte...meeen nu ska vi inte dra upp gammal skit här utan allt är bara bra...inga bekymmer..
-Det låter inte så. sa jag som förstod att det var nog mina ongar som varit med att köra sönder en pulka..troligtvis 17- och 19-åringen nån gång i barndomen..(har ett litet svagt minne av nåt som jag faktiskt "utredde" och avfärdade..)
-Nä men allt är lugnt, hejdå..framhärdar h*n med vibrat på stämman..
-Men vi kan ju inte sluta så här! tycker jag..
-Men allt är bara bra, hejdå! och så lägger h*n på..
Man stirrar faktiskt in i telefonen efter ett sånt samtal...
Har försökt att rannsaka mig själv..och visst jag kanske uttryckte mig dumt..och la mig i...och visst kunde min son kanske lämnat tilbaka saken på ett annat sätt...men ändå....är det nåt att bli så upprörd för..?
Jag tänker införskaffa en ny "sak" men är HELT TOTALT säker på att dom inte vill ta emot den...för det var ju inte det som allt handlade om utan bara att vi skulle lämna tillbaka ända hem i fortsättningen....
Kan ju tillägga att vi dragit oss för att låna saker där eftersom de bevakar sina intressen utöver det vanliga..och nu kommer iaf inte jag låna förrän livet står på spel..
Vi har haft några duster genom åren om lite olika saker och personen i fråga är långsint så det lär dröja innan relationen blir normal igen...men det brukar lägga sig och så berörs aldrig ämnet igen förrän möjligen vid nästa dust..
...behövde skriva av mig lite..är inte alls lika upprörd längre...