Bråkade för en stund sen med en "närstående" om en sak som återlämnats enligt personen i fråga på "fel" sätt..dvs min son hade lämnat den till ägaren, närståendens son i skolan..
H*n anser att sonen inte klarar av att hålla ordning på sakerna då och nu hade saken inte kommit med hem..jag tyckte väl att min son ändå gjort så gott han kunde och lämnat den till rättmätig ägare..Fick dock lova att om vi lånade nåt i fortsättningen skulle det lämnas tillbaks till deras hem..och det hade jag inga protester emot...vill dom ha det så.. så visst
Den här gossen är ganska mycket här och umgås med min son och jag tycker inte han är särskilt mycket värre än mina barn varit i den åldern men han har väl vissa problem med att ta instruktioner och att förstå konsekvebnsen av handlande men det går ju inte min unge omkring och tänker på..för honom är han som vilken kompis som helst..föräldrarna är dessutom ganska överbeskyddande när det gäller det mesta (det är inte bara jag som tycker det...)Jag visste dessutom inte om att han lämnat saken till honom i skolan..
Eftersom det här handlar om en familj som står riktigt nära så påpekade jag väl att han nog fixar mer än du tror och berättade om en episod för ett par veckor sedan när gossen erkänt för mig att han "spelat dum" för att få till det som han ville genom att manipulera föräldrarna...mest för att jag ändå tänkt ta upp det med dom så dom skulle vara medvetna om det...men först ville h*n inte ens lyssna på mig...sen blev h*n lite arg och sa att jag inte skulle komma här och försöka styra deras son..
H*n slänger på luren i örat på mig men jag trodde det var min telefon som dog så jag ringde upp igen och frågade mest på skoj om h*n lagt på..
Väldigt upprörd börjar h*n babbla på om att saken var då iallafall borta och då blev jag arg tillbaka för det kändes som om vi anklagades för att inte ha lämnat tillbaka den, att h*n gick på som om vi stulit den...luren far på igen och nu blir jag förbannad så att jag kokar...
Lugnar ner mig en stund och ringer upp igen,,h*n undrar vad jag vill.. Jag säger att vi kan ju inte bara låta det vara så här...
-Vaddå?? jag ringde ju bara för att säga att om ni lånar nåt så får ni lämna tillbaks det hit i fortsättningen..jag säger inget annat! blir svaret...
Ok..visst! sa jag och jag försökte sen förklara VARFÖR jag tagit upp det andra..och att jag kanske får se sidor deras son som inte h*n får se...
-Jo visst..men jag bor ihop med honom så jag vet vad han går för och jag har aldrig försökt och ursäkta mina ongar som vissa andra vars ongar är med på och köra sönder nåns pulka och sen..jag betalade jag och gjorde rätt för mig jag..men inte andra inte...meeen nu ska vi inte dra upp gammal skit här utan allt är bara bra...inga bekymmer..
-Det låter inte så. sa jag som förstod att det var nog mina ongar som varit med att köra sönder en pulka..troligtvis 17- och 19-åringen nån gång i barndomen..(har ett litet svagt minne av nåt som jag faktiskt "utredde" och avfärdade..)
-Nä men allt är lugnt, hejdå..framhärdar h*n med vibrat på stämman..
-Men vi kan ju inte sluta så här! tycker jag..
-Men allt är bara bra, hejdå! och så lägger h*n på..
Man stirrar faktiskt in i telefonen efter ett sånt samtal...

Har försökt att rannsaka mig själv..och visst jag kanske uttryckte mig dumt..och la mig i...och visst kunde min son kanske lämnat tilbaka saken på ett annat sätt...men ändå....är det nåt att bli så upprörd för..?
Jag tänker införskaffa en ny "sak" men är HELT TOTALT säker på att dom inte vill ta emot den...för det var ju inte det som allt handlade om utan bara att vi skulle lämna tillbaka ända hem i fortsättningen....
Kan ju tillägga att vi dragit oss för att låna saker där eftersom de bevakar sina intressen utöver det vanliga..och nu kommer iaf inte jag låna förrän livet står på spel..
Vi har haft några duster genom åren om lite olika saker och personen i fråga är långsint så det lär dröja innan relationen blir normal igen...men det brukar lägga sig och så berörs aldrig ämnet igen förrän möjligen vid nästa dust..

...behövde skriva av mig lite..är inte alls lika upprörd längre...

Jaa du,
det finns nog inget som folk är så känsliga för, som påpekanden om barnen i alla åldrar. Jag minns en gång när jag försökte övertala en mamma till min sons bästa kompis att inte låta honom cykla yill skolan. Pojkarna var åtta år, det var flera trafikerade vägkorsningar och ingen egentlig cykelväg, utan det var kanten på gatan som gällde. Vi bodde centralt i en större stad. När den andra pojken började cykla till och från skolan så ville min det också. Jag visste då allt om barns bristande höger- och vänsteruppfattning, simultankapacitet och koncentratonsförmåga och vägrade låta honom cykla utan vuxet sällskap. Vilket förstås ledde till bråk och han upplevde mig som orättvis osv. Efter en tid av tjat ringde jag den andre pojkens mamma. Resultatet blev ungefär lika strålande som i ditt fall. Ännu när vi möttes i andra sammanhang, mycket lång tid efter detta så fanns det kvar mellan oss, hennes bild av mig som överbeskyddande besserwisser och min bild av henne som okunnig chanstagare, släpphänt och oresonlig. Tyvärr är det så det lätt blir. Det är förstås ännu värre om man har varandra på nära håll under en lång tid, som ni. Det var en bra beskrivning du gjorde, man kan se bådas "fel", precis som jag kan se bådas fel i mitt eget minne. Svårt är det, med relationerna.

Tycker ände det låter lite som om damen i fråga har stor respekt för dig Tesa. Respekt i den meningen att hon känner sig underlägsen.

Det där var ju en skitsak man kunde löst på ett annat sätt eller bara genom lugnt samtal.Kanska hade saken inte så stort värde heller.

Men om hon har lite darr i stämmans så känner sig damen lite osäker och underlägsen. Alltså tar hon sats utav bara den och uppträdandet slår över till aggresivitet och ilska.

Så känner hon säkert under samtalets att allt blev fel men kan inte backa utan tar i lite till för att dölja sitt misstag.

Kanke inte sanningne men en teori

*ler lite*...det var ju ingen dam då...utan en herre som allt som oftast kommer med kommentarer om att vi inte klippt gräset, eller inte skött bilen eller ställt in gräsklipparen eller målat huset... allt som han tycker är självklart att man ska hinna med..
..men jag tror också att det kan vara så att han helt enkelt inte klarade av att backa..sen är jag nog inte den lättaste att argumentera med iofs..har svada..
Nä..det var verkligen en billig skitsak (som kanske rentav dyker upp i skolan idag) som det blev mest bråk om, fast orsaken till att det blev så hätskt var förmodligen att jag la mig i nåt han inte tyckte jag hade med att göra...fast han var iofs ganska aggressiv från första början, han hade nog redan bestämt sig för att det var min sons fel..Och det tålde ju inte jag då..kanske..eller?

Jag tycker inte man kan lägga sig i andras barnuppfostran, om man inte är VÄLDIGT nära vänner och i övrigt har en öppen kommunikation om det mesta, men även då måste man "tassa lite på tårna". (Är det fråga om direkt misshandel ska man självklart lägga sig i, men då går det förmodligen inte att prata med föräldrarna).

Klampar man på för mycket får åsikterna man delger ofta motsatt effekt.
"Det är minsann inget fel på mina barn".

Finns nog inte mycket som är mer känsligt än detta.

Trampendal

Kan va´svårt när barnen bär sej åt som vildar!
Skriker o gapar, gör sönder saker...
USCH!

Självklart ska man inte tillåta grannens barn att bete sig som svin í sitt hem där ska man naturligtlvis sätta sina egna regler.
Om grannens barn inte kan anpassa sig till dessa får de väja på att infoga sig eller stanna hemma.

Men om grannens barn bär sig åt som vildar i sitt eget hem, kan man ju inte göra så mycket åt det precis.

Trampendal

I det här fallet är det snarare tvärtom..jag tycker nog inte att det är lika stort fel på barnet som föräldrarna tycker..tycker de skyller nästan allt på att "han inte är som alla andra" och därmed behandlar de honom som ett småbarn...men han är 12 år..

Att du inte blivit arg långt tidigare. Han har väl för farao inte med att göra om du sköter bilen eller inte, eller inte ställa in gräsklipparen. Sånt folk har för lite att göra helt enkelt om de har tid att lägga näsan i blöt i andras affärer.

Det här handlar nog inte alls om barnuppfostran, det handlar mera om att karlskrället inte vet vilka gränser som han inte ska skrida över.

Såna där fasoner skulle få mig att famla efter slangbellan

Jo..men såna där kommentarer hör jag så ofta både från och inte minst emellan den delen av familjen så jag skakar mest på huvudet och konstaterar att jag iallafall har vett på att linda in mina åsikter om jag prompt måste påpeka nåt...
..skäller faktiskt lite inlindat på dom ibland i neutrala situationer och påpekar hur elaka dom kan vara mot varandra...det värsta är nog att kommentarerna kommer utan att dom inte är ett dugg medvetna om hur sårande/kränkande de kan vara..

Döva enkanalsmänniskor, sänder ut "sitt " budskap utan att vänta på svar.

Jag har haft en och annan sådan på skinnet också i mina dagar. Har med tiden blivit så stursk att jag väljer bort dom.

Mina såna ingår i "paketet" om man säger så..har inte så lätt att välja bort dom..men det finns ett par pärlor också..

Jo du, det finns både rabattförmåner och bötesstraff.